Borttagen
|
Vi har i uppgift i skolan att skriva en kortare fantasy berättelse och jag har 0 inspiration så snälla var ärlig om det här är bra :3
Spoiler:
Tryck här för att visa!Det var en varm sommardag och Luna satt på en bänk på skolgården. Solen sken på hennes rygg där hon satt och lyssnade på musik. Hon väntade på hennes bästa vän Sara. Alla hälsade på henne när de gick förbi, hon hälsade inte tillbaka eftersom hon inte orkade bry sig. Luna var den populära av dem i skolan, hon var den som alla ville vara med och alla gillade och det var inte oförväntat. Plötsligt kände hon någon peta på hennes rygg. Hon vände sig om, och där stod Sara med sin väska i handen. Hennes svarta långa hår var uppsatt i en hästsvans och hon hade gröna örhängen. Luna tog ut hörlurarna.
- Värst vad lång tid det tog, ville du att jag skulle tråka ihjäl mig eller?
- Förlåt, men jag glömde väskan så jag fick springa tillbaka efter den.
- Jaja okej, men skynda dig nu lektionen börjar snart.
De skyndade sig iväg mot sin första lektion, matte. När de kom dit hade lektionen redan börjat, läraren stirrade ilsket på Luna som kom först in. Men Luna sa inget utan satte sig på sin plats med matteboken i handen. Hon la den på skolbänken, men öppnade den inte. Istället la hon huvudet på händerna och tittade ut genom fönstret. Hon hade knappt sovit någonting i natt. Regnet hade smattrat mot fönstret och låtit hela natten. Utav ren utmattning började hon blinka, tillslut så somnade hon.
Hon öppnade ögonen, och såg inte den välbekanta bänken hon brukade jobba på, ingen Sara, ingen lärare, inga djur posters. Utan en stor äng med massor av blommor och gräs. Solen sken fortfarande men den verkade närmare eftersom det var mycket varmare. Som tur var blåste vinden lätt och lekte med hennes hår. Vart var hon någonstans? Längre fram såg hon två jättelika berg och framför det en tät skog. Hon hade aldrig varit här...hon reste sig upp från det mjuka gräset och såg sig om, och till vänster såg hon faktiskt en by....eller var det en stad? Hon började gå åt det hållet, det måste ju finnas en telefon eller en karta där. TELEFON! Just det! Hon hade ju mobilen i sin jeans ficka. Hon tog upp mobilen med sin högerhand och skulle precis trycka in sitt hemnummer när hon såg att hon inte hade någon täckning. Helvete! Tänkte hon. Hon stoppade tillbaka mobilen och fortsatte att gå mot byn eller staden. Vad var det som hände? Hur hade hon kunnat flyttas från skolan hit? Det var inte möjligt...Byn närmade sig och snart stod hon mitt i byn bredvid en fontän. Hon såg sig omkring. Byn var full av hus och affärer.
- Öh, hallå?
Hon vände sig om och fick se en liten pojke med ett koger i handen.
- Vem är du? Frågade hon.
Pojken svarade inte tog tag i hennes arm. Hon hade ingen lust att följa med honom så hon grävde ner tårna i marken och spände kroppen. Det hade inte spelat någon roll, pojken var otroligt stark. Han drog i väg henne mot det största huset i hela byn, det var ungefär som en herrgård. Han stannade framför den bastanta trä dörren i vitt, och knackade. Det tog ett tag men till slut öppnades dörren. Och där stod en gammal man i en blå kappa. Han hade långt ett långt vitt skägg och vitt hår. Ett leende sprack upp på hans läppar.
Inne i huset var det varmt och mysigt. Det fanns två rum ett kök och ett vardagsrum, i vardagsrummet hängde det en ljusbrun hängmatta fyllt med djurhudar. Var man än tittade kunde man se kuddar och tända ljus med stearin som runnit över allt. Den gamla mannen indikerade med sin hand att de skulle slå sig ner på den vinröda mattan som var mitt på golvet. Luna satte sig ner bredvid pojken på knäna.
- Vi har mycket att prata om Luna, och vi har inte mycket tid.
- Hur visste du mitt na-
Jag har inte hunnit längre, hehe. Men jag vill att den ska vara ganska enkel om ni förstår vad jag menar 
Var ärliga! Jag vill ha bra betyg hehe...
28 nov, 2011 18:59
|
Borttagen
|
Spoiler:
Tryck här för att visa!Detektiven med den gula regnjackan
Inledning:
Lilla Franska dagstidningen, 12 Juni 1987
En stöld har skett i Madam Florists Museum natten till den 12:e, det enda som stals var den dyraste stenen som någonsin hittats i hela Frankrike, den berömda månopalen.
Inga skador syns på det 10 cm tjocka skottsäkra glaslådan som opalen låg i, inte ens en repa syns på glaset.
Polisen tar gärna in tips på vem som kan vara tjuven.
”Skandal!” Mumlade Levionne för sig själv samtidigt som hon kastade tidningen i soptunnan på väg ut från parken, hon bar sin gula regnjacka och svarta gummistövlar och bredvid sig så trippade hennes hund Terrens.
Levionne gick med raska steg ut från parkens grindar, hennes vinröda hår flög i vinden och den gula regnjackans nedersta kanter flaxade till i takt med hennes steg samtidigt som Terrens försökte hålla samma takt som henne.
Efter ungefär 5 minuters promenad genom staden så kom de fram till dörren in till Levionnes lägenhet, lägenheten var inte större än ett vardagsrum men det passade henne prefekt eftersom hon inte bodde med någon annan än sin hund Terrens.
Hon tog av sig den gula regnjackan och hängde upp den, sedan sparkade hon av sig sina gummistövlar, hennes tankar hade bara gått till stölden av Madam Florists opal, vem skulle sno den och hur skulle man kunna sno den opalen, den var ju inlåst i 10 cm tjockt skottsäkert glas så tjuven skulle inte ha kunnat slagit sig in på något sätt.
Levionne ruskade på huvudet, nej, det kunde inte vara möjligt, men på något sätt måste ju tjuven ha brutit sig in, men hur?
Hon satte sig vid skrivbordet, sedan började hon skriva sina tankar på sin mörkgröna skrivmaskin, hon skrev vissa teorier om hur det kunde ha gått till, men gång på gång slängde hon papper efter papper som hon skrev på, eftersom hon inte kom fram till en rimlig teori om hur stölden hade gått till.
Efter flera timmars arbetande så slutade hon plötsligt att skriva, hon tittade ut genom fönstret och över byn där hon bodde, sedan så sa hon till sig själv
”Det finns bara en enda person som kan hitta tjuven och jag är rädd för att det är jag”.
Läs gärna igenom inledningen/kapitel 1 ni som orkar, det skulle vara ett nöje om ni läste igenom och gav en liten kommentar!
28 nov, 2011 21:18
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Spoiler:
Tryck här för att visa!Detektiven med den gula regnjackan
Inledning:
Lilla Franska dagstidningen, 12 Juni 1987
En stöld har skett i Madam Florists Museum natten till den 12:e, det enda som stals var den dyraste stenen som någonsin hittats i hela Frankrike, den berömda månopalen.
Inga skador syns på det 10 cm tjocka skottsäkra glaslådan som opalen låg i, inte ens en repa syns på glaset.
Polisen tar gärna in tips på vem som kan vara tjuven.
”Skandal!” Mumlade Levionne för sig själv samtidigt som hon kastade tidningen i soptunnan på väg ut från parken, hon bar sin gula regnjacka och svarta gummistövlar och bredvid sig så trippade hennes hund Terrens.
Levionne gick med raska steg ut från parkens grindar, hennes vinröda hår flög i vinden och den gula regnjackans nedersta kanter flaxade till i takt med hennes steg samtidigt som Terrens försökte hålla samma takt som henne.
Efter ungefär 5 minuters promenad genom staden så kom de fram till dörren in till Levionnes lägenhet, lägenheten var inte större än ett vardagsrum men det passade henne prefekt eftersom hon inte bodde med någon annan än sin hund Terrens.
Hon tog av sig den gula regnjackan och hängde upp den, sedan sparkade hon av sig sina gummistövlar, hennes tankar hade bara gått till stölden av Madam Florists opal, vem skulle sno den och hur skulle man kunna sno den opalen, den var ju inlåst i 10 cm tjockt skottsäkert glas så tjuven skulle inte ha kunnat slagit sig in på något sätt.
Levionne ruskade på huvudet, nej, det kunde inte vara möjligt, men på något sätt måste ju tjuven ha brutit sig in, men hur?
Hon satte sig vid skrivbordet, sedan började hon skriva sina tankar på sin mörkgröna skrivmaskin, hon skrev vissa teorier om hur det kunde ha gått till, men gång på gång slängde hon papper efter papper som hon skrev på, eftersom hon inte kom fram till en rimlig teori om hur stölden hade gått till.
Efter flera timmars arbetande så slutade hon plötsligt att skriva, hon tittade ut genom fönstret och över byn där hon bodde, sedan så sa hon till sig själv
”Det finns bara en enda person som kan hitta tjuven och jag är rädd för att det är jag”.
Läs gärna igenom inledningen/kapitel 1 ni som orkar, det skulle vara ett nöje om ni läste igenom och gav en liten kommentar!
Merrr tack
28 nov, 2011 21:23
|
whirlwinds
Elev
|
Blir så ARG på mig själv, vet exakt hur resten utav novellen ska vara och jag har alltihop i huvudet, men JAG KAN INTE få ut det därifrån och ner i fingrarna, har fastnat totalt och kan inte skriva mer. Och den där jävla novellen skulle ha varit inlämnad till min svensklärare för typ snart tre veckor sedan. Jävla skitiiiiiv. Vad fan ska jag göra? : ( Det GÅR verkligen inte att få ut det där ur huvudet, seriöst : ((((((((( blir så arg
29 nov, 2011 19:12
|
GinnyOlivia
Elev
|
Åh, läste Miyukis inledning och fick värsta lusten att skriva ju!
 
29 nov, 2011 20:03
|
Borttagen
|
Just nu håller jag på med en fanfiction. Jag gillar att kunna skriva fanfictions när jag inte har någon jättebra inspiration, fast jag hatar att inte kunna ändå jättejättemycket i själva historien...
Så har ni ingen fantasi (för tillfället) börja med en fanfiction, och tänk ut något troligt som skulle kunna hända c:
30 nov, 2011 16:54
|
whirlwinds
Elev
|
Damn. Har fastnat. Är nästan alldeles precis färdig. Men jag kan ju inte bara sluta såhär. Någon som råkar ha något tips på hur jag kan avsluta den haha? Måste bli färdig idag eller imorgon :C:C:C
HJÄLP
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag håller andan när jag ser dig komma gående genom skolkorridorerna; du med det där halvlånga, mörkbruna håret som du brukar dra fingrarna igenom lite då och då i ett försök att få bort det från ansiktet, men som ändå fem sekunder senare faller ner och landar mjukt framför dina ögon igen. Jag har aldrig lagt märke till vad du har för ögonfärg, när jag tänker efter.
Du med någon utav de där randiga tröjorna du alltid brukar bära, du med de där tighta jeansen och tygskorna och det där lilla korshalsbandet utav silver du ibland har i en kedja runt halsen. Som jag utav någon anledning lagt märke till, någon av alla de gånger jag fastnat med blicken och inte kunnat slita iväg den och fästa den någon annanstans.
Du med den där kroppen som är så smal att den ser ut att kunna gå sönder när som helst, du med den där speciella rösten som kan urskiljas i ett folkhav på tio kilometers avstånd. Det är förresten någonting speciellt med allt du gör, - sättet du rör dig, sättet du skrattar, till och med sättet du andas och sättet dina nycklar slår emot varandra för varje litet steg du tar, och ger ifrån sig det där lilla klirrande ljudet. Varje gång jag hör det ljudet ser jag mig omkring, i hopp om att det är just din nyckelknippa som klirrar på det där sättet, för att tala om att det är just du som kommer gående där.
Klirr, klirr, klirr.
Oftast vänder jag mig besviket om igen, efter upptäckten av att det bara var någon gapig sjätteklassare med ett fult nyckelband i handen som den absolut inte kan hålla stilla, utan viftar med det i luften så människor i närheten får akta sig för att inte få det i huvudet. Eller så kanske det var någon utav alla de andra hundra pojkarna på skolan med sina nycklar fasthakade i byxhällan, som bara råkade ha vägarna förbi i just det ögonblicket då jag hoppfullt sökte efter det där mörkbruna håret och den randiga tröjan med blicken. Men ibland hör jag någonting mer än det där vanliga klirr klirr klirr:et; ibland kan jag höra den där rösten som mina öron skulle klara av att registrera på flera mils avstånd, och det är i sådana ögonblick som all logik och all intelligens liksom flyter ut ur min kropp och lämnar mig ensam och stirrande med blicken fastklistrad på dig, det är i sådana ögonblick som hjärtat nästan exploderar av överbelastning inuti bröstkorgen.
Det är onsdag eftermiddag och jag har just tappat andan av den där knappa sekunden det tog för oss att mötas och gå förbi varandra i korridoren med det gröna golvet. Trots att det var ungefär en tiondels sekund sedan du gick förbi mig kan jag inte minnas om du såg på mig eller inte. Om du bara tittade bort som om ingenting hänt, som om jag inte gick där, om du vände dig om för att prata med dina vänner när du såg mig komma gående några meter framför dig, lite sådär nervöst leende och med framtänderna frenetiskt bitande på underläppen för att inte brista ut i en kaskad av fåniga fnissanden. Eller om du med lika nervöst flackande blick såg på mig, på väggen, på mig, på den där fula träbänken som folk ristat in sina namn i med spetsen på sina nycklar, på krokarna på väggen och tillbaka på mig igen. För det är ju så svårt det där, att behålla blicken på ett och samma ställe utan att det känns som att man stirrar ihjäl sig.
Eller du kanske, kanske kanske kanske, utan att jag märkte något, blinkade till och såg in i mina ögon och blinkade till igen och formade munnen till något slags leende.
Satan, att jag ska vara så borta i huvudet varje gång jag ser dig. Jag kan ha hundrafemtiotusen tankar som flyger omkring inuti huvudet och gör mig helt snurrig, och så springer jag på dig någonstans och helt plötsligt är det helt tomt där inne. Jag kan inte minnas någonting, hjärtat slår fortfarande ungefär fem gånger snabbare än vanligt och jag kan inte låta bli att tänka för mig själv; ”vad är det egentligen du gör med mig?”.
Onsdag eftermiddag blir till torsdag kväll, och jag sitter på sängen med det randiga täcket i det svartvita rummet med datorn framför mig. Facebook är framme, precis som alla andra kvällar då jag flyr från ogjorda skoluppgifter och alla andra tusen miljoner saker jag egentligen borde göra, och i den lilla rutan som talar om vilka dödstråkigt dryga och jobbiga eller bara allmänt ointressanta personer som är inloggade, dyker plötsligt ytterligare ett namn och ytterligare en profilbild upp, längst upp i hörnet till vänster. Det är nästan lite sådär pinsamt läskigt att jag vet exakt på vilken plats i den där chattrutan din profilbild brukar visas.
Stirrar och stirrar och stirrar lite till på den där miniatyrbilden av ditt mörkbruna hår och ditt leende, och för varje timme och minut och sekund som går växer sig den där vågen av besvikelse som sköljer över mig bara större och större, den är nog större än ett helt hav och jag känner hur jag håller på att drunkna. För jag vet ju att de där pulsökande, hjärtattacksframkallande konversationerna slutade för länge sen, jag vet ju att vi nästan aldrig pratar med varandra längre och jag vet ju vems fel det är.
Mitt.
Och ändå kan den där lilla delen av mig aldrig sluta hoppas på något bra, hoppas att du ska börja tänka lika djupt och konstant på mig igen, så som jag alltid tänker på dig. Hoppas att det i ditt huvud ska dyka upp en sådan innerlig längtan efter att få prata med mig, att du kanske för en stund glömmer bort vilken otroligt tråkig och ointressant människa jag är, att du ska ge efter för alla exploderande känslor i din kropp och skriva någonting till mig. Bara någonting. Bara en gång till.
För det är just precis det jag inte klarar av.
Suckande och med den där gnagande ångestkänslan i bröstkorgen pressar jag ner ”nästa”-knappen i min spellista gång på gång, jag måste nog vara uppe i minst tvåhundrasjuttiofem gånger nu, för all musik påminner liksom bara om dig dig dig.
”Vi är inte sådana som i slutet får varandra”, sjunger Håkan Hellström och den där känslan träffar mig som ett hårt slag i magen, för det är ju så rätt trots att det borde vara så fel. ”Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt.”
Blupp.
Facebookchatten har talat.
Hjärtat krossar nog revbenen och tränger sig ut ur min kropp vilken sekund som helst nu, så hårt och snabbt som det slår. Kan det verkligen vara det som jag så fånigt förtvivlat och desperat väntat och längtat efter, eller är det bara något sådant där totalt oviktigt, som ett ”hej” från någon person jag inte ens känner eller ett jobbigt kedjebrev från någon ännu jobbigare sjundeklassare som vill att jag ska skriva en massa saker i hennes logg trots att jag knappt vet vem hon är? Jag har aldrig förstått mig på sådant där.
Femton minuter senare skriker jag inombords och skuttar omkring i rummet med känslan utav att ha sockerdricka i benen och magen fylld utav fjärilar. Vi ska visst träffas på lördag. Lördag lördag lördag. Med darrande fingrar som knappt kan träffa de fläckiga datortangenterna, som egentligen ska vara vita men just nu är i någon slags smutsgrå färg, skriver jag ett ”fniss :$♥” tillbaka, för det är just precis det jag gör. Fnissar. Högljutt och hysteriskt och fånigt. Precis sådär man fnissar när man är kär och just har mött, sett, träffat eller pratat med den där personen som får hjärtat att slå tiotusen extraslag per minut, sådär nervöst med en darrande hand för munnen och tänderna gnagande på underläppen.
Jag kan inte sluta tänka på dig.
Fredag morgon och jag ser inte skymten av något mörkbrunt hår eller någon randig tröja på hela dagen, fredagkväll och jag är omringad utav vänner men känner mig ändå lika tom, lika tyst och lika ensam.
Huvudet är fullt utav tonårstankar och hjärtat bultar hårt av känsloexplosionerna.
Allt jag hör trots att jag inte alls vill höra, är M’s röst som alldeles för entusiastiskt och detaljerat berättar om sin gamla kärlek till dig. Allt jag tänker på är SNÄLLA HÅLL BARA KÄFTEN, jag vill inte veta och jag vill inte höra hur bra du är på att kyssas eller vad som hände mellan dig och henne den där kvällen för tio månader sedan. Jag vet ju att ni inte alls tänker på varandra längre, men ändå blir jag så arg att jag bara vill slå sönder hela världen varje gång någon annan tjej pratar med eller om dig. För varje gång önskar jag ju så innerligt att det var jag, jag jag jag jag jag, och inte henne.
Åtta minuter senare lämnar jag rummet, stänger in mig på toaletten och tappar andan utav gråt medan jag känner hur benen viker sig. Sätter mig på det smutsvita toalettlocket och granskar det fula badrummet; lite färg är avskavd från väggarna, spegeln är tandkrämsfläckig och några gamla serietidningar ligger på en hylla.
”Andas”, viskar jag tyst till mig själv medan jag granskar min spegelbild i den smutsiga spegeln. Torkar bort svarta mascaratårar från kinderna, låser upp dörren och smyger tillbaka till rummet och vännerna, andas och skrattar och låtsas som ingenting. Ytterligare ett par timmar senare kryper jag ihop under ett täcke som luktar killparfym, bläddrar igenom gamla sms från dig i min mobiltelefon minst hundra gånger om trots de två procents batteri som finns kvar, och känner hur någonting inuti mig gör så ont att jag okontrollerat börjar gråta igen. Vad fan är det som händer?
Lördag morgon och jag vaknar med svarta sminkfläckar i hela ansiktet. Tittar på film och är helt borta i huvudet, äter frukost och är helt borta i huvudet, kramar mina vänner och säger hejdå och åker hem och är helt borta i huvudet. Huvudet värker av alla tankar och fjärilarna i magen släpps lösa och flyger nu omkring i hela kroppen. Jag är så nervös att jag tror jag avlider vilken sekund som helst, om man nu kan göra det av nervositet.
Lördag eftermiddag klockan halv fyra och min hjärtfrekvens är högre än någonsin.
En halvtimme kvar. Trettio minuter. 1800 sekunder.
Om ettusen åttahundra sekunder kommer vi att stå där utanför Konsum och andas samma luft. Om tvåtusen fyrahundra sekunder kanske vi går bredvid varandra på vägen längs med det där långa röda trästaketet, och ytterligare sexhundra sekunder senare kanske vi sitter bredvid varandra på sängen med det randiga täcket i rummet med de svartvita väggarna och pratar antingen högt och nervöst och alldeles för mycket, eller smygtittar på varandra under luggarna i ögonvrårna medan den jobbigt pinsamma tystnaden ligger som ett tjockt täcke över rummet. Så kanske vi sitter ett tag, tills någon utav oss lite nervöst ber den andre att kanske sätta på någon musik, eller någonting, bara för att slippa den där pinsamheten som blir värre och värre för varje sekund som går utan att några ord lämnar våra munnar.
Tretton minuter kvar.
Jag känner hur magen liksom gör ont av nervositet medan jag snörar på mig mina svarta kängor, medan jag speglar mig och lägger håret till rätta för minst femhundranittiotredje gången, medan jag kammar luggen och sätter på mig jackan, medan jag sätter nyckeln i låset och vrider om och medan jag sätter ner fötterna på grusgången och börjar gå. Varje steg känns ovanligt tungt, och jag vet inte riktigt om det bara beror på kängornas stålhätta eller om det är den sprängande nervositeten som spridit sig ner till fötterna.
Tre minuter kvar.
Jag börjar närma mig, jag kan se den fula stenstatyn och bilparkeringen och människorna som kommer och går ut och in ur affärerna. Och där, mitt bland alla andra vanligt tråkiga, gråa människor; där står du, lika fantastisk och vardagligt snygg och får mitt hjärta att hoppa över ett slag med dina slitna, svarta tygskor, de mörkblå jeansen kring dina smala ben, din svarta jacka och ditt mörkbruna hår som vinden sliter tag i. Luggen blåser ner framför dina ögon igen, och jag ser hur du som alltid drar fingrarna genom den i ett försök att flytta bort den från ansiktet.
Du har sett mig.
Känslorna rivs och bits och klöser inuti min bröstkorg, jag exploderar nog av nervositet vilken sekund som helst nu. Jag snubblar på mina egna fötter i mitt försök att gå fram till dig så vanligt och så oberört som möjligt, du skrattar lite åt min klumpighet men verkar precis lika nervös själv med din flackande blick och ryckiga rörelser.
”Hej” säger du, ”hej” säger jag också och vi ser på varandra i vad som känns som en halv evighet. Ser oss omkring, stampar lite nervöst med fötterna i marken. Ser på varandra igen. Om jag inte misstog mig helt nyss så log du när du såg på mig.
Det känns som att vi stått där en halv evighet trots att det kanske bara är ett par minuter, innan du frågar mig om vi ska gå, innan jag svarar ja och innan vi vänder oss om och börjar gå. Den här vägen har jag gått med dig många gånger, under alla de där varma sena sommarkvällarna då vi tog sällskap hem och gav varandra hejdåkramar utanför mitt hus. Det var någonstans där jag föll så hårt och handlöst för dig.
Tio minuter senare småspringer vi de sista meterna till huset genom det plötsliga spöregnet. Håret som jag så omsorgsfullt plattat och tuperat med skakiga händer en timme tidigare ligger nu platt och lockigt längs med sidorna utav mitt ansikte. Men du ger mig samma blickar och nervösa leenden när jag fumlar med nyckeln i låset, när jag öppnar dörren, när vi kliver in i hallen och tar av oss de smutsiga skorna och går upp för trappan och in genom dörren till det svartvita rummet. Du ser på mig nästan hela tiden, känns det som, och jag kan nog inte heller låta bli att lite försiktigt snegla åt ditt håll ungefär varannan sekund.
Du sätter dig försiktigt ned på sängen med det randiga täcket, som jag just idag bäddat för första gången på kanske ett halvår. Jag sätter mig lika försiktigt bredvid, tuggar nervöst på min underläpp med handen för munnen och tittar på dig, på tv:n, på den randiga väggen, på dig, på taklampan, på den rosa skrivbordsstolen, på dig, på fotografierna på väggen och på dig igen. Jag vill ju liksom inte verka läskig och sitta och glo rakt på dig hela tiden, men samtidigt är det svårt att låta bli.
En evighet av nervösa skratt, skakiga händer och pinsam tystnad går innan någon utav oss kan förmå sig att säga någonting, mitt i all tystnad. Det är du som bryter den.
”Ska vi typ kolla på film eller något?” frågar du, och inombords bara skriker jag JA men jag låter dig bara se och höra ett tyst ”javisst” och ett leende.
Femton minuter senare vet jag inte riktigt om jag ska fästa blicken på dig eller på tv:n, så jag flyttar den fram och tillbaka så mycket att jag nästan blir snurrig i huvudet. Ser dig i ögonvrån, känner hur fjärilarna i magen förvandlas till väldiga fåglar, när jag inser att du redan ser på mig.
Och det är i samma ögonblick som vi just sneglat på varandra i ögonvrårna för ungefär tjugofemte gången, i samma ögonblick som min favoritscen i filmen vi ser på går i gång, som det där konstiga, ofattbara, nästan helt sjuka händer. Helt plötsligt, direkt och utan förvarning.
”You have no clue how beautiful you are, don’t you?” hör jag från filmen och det är precis då din hand helt plötsligt råkar snudda vid min, och jag känner som en elektrisk chock rakt genom hela skelettet. Det är precis då vi råkar vända oss och se rakt på varandra, fortfarande blygt och stelt och nervöst men den här gången har jag klistrat fast min blick vid dig, och din blick är fäst vid mig. Du har förresten blå ögon, insåg jag nyss.
Och det är precis då den där hjärtattacken jag tror ska dyka upp varje gång du är nära mig faktiskt nästan sker, för jag vet inte riktigt hur det hände men helt plötsligt kysser du mig.
30 nov, 2011 18:51
|
Borttagen
|
Skrivet av whirlwinds: Damn. Har fastnat. Är nästan alldeles precis färdig. Men jag kan ju inte bara sluta såhär. Någon som råkar ha något tips på hur jag kan avsluta den haha? Måste bli färdig idag eller imorgon :C:C:C
HJÄLP
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag håller andan när jag ser dig komma gående genom skolkorridorerna; du med det där halvlånga, mörkbruna håret som du brukar dra fingrarna igenom lite då och då i ett försök att få bort det från ansiktet, men som ändå fem sekunder senare faller ner och landar mjukt framför dina ögon igen. Jag har aldrig lagt märke till vad du har för ögonfärg, när jag tänker efter.
Du med någon utav de där randiga tröjorna du alltid brukar bära, du med de där tighta jeansen och tygskorna och det där lilla korshalsbandet utav silver du ibland har i en kedja runt halsen. Som jag utav någon anledning lagt märke till, någon av alla de gånger jag fastnat med blicken och inte kunnat slita iväg den och fästa den någon annanstans.
Du med den där kroppen som är så smal att den ser ut att kunna gå sönder när som helst, du med den där speciella rösten som kan urskiljas i ett folkhav på tio kilometers avstånd. Det är förresten någonting speciellt med allt du gör, - sättet du rör dig, sättet du skrattar, till och med sättet du andas och sättet dina nycklar slår emot varandra för varje litet steg du tar, och ger ifrån sig det där lilla klirrande ljudet. Varje gång jag hör det ljudet ser jag mig omkring, i hopp om att det är just din nyckelknippa som klirrar på det där sättet, för att tala om att det är just du som kommer gående där.
Klirr, klirr, klirr.
Oftast vänder jag mig besviket om igen, efter upptäckten av att det bara var någon gapig sjätteklassare med ett fult nyckelband i handen som den absolut inte kan hålla stilla, utan viftar med det i luften så människor i närheten får akta sig för att inte få det i huvudet. Eller så kanske det var någon utav alla de andra hundra pojkarna på skolan med sina nycklar fasthakade i byxhällan, som bara råkade ha vägarna förbi i just det ögonblicket då jag hoppfullt sökte efter det där mörkbruna håret och den randiga tröjan med blicken. Men ibland hör jag någonting mer än det där vanliga klirr klirr klirr:et; ibland kan jag höra den där rösten som mina öron skulle klara av att registrera på flera mils avstånd, och det är i sådana ögonblick som all logik och all intelligens liksom flyter ut ur min kropp och lämnar mig ensam och stirrande med blicken fastklistrad på dig, det är i sådana ögonblick som hjärtat nästan exploderar av överbelastning inuti bröstkorgen.
Det är onsdag eftermiddag och jag har just tappat andan av den där knappa sekunden det tog för oss att mötas och gå förbi varandra i korridoren med det gröna golvet. Trots att det var ungefär en tiondels sekund sedan du gick förbi mig kan jag inte minnas om du såg på mig eller inte. Om du bara tittade bort som om ingenting hänt, som om jag inte gick där, om du vände dig om för att prata med dina vänner när du såg mig komma gående några meter framför dig, lite sådär nervöst leende och med framtänderna frenetiskt bitande på underläppen för att inte brista ut i en kaskad av fåniga fnissanden. Eller om du med lika nervöst flackande blick såg på mig, på väggen, på mig, på den där fula träbänken som folk ristat in sina namn i med spetsen på sina nycklar, på krokarna på väggen och tillbaka på mig igen. För det är ju så svårt det där, att behålla blicken på ett och samma ställe utan att det känns som att man stirrar ihjäl sig.
Eller du kanske, kanske kanske kanske, utan att jag märkte något, blinkade till och såg in i mina ögon och blinkade till igen och formade munnen till något slags leende.
Satan, att jag ska vara så borta i huvudet varje gång jag ser dig. Jag kan ha hundrafemtiotusen tankar som flyger omkring inuti huvudet och gör mig helt snurrig, och så springer jag på dig någonstans och helt plötsligt är det helt tomt där inne. Jag kan inte minnas någonting, hjärtat slår fortfarande ungefär fem gånger snabbare än vanligt och jag kan inte låta bli att tänka för mig själv; ”vad är det egentligen du gör med mig?”.
Onsdag eftermiddag blir till torsdag kväll, och jag sitter på sängen med det randiga täcket i det svartvita rummet med datorn framför mig. Facebook är framme, precis som alla andra kvällar då jag flyr från ogjorda skoluppgifter och alla andra tusen miljoner saker jag egentligen borde göra, och i den lilla rutan som talar om vilka dödstråkigt dryga och jobbiga eller bara allmänt ointressanta personer som är inloggade, dyker plötsligt ytterligare ett namn och ytterligare en profilbild upp, längst upp i hörnet till vänster. Det är nästan lite sådär pinsamt läskigt att jag vet exakt på vilken plats i den där chattrutan din profilbild brukar visas.
Stirrar och stirrar och stirrar lite till på den där miniatyrbilden av ditt mörkbruna hår och ditt leende, och för varje timme och minut och sekund som går växer sig den där vågen av besvikelse som sköljer över mig bara större och större, den är nog större än ett helt hav och jag känner hur jag håller på att drunkna. För jag vet ju att de där pulsökande, hjärtattacksframkallande konversationerna slutade för länge sen, jag vet ju att vi nästan aldrig pratar med varandra längre och jag vet ju vems fel det är.
Mitt.
Och ändå kan den där lilla delen av mig aldrig sluta hoppas på något bra, hoppas att du ska börja tänka lika djupt och konstant på mig igen, så som jag alltid tänker på dig. Hoppas att det i ditt huvud ska dyka upp en sådan innerlig längtan efter att få prata med mig, att du kanske för en stund glömmer bort vilken otroligt tråkig och ointressant människa jag är, att du ska ge efter för alla exploderande känslor i din kropp och skriva någonting till mig. Bara någonting. Bara en gång till.
För det är just precis det jag inte klarar av.
Suckande och med den där gnagande ångestkänslan i bröstkorgen pressar jag ner ”nästa”-knappen i min spellista gång på gång, jag måste nog vara uppe i minst tvåhundrasjuttiofem gånger nu, för all musik påminner liksom bara om dig dig dig.
”Vi är inte sådana som i slutet får varandra”, sjunger Håkan Hellström och den där känslan träffar mig som ett hårt slag i magen, för det är ju så rätt trots att det borde vara så fel. ”Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt.”
Blupp.
Facebookchatten har talat.
Hjärtat krossar nog revbenen och tränger sig ut ur min kropp vilken sekund som helst nu, så hårt och snabbt som det slår. Kan det verkligen vara det som jag så fånigt förtvivlat och desperat väntat och längtat efter, eller är det bara något sådant där totalt oviktigt, som ett ”hej” från någon person jag inte ens känner eller ett jobbigt kedjebrev från någon ännu jobbigare sjundeklassare som vill att jag ska skriva en massa saker i hennes logg trots att jag knappt vet vem hon är? Jag har aldrig förstått mig på sådant där.
Femton minuter senare skriker jag inombords och skuttar omkring i rummet med känslan utav att ha sockerdricka i benen och magen fylld utav fjärilar. Vi ska visst träffas på lördag. Lördag lördag lördag. Med darrande fingrar som knappt kan träffa de fläckiga datortangenterna, som egentligen ska vara vita men just nu är i någon slags smutsgrå färg, skriver jag ett ”fniss :$♥” tillbaka, för det är just precis det jag gör. Fnissar. Högljutt och hysteriskt och fånigt. Precis sådär man fnissar när man är kär och just har mött, sett, träffat eller pratat med den där personen som får hjärtat att slå tiotusen extraslag per minut, sådär nervöst med en darrande hand för munnen och tänderna gnagande på underläppen.
Jag kan inte sluta tänka på dig.
Fredag morgon och jag ser inte skymten av något mörkbrunt hår eller någon randig tröja på hela dagen, fredagkväll och jag är omringad utav vänner men känner mig ändå lika tom, lika tyst och lika ensam.
Huvudet är fullt utav tonårstankar och hjärtat bultar hårt av känsloexplosionerna.
Allt jag hör trots att jag inte alls vill höra, är M’s röst som alldeles för entusiastiskt och detaljerat berättar om sin gamla kärlek till dig. Allt jag tänker på är SNÄLLA HÅLL BARA KÄFTEN, jag vill inte veta och jag vill inte höra hur bra du är på att kyssas eller vad som hände mellan dig och henne den där kvällen för tio månader sedan. Jag vet ju att ni inte alls tänker på varandra längre, men ändå blir jag så arg att jag bara vill slå sönder hela världen varje gång någon annan tjej pratar med eller om dig. För varje gång önskar jag ju så innerligt att det var jag, jag jag jag jag jag, och inte henne.
Åtta minuter senare lämnar jag rummet, stänger in mig på toaletten och tappar andan utav gråt medan jag känner hur benen viker sig. Sätter mig på det smutsvita toalettlocket och granskar det fula badrummet; lite färg är avskavd från väggarna, spegeln är tandkrämsfläckig och några gamla serietidningar ligger på en hylla.
”Andas”, viskar jag tyst till mig själv medan jag granskar min spegelbild i den smutsiga spegeln. Torkar bort svarta mascaratårar från kinderna, låser upp dörren och smyger tillbaka till rummet och vännerna, andas och skrattar och låtsas som ingenting. Ytterligare ett par timmar senare kryper jag ihop under ett täcke som luktar killparfym, bläddrar igenom gamla sms från dig i min mobiltelefon minst hundra gånger om trots de två procents batteri som finns kvar, och känner hur någonting inuti mig gör så ont att jag okontrollerat börjar gråta igen. Vad fan är det som händer?
Lördag morgon och jag vaknar med svarta sminkfläckar i hela ansiktet. Tittar på film och är helt borta i huvudet, äter frukost och är helt borta i huvudet, kramar mina vänner och säger hejdå och åker hem och är helt borta i huvudet. Huvudet värker av alla tankar och fjärilarna i magen släpps lösa och flyger nu omkring i hela kroppen. Jag är så nervös att jag tror jag avlider vilken sekund som helst, om man nu kan göra det av nervositet.
Lördag eftermiddag klockan halv fyra och min hjärtfrekvens är högre än någonsin.
En halvtimme kvar. Trettio minuter. 1800 sekunder.
Om ettusen åttahundra sekunder kommer vi att stå där utanför Konsum och andas samma luft. Om tvåtusen fyrahundra sekunder kanske vi går bredvid varandra på vägen längs med det där långa röda trästaketet, och ytterligare sexhundra sekunder senare kanske vi sitter bredvid varandra på sängen med det randiga täcket i rummet med de svartvita väggarna och pratar antingen högt och nervöst och alldeles för mycket, eller smygtittar på varandra under luggarna i ögonvrårna medan den jobbigt pinsamma tystnaden ligger som ett tjockt täcke över rummet. Så kanske vi sitter ett tag, tills någon utav oss lite nervöst ber den andre att kanske sätta på någon musik, eller någonting, bara för att slippa den där pinsamheten som blir värre och värre för varje sekund som går utan att några ord lämnar våra munnar.
Tretton minuter kvar.
Jag känner hur magen liksom gör ont av nervositet medan jag snörar på mig mina svarta kängor, medan jag speglar mig och lägger håret till rätta för minst femhundranittiotredje gången, medan jag kammar luggen och sätter på mig jackan, medan jag sätter nyckeln i låset och vrider om och medan jag sätter ner fötterna på grusgången och börjar gå. Varje steg känns ovanligt tungt, och jag vet inte riktigt om det bara beror på kängornas stålhätta eller om det är den sprängande nervositeten som spridit sig ner till fötterna.
Tre minuter kvar.
Jag börjar närma mig, jag kan se den fula stenstatyn och bilparkeringen och människorna som kommer och går ut och in ur affärerna. Och där, mitt bland alla andra vanligt tråkiga, gråa människor; där står du, lika fantastisk och vardagligt snygg och får mitt hjärta att hoppa över ett slag med dina slitna, svarta tygskor, de mörkblå jeansen kring dina smala ben, din svarta jacka och ditt mörkbruna hår som vinden sliter tag i. Luggen blåser ner framför dina ögon igen, och jag ser hur du som alltid drar fingrarna genom den i ett försök att flytta bort den från ansiktet.
Du har sett mig.
Känslorna rivs och bits och klöser inuti min bröstkorg, jag exploderar nog av nervositet vilken sekund som helst nu. Jag snubblar på mina egna fötter i mitt försök att gå fram till dig så vanligt och så oberört som möjligt, du skrattar lite åt min klumpighet men verkar precis lika nervös själv med din flackande blick och ryckiga rörelser.
”Hej” säger du, ”hej” säger jag också och vi ser på varandra i vad som känns som en halv evighet. Ser oss omkring, stampar lite nervöst med fötterna i marken. Ser på varandra igen. Om jag inte misstog mig helt nyss så log du när du såg på mig.
Det känns som att vi stått där en halv evighet trots att det kanske bara är ett par minuter, innan du frågar mig om vi ska gå, innan jag svarar ja och innan vi vänder oss om och börjar gå. Den här vägen har jag gått med dig många gånger, under alla de där varma sena sommarkvällarna då vi tog sällskap hem och gav varandra hejdåkramar utanför mitt hus. Det var någonstans där jag föll så hårt och handlöst för dig.
Tio minuter senare småspringer vi de sista meterna till huset genom det plötsliga spöregnet. Håret som jag så omsorgsfullt plattat och tuperat med skakiga händer en timme tidigare ligger nu platt och lockigt längs med sidorna utav mitt ansikte. Men du ger mig samma blickar och nervösa leenden när jag fumlar med nyckeln i låset, när jag öppnar dörren, när vi kliver in i hallen och tar av oss de smutsiga skorna och går upp för trappan och in genom dörren till det svartvita rummet. Du ser på mig nästan hela tiden, känns det som, och jag kan nog inte heller låta bli att lite försiktigt snegla åt ditt håll ungefär varannan sekund.
Du sätter dig försiktigt ned på sängen med det randiga täcket, som jag just idag bäddat för första gången på kanske ett halvår. Jag sätter mig lika försiktigt bredvid, tuggar nervöst på min underläpp med handen för munnen och tittar på dig, på tv:n, på den randiga väggen, på dig, på taklampan, på den rosa skrivbordsstolen, på dig, på fotografierna på väggen och på dig igen. Jag vill ju liksom inte verka läskig och sitta och glo rakt på dig hela tiden, men samtidigt är det svårt att låta bli.
En evighet av nervösa skratt, skakiga händer och pinsam tystnad går innan någon utav oss kan förmå sig att säga någonting, mitt i all tystnad. Det är du som bryter den.
”Ska vi typ kolla på film eller något?” frågar du, och inombords bara skriker jag JA men jag låter dig bara se och höra ett tyst ”javisst” och ett leende.
Femton minuter senare vet jag inte riktigt om jag ska fästa blicken på dig eller på tv:n, så jag flyttar den fram och tillbaka så mycket att jag nästan blir snurrig i huvudet. Ser dig i ögonvrån, känner hur fjärilarna i magen förvandlas till väldiga fåglar, när jag inser att du redan ser på mig.
Och det är i samma ögonblick som vi just sneglat på varandra i ögonvrårna för ungefär tjugofemte gången, i samma ögonblick som min favoritscen i filmen vi ser på går i gång, som det där konstiga, ofattbara, nästan helt sjuka händer. Helt plötsligt, direkt och utan förvarning.
”You have no clue how beautiful you are, don’t you?” hör jag från filmen och det är precis då din hand helt plötsligt råkar snudda vid min, och jag känner som en elektrisk chock rakt genom hela skelettet. Det är precis då vi råkar vända oss och se rakt på varandra, fortfarande blygt och stelt och nervöst men den här gången har jag klistrat fast min blick vid dig, och din blick är fäst vid mig. Du har förresten blå ögon, insåg jag nyss.
Och det är precis då den där hjärtattacken jag tror ska dyka upp varje gång du är nära mig faktiskt nästan sker, för jag vet inte riktigt hur det hände men helt plötsligt kysser du mig.
Så jäkla bra! Du kanske kan skriva om vad som händer på måndagen där på i skolan? Jag vet inte, och jag vill inte förstöra ♥
30 nov, 2011 20:27
|
whirlwinds
Elev
|
^ Hihi tack!!!
Hmm, jo, har tänkt lite och funderar på antingen
1) att 'jag' typ vaknar upp under någon tråkig lektion i skolan eller något haha, och inser att allt det där som hände typ bara varit en utav alla dagdrömmar om den där personen, att det inte hände på riktigt och att allt fortfarande är lika konstigt, tomt och tyst och jobbigt mellan oss,
eller
2) att vi typ springer på varandra i skolan på måndagen och att allt är precis lika konstigt osv mellan oss, att han typ börjar bete sig konstigt och att vi typ tappar kontakten med varandra osv,
eller
3) att allt blir sådär jääättegulligt och pluttisnuttigt och lyckligt och vi blir tillsammans och allt det där.
Känns så cheesy och som värsta fåniga standard-kärleksnovellen om den ska sluta lyckligt osv haha men åh jag vet inte :C
Fast jag vet inte heller riktigt HUR jag ska avsluta och sammanfatta alltihop och sådär, för jag kan liksom inte skriva en massa mer utan den måste liksom vara färdig... Typ alldeles precis jättesnart. Åh fml :C
30 nov, 2011 20:57
|
Borttagen
|
Skrivet av whirlwinds: ^ Hihi tack!!!
Hmm, jo, har tänkt lite och funderar på antingen
1) att 'jag' typ vaknar upp under någon tråkig lektion i skolan eller något haha, och inser att allt det där som hände typ bara varit en utav alla dagdrömmar om den där personen, att det inte hände på riktigt och att allt fortfarande är lika konstigt, tomt och tyst och jobbigt mellan oss,
eller
2) att vi typ springer på varandra i skolan på måndagen och att allt är precis lika konstigt osv mellan oss, att han typ börjar bete sig konstigt och att vi typ tappar kontakten med varandra osv,
eller
3) att allt blir sådär jääättegulligt och pluttisnuttigt och lyckligt och vi blir tillsammans och allt det där.
Känns så cheesy och som värsta fåniga standard-kärleksnovellen om den ska sluta lyckligt osv haha men åh jag vet inte :C
Fast jag vet inte heller riktigt HUR jag ska avsluta och sammanfatta alltihop och sådär, för jag kan liksom inte skriva en massa mer utan den måste liksom vara färdig... Typ alldeles precis jättesnart. Åh fml :C
Prova att skriva lite på de olika sluten då? Det brukar funka för mig! Kom igen you can do it, den är så himla bra skriven. Får du inte högsta betyg så...!
30 nov, 2011 22:03
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen