Privat roll, De insvurna

Tristan skulle ha velat stöna högt då han såg kungen truga på Eleria flera glas. Men han höll sig tyst. Det var verkligen inte hans plats att säga något.
Då Regnar reste sig för att leda Eleria till borden var Tristan på väg att följa efter dem, men kungen tog tag i hans arm och lutade sig närmare, så ingen annan skulle höra hans ord.
"Jag förbjuder dig att lägga dig i lord Regnars och Elerias affär. Om du ens... Smärta. Mycket smärta." Med de orden stegade kungen iväg, och Tristan följde Regnar och Eleria till danssalen.

Lorden tog tag om Elerias midja då de kom ut i balsalen. Han drog med henne och förde henne i dansen. Elerias huvud var nu antingen lätt som en fjäder så hon inte kunde tänka på något, eller tungt så tungt så tankarna inte kunde tränga fram. Drogen hade gjort sin verkan, drogen och alkoholen hade fått henne att bli till en viljelös slav i lordens händer. Vilket hon ändå var tvungen att vara, men nu utan någon som helst vilja.

Tristan följde paret från sidan av dansgolvet. Till skilnad från de andra gästerna, som knappt kunde hålla sig stilla i en sekund, stod han helt orörlig, liksom under serveringen.
I bland tappade han lord Regnar och Eleria med blicken då de försvann bland andra dansande par, men de svepte alltid förrbi förr eller senare.
"Har ni inte roligt?" frågade en ljus röst, och Tristan vände sin blick mot personen som tilltalat honom. Det var en ung kvinna som betraktade honom med ett leende. Hennes ljusa hår var vackert uppsatt och hon var klädd i en ljusblå klänning.
"Jag är inte här för att ha roligt, miss", svarade Tristan artigt och ände åter blicken till Eleria och Regnar. Flickan följde hans blick.
"Jag förstår", svarade hon med dold besvikenhet och gick iväg.
Lord Regnar drog Eleria med sig till Tristan då han såg flickan gå bort från honom.
"Du är inte här för att lura små flickor i din säng", retade han, och Tristan nickade knappt märkbart medan han studerade den vimmelkantiga Eleria. "Hämta något att dricka åt oss", beordrade lorden, och Tristan sökte upp en servitris. Med två glas vin letade han upp lorden och räckte honom det första.
I just det ögonblicket fångade en bekant Regnars uppmärksamhet, och Tristan fick chansen att tala med Eleria utan att Regnar lade märke till det.
"När ni kommer till hans rum, träng fingrarna i halsen och spy, och somna", sade han lågt. "Miss", tillade han då Regnar åter vände sig mot dem och sträckte fram glaset åt Eleria, tillsammans med en sista menande blick.

Eleria tar emot glaset och möter eller försöker möta Tristans blick i tecken på att hon förstått det han sa. Hon hoppades att det skulle bli bättre då för just nu snurrade hela världen och hon kunde knappt hålla något i huvudet. Reagnar tar åter henne om midjan och skålar med henne men hon dricker inte, hon vill inte har mer. "Drick" säger han då och Eleria dricker lydigt och känner att hon knappt kan stå på bena.
"Vi borde gå till mitt rum min sköna." säger han sliskigt men blicken han ger henne säger så mycket mer, vad han vill och tänker göra med henne.

Tristan tog åter ett steg bakåt, och hoppades att Eleria hade förstått det han sade. Det skulle kanske rädda henne den här natten, något Tristan önskade henne av hela sitt hjärta.
Kungen hade förbjudit honom från att lägga sig i i deras affär, men även han hade sruckit mycket den kvällen. För att hans order skulle funka bäst måste de vara precisa, och den han gett Tristan om att lägga sig i hade varit väldigt vid och gav honom där med chansen att tala med Eleria. Men om kungen fick veta, ens misstänkta, att han gjort något liknande skulle han straffas. För tillfället kändes det dock avlägset, och Tristan hade aldrig skyggat undan för personlig smärta för att hjälpa någon annan.

Lorden tog stadigt tag i Eleria som knappt kunde stå på fötterna och började leda henne från festsalen och upp för trappan till de fina gemaken som tillhörde de fina och adliga gästerna. Dåde kom fram till rummet såg han på Tristan som följt efter dem. "Vakta utanför låt ingen komma in." säger han bestämt och leder in Eleria i rummet och fram till sängen. Eleria faller ihop, yr och svag men då lorden vänder sig om minns hon flyktigt vad Tristan hade sagt och hon stoppar snabbt fingrarna i halsen och känner spyan komma upp, rakt på den fina mattan.
Regnar vänder sig om och ser äcklat på henne och med ens inser hon det geniala i Tristans ide.

Tristan följde paret upp till lordens gemak och ställde sig sedan lydigt bredvid dörren. Han försökte höra vad som hände innanför, och då han hörde någon kräkas log han lätt. Han kunde bara hoppas på att det skulle funka. Lorden skulle trots allt inte få slå Eleria i sitt ursinne, det var Tristan säker på. Hon var ju viktig för kungen just på grund av sitt utseende.
Medan Tristan stod på vakt där utanför gick ett annat par förbi honom. Det var den unga, blonda flickan som talat med honom tidigare, tillsammans med någon som verkade vara hennes far. Hon mötte Tristans blick och log, men såg genast bort då hennes fader lade märke till det.

Lorden vänder sig ursinnigt om och rycker hårdhänt upp henne ur sängen. Eleria kryper automatiskt ihop för slagen hon visste skulle komma, eller brukade komma. Men de kommer inte och med ett vrål knuffar han henne ifrån sig så hon handlöst föll till golvet och slog hårt i knäet, men hon bara kvider till smått, hon visste att stora ljud skulle kunna få honom ännu vredare. Men han gör inget mera utan lämnar henne där och slår bryskt upp dörren. "Ta henne härifrån." säger han med vreden kokande, förmodligen till Tristan och pekar på Eleria som hopkrupen finns på golvet.

Tristan vände sig till dörren då han hörde buller, men även om han skulle ha kunnat rusa in hade han inte hunnit längre än att dra upp dörren då den slogs upp från insidan.
Lorden såg rasande ut, och Tristan var mån om att inte le. Åsynen av Eleria hjälpte doch. Hon hade fallit till marken och såg allmänt dålig ut.
Tristan hjälpte upp Eleria och stödde henne varsamt ut ur rummet. Dörren slogs igen bakom dem och Tristan hjälpte Eleria längre bort, innan han vågade tala.
"Hur är det?" undrade han något oroat.

Eleria kände sig tacksam då hon kände Tristans starka armar hjälpa henne upp och stödja henne ut från rummet och lorden.
Eleria kännde sig skakig på benen och knät som hon slagit i smärtade. Huvudet var tungt och hon hade all möda i världen att bara hålla sig på fötter.
När Tristan stannade och talade till henne såg hon på honom. "Det är okej, det ordnar sig." sa hon bara, hon hade aldrig förtrott sig till någon och att klaga var det sista hon ville.