~År 4036 då mitt liv tog slut~

Hihi cX
Mer kommer.... NU.
~
Samtidigt öppnade dem munnen.
Tillsammans bildade dem orden.
”Vi är samlade här. För dig. Li. Väktaren. Jorden är vårt hem, men himlen är vårt rike. Du ska visa oss. Du ska visa oss vägen.”
Sen tonade alla röster bort.
Förutom en.
Angelina med sin ljusa, hesa röst.
”Vi ska göra.”
Justin öppnade sin mun.
"Vi ska förstöra.”
Den gick fram till mig. Tog min hand.
"Vi måste.”
Sen stämde alla in i den viskande sången.
Men nu kunde jag inte uppfatta orden. Bara mumlanden.
Mörkret föll över oss.
Och sen, när alla röster tystnat. Började någonting hända inom mig. Jag kände hur det bubblade och jag vinglade till. Men det fanns ingeting att ta stöd på.
Jag var tre meter upp i luften.

Super!

Tack, du gör mig jätteglad C8
Fast du är mycket bättre på att skriva än mig ^^

Vad bra ^__^

Nej, det är jag verkligen inte! Du skriver bäst! ♥

Joho
Nu kommer iaf mer c:
~
Jag flög.
För en stund kände jag mig glad och lycklig.
Sen blinkade jag ner mot Jorden, mitt hem och känslan försvann direkt.
Allt hav, allt grönt. Borta. Nu var det bara en stor, röd boll. Blod var min första tanke.
Jag åkte som i en hiss, rätt upp i luften. Men det fanns ingen hiss.
Vinden slet i mitt hår. Jag stängde mina ögon. Blundade hårt.
Det var sommar.
Jag och Angelina satt på gräsmattan i den lilla, fyrkantiga trädgården. Vi skrattade, pratade och skrek.
”Li! Angelina!”
Våra små, runda ansikten tittade upp mot huset och ögonen lyste av iver. Där stod pappa med en glasslåda i famnen.
Lycka.

Sakta la jag den röda rosen på den kalla, släta ytan.
Dem silvriga små tårarna rann ner för min kind och vidare ner för hakan, där dem slutligen droppade ner på gravens svarta lock. Jag svalde och försökte att inte tänka på mamma som måste ligga döda någonstans där nere. Tog ett djupt andetag och lämnade kistan med hjärtat fullt av sår.
Sorg.

Alla jag någonsin har älskat. Stod runt mig. Och tittade på mig med sina röda ögon.
Varför hade jag aldrig vetat? Hade jag aldrig upptäckt någonting misstänksamt?
Hela världen var emot mig.
Rädsla.

”Vet du inte det?” Justins förvånade ansikte.
”Nej. Jag fattar inte vad du menar med väktare.”
Mitt lugna ansikte gick inte ihop med hur jag kände.
Ilska.

Jag öppnade ögonen.
Till min förfäran var jag fortfarande i luften. Jag såg molnen över mig. Moln… När man var lite drömde man om hur moln kändes. Nu skulle jag få reda på det.
Jag lyfte handen och fnittrade nervöst.
Min hand träffade ytan. Den var slät, skön och luftig.
Men mitt i ett moln stannade jag tvärt.
Jag blinkade mig förvånat omkring. Det var mörkt.
Plötsligt hörde jag en röst len som samen.

AHHHH! Du får mig bara att vilja ha mer och mer O.O
Jättebra, alltså x) ♥

Nu är novellen snart slut O.o

Åh nej D:

NU KOMMER MER 8DD
~
”Li. Väktaren.”, sa rösten högt och tydligt. "Vi har väntat på dig.”
Jag stod som fastfrusen, väntade på vad rösten skulle säga här näst.
”Du har funnit en lång resa hit. En resa med många obehagliga ting. Och nu har resan nått sitt slut.”
Jag dog häftigt efter andan. Kände hur hjärtat dunkade.
I några sekunder var det helt tyst. Allt omkring mig var bara som en tjock, tjock dimma. Det gjorde mig sömning.
”Och nu har resan nått sitt slut… slut… slut…”
Ordet ekade mellan molnväggarna.
”slut… slut… slut…”
Sedan.
Tystnad.
Det ända jag kunde höra var mina egna andetag.
Jag tittade mig omkring. Ingen där. Ingen någonstans.
Sedan hände någonting.

OwO

I NEED more :O ♥