Pregnant at seventeen [SV]

I volenteer, i volenteer as tribute! Haha ;P
Fast tyvärr, jag hinner inte ;( eller föresten, jag kör nog ändå, jag har läst hela och har väldigt bra engelska (jag går på en internationell skola) ;P

Jag är inte bra på det xD så no...

Nu kommer ett nytt kapitel, som en liten nyårspresent från mig Jag vill tacka Twiie, eftersom hon rättat och tittat igenom texten
Så, hoppas ni tycker om det^^
__________________________________________________________________

Efter ett par dagar bestämde jag mig för att gå och träffa Colin. Jag insåg att jag skulle bryta mig löfte till Teddy och jag kände mig usel för det, men det var något jag behövde göra.

Teddy skickade en uggla till mig den morgonen och talade om för mig att han skulle komma efter att han slutat jobbet klockan sex. Så jag bestämde att jag skulle träffa Colin vid fyra och det skulle lämna mig med massor av tid mellan dem och Teddy skulle förbli ovetande.

Jag satte iväg ner till stan, vetande om att han skulle jobba. När jag kom fram till affären, stannade jag utanför, plötsligt nervös. Jag hade inte sett Colin sen natten precis innan skolstarten, utanför puben. Jag hade ingen idé om den nuvarande känslan för bebisen. Eller om han ens tänkt på oss över huvud taget. Tänk om han kastade en blick på mig och sa åt mig att dra åt helvete.

Jag stod där, med mina fötter fasta på trottoaren, stirrande på butiken. Den såg likadan ut som alltid. Blek grön tavla, sned skylt, målade ord på fönstret som förkunnade bra erbjudanden på mjölk och andra diverse matvaror.

Mina tankar blixtrade tillbaka till den dag då jag mötte Colin. Det hade varit i just den här butiken.

Det var sommaren innan mitt femte skolår och min mamma hade skickat mig för att hämta några ägg och en liter mjölk. Jag gick in och märkte att det var en ny anställd bakom disken. Han tittade inte ens upp när den klingande klockan signalerade min entré; han var för uppslukad med att skriva något på en bit papper.

Jag tog det jag behövde och begav mig till disken.
När han fortfarande inte tittade upp, harklade jag mig högt. Han ställde ner pennan och höjde på huvudet till slut.

"Förlåt", sa han, och såg på mig uppifrån och ner. "Menade inte att ha en söt flicka väntande."

Av någon anledning, fungerade den frasen på mig och jag log mot honom. "Vad skriver du?" frågade jag honom.

"Låttexter. Jag är med i ett band."

"Wow", svarade jag, som om det var det mest imponerande saken jag någonsin hört. "Vilket instrument spelar du?"

"Gitarr", sa han, "men jag är sångaren också."

"Wow", upprepade jag och fladdrade mina ögonfransar mot honom. Ja, jag faktiskt fladdrade mina ögonfransar.
Skämmigt, eller hur?

"Du borde komma och lyssna på oss", sa han till mig. "Vi har ett gig imorgon."

"Okej. Det kanske jag gör", sa jag, som inte ville låta allt för ivrig. På insidan hoppade jag upp och ner av upphetsning. En mugglarpojke hade bjudit mig till en mugglarklubb för att höra ett mugglarband spela. Som den femtonåring jag var, tyckte jag att det var bland de spännande sakerna som någonsin hänt mig.

Han log mot mig och jag märkte hur attraktiv han var. Särskilt på grund av hans ögon. De var vackra. En djup grön färg med guldfläckar. De stod ut mot hans bleka hud, som skapade en konstrast med hans svarta hår.

"Toppen", sa han, klottrade ner någonting på en bit papper och räckte över det till mig. "Här är adressen till platsen."

Jag tog papperet från honom. "Jag heter Victoire, förresten."

"Det är trevligt att träffa dig, Victoire. Jag heter Colin."

Jag gick till klubben, nästa kväll och lyssnade på hela hans bands spelning, sedan hånglade jag med Colin i baksätet i hans bil i en timme.
Och nu, mer än två år senare, stod jag framför samma butik där allt hade börjat. Bara att jag var gravid med hans barn den här gången.

Jag tog ett djupt andetag och tryckte upp dörren.
Colin stod bakom disken, klottrade ivrigt på en bit papper, för upptagen för att ens titta upp.

Déjà vu.

Jag gick över till disken och harklade mig för att få hans uppmärksamhet, precis som jag gjort två och ett halvt år tidigare.

Han lyfte på huvudet och tappade sin penna när han såg mig.

"Victoire! Vad...vad gör du här?"

Jag ignorerade hans fråga. "Du har klippt dig", sa jag istället.

"Ja", svarade han. "Behövde en förändring."

"Det ser bra ut", sa jag till honom. Och det gjorde det. Jag hade aldrig gillat hans långa hår. Det såg alltid för smutsigt och ovårdat ut.

"Tack", sa han, hans ögon föll på min mage. "Wow, du har blivit fet."

"Eh, tack Colin", sa jag och himlade på ögonen. "Jag glömde hur vältalig du var."

"Jag menar bara att senast jag såg dig, såg du inte alls gravid ut. Och nu..."

"Gör jag det?"

"Och nu gör du det."

Vi stod i tystnad en stund innan Colin pratade.

"Det är verkligen en bebis där inne, eller hur? Och det är...vårt."

"Ja", viskade jag. "Det är det."

Det var en annan tystnad, som Colin bröt igen. "Vad gör du här, Victoire?" frågade han igen.

"Jag behövde prata med dig", sa jag.

Han nickade. "Vi kan snacka så fort jag är klar", sa han. "Connor borde vara här och ta min plats om ungefär 5 minuter.

"Toppen", sa jag. Jag gick till tidningsdelen. Att läsa om mugglarkändisar lyckades alltid roa mig. Klockan ringde, signalerade en kund. En kraftig, medelålderskvinna kom ivrigt till magasinen. Hon tog genast upp den senaste utgåvan av Vogue.

"Åhh", sa hon. "Modeller är bara så stilfulla."

"Och så anorektiska", lade jag till.

Hon sneglade på mig, med sin mun vidöppen. Sedan föll hennes ögon på min mage och hon gav ut ett litet tjut.

"Åhherregud! Du är gravid! Det är så spännande!"
Jag log artigt. Jag kände inte ens den här kvinnan. Hur kunde min graviditet möjligtvis vara spännande för henne?

Uppe, vid disken, fnös Colin högt.

Kvinnan vände sig mot honom, med ett tillrättavisande finger. "Skratta inte åt min entusiasm, pojk. Bebisar är en underbar gåva."

"Förlåt", mumlade Colin.

"Jag har alltid velat ha ett eget barn," fortsatte kvinnan, "men jag antar att Gud har andra planer för mig eftersom jag aldrig fått någon. Så när jag ser en gravid kvinna, påminner jag henne att inte ta det för givet. För det är ett mirakel."

"Ja, Colin, skratta inte. Vår bebis är ett mirakel", talade jag om för honom och försökte låta bli att skratta. "Ett mirakel som skulle vara bra om några år, men ändå."

Kvinnan spärrade upp ögonen. "Menar du att han är fadern?" frågade hon.

"Tyvärr."

"Men det är ju underbart!" utbrast hon.
Jag himlade med ögonen. Den här kvinnan var för glad.

"Jag antar det", sa Colin.
I det ögonblicket kom Connor in för att ta över sitt skift.

"Tja, det var trevligt att träffa dig", sa jag till kvinnan. "Jag önskar att vi kunde stanna och prata, men vi har saker att göra."

Jag skyndade över och tog tag i Colins hans och puttade honom mot dörren. "Kom igen", väste jag i hans öra. "Jag klarar inte av mer av hennes munterhet!"

"Aww", hörde jag henne utbrista. "Ung kärlek!"

"Vi är inte kära", skrek jag samtidigt som jag öppnade dörren. Vi gick ut och dörren stängdes bakom oss.

"Var ska vi gå?" frågade Colin.

"Vad sägs som stranden?"

"Okej", instämde han.

______________________________________________________________

Hoppas ni tyckte om det. Nästa del ska nog inte ta för lång tid^^
Och om det är nån som vill rätta och läsa igenom mina texter och hjälpa mig med det så är det bara att skicka en uggla

Jättebra, blir lite "Ehumeh...", när tanten sa "Men jag antar att gud blablabla" xD

Jätte bra

Asbra! : DDD

Super bra! Fast jag gillar verkligen inte Colin...

Awesome
I love that woman, she's wonderful!
Jag hatar Colin!

Jättebra! ;D

Jättebra! *Thumbs up*