Författar-tråden!
Forum > Kreativitet > Författar-tråden!
| Användare | Inlägg |
|---|---|
Borttagen
|
Skrivet av whirlwinds: Damn. Har fastnat. Är nästan alldeles precis färdig. Men jag kan ju inte bara sluta såhär. Någon som råkar ha något tips på hur jag kan avsluta den haha? Måste bli färdig idag eller imorgon :C:C:C HJÄLP Spoiler: Tryck här för att visa!Jag håller andan när jag ser dig komma gående genom skolkorridorerna; du med det där halvlånga, mörkbruna håret som du brukar dra fingrarna igenom lite då och då i ett försök att få bort det från ansiktet, men som ändå fem sekunder senare faller ner och landar mjukt framför dina ögon igen. Jag har aldrig lagt märke till vad du har för ögonfärg, när jag tänker efter. Du med någon utav de där randiga tröjorna du alltid brukar bära, du med de där tighta jeansen och tygskorna och det där lilla korshalsbandet utav silver du ibland har i en kedja runt halsen. Som jag utav någon anledning lagt märke till, någon av alla de gånger jag fastnat med blicken och inte kunnat slita iväg den och fästa den någon annanstans. Du med den där kroppen som är så smal att den ser ut att kunna gå sönder när som helst, du med den där speciella rösten som kan urskiljas i ett folkhav på tio kilometers avstånd. Det är förresten någonting speciellt med allt du gör, - sättet du rör dig, sättet du skrattar, till och med sättet du andas och sättet dina nycklar slår emot varandra för varje litet steg du tar, och ger ifrån sig det där lilla klirrande ljudet. Varje gång jag hör det ljudet ser jag mig omkring, i hopp om att det är just din nyckelknippa som klirrar på det där sättet, för att tala om att det är just du som kommer gående där. Klirr, klirr, klirr. Oftast vänder jag mig besviket om igen, efter upptäckten av att det bara var någon gapig sjätteklassare med ett fult nyckelband i handen som den absolut inte kan hålla stilla, utan viftar med det i luften så människor i närheten får akta sig för att inte få det i huvudet. Eller så kanske det var någon utav alla de andra hundra pojkarna på skolan med sina nycklar fasthakade i byxhällan, som bara råkade ha vägarna förbi i just det ögonblicket då jag hoppfullt sökte efter det där mörkbruna håret och den randiga tröjan med blicken. Men ibland hör jag någonting mer än det där vanliga klirr klirr klirr:et; ibland kan jag höra den där rösten som mina öron skulle klara av att registrera på flera mils avstånd, och det är i sådana ögonblick som all logik och all intelligens liksom flyter ut ur min kropp och lämnar mig ensam och stirrande med blicken fastklistrad på dig, det är i sådana ögonblick som hjärtat nästan exploderar av överbelastning inuti bröstkorgen. Det är onsdag eftermiddag och jag har just tappat andan av den där knappa sekunden det tog för oss att mötas och gå förbi varandra i korridoren med det gröna golvet. Trots att det var ungefär en tiondels sekund sedan du gick förbi mig kan jag inte minnas om du såg på mig eller inte. Om du bara tittade bort som om ingenting hänt, som om jag inte gick där, om du vände dig om för att prata med dina vänner när du såg mig komma gående några meter framför dig, lite sådär nervöst leende och med framtänderna frenetiskt bitande på underläppen för att inte brista ut i en kaskad av fåniga fnissanden. Eller om du med lika nervöst flackande blick såg på mig, på väggen, på mig, på den där fula träbänken som folk ristat in sina namn i med spetsen på sina nycklar, på krokarna på väggen och tillbaka på mig igen. För det är ju så svårt det där, att behålla blicken på ett och samma ställe utan att det känns som att man stirrar ihjäl sig. Eller du kanske, kanske kanske kanske, utan att jag märkte något, blinkade till och såg in i mina ögon och blinkade till igen och formade munnen till något slags leende. Satan, att jag ska vara så borta i huvudet varje gång jag ser dig. Jag kan ha hundrafemtiotusen tankar som flyger omkring inuti huvudet och gör mig helt snurrig, och så springer jag på dig någonstans och helt plötsligt är det helt tomt där inne. Jag kan inte minnas någonting, hjärtat slår fortfarande ungefär fem gånger snabbare än vanligt och jag kan inte låta bli att tänka för mig själv; ”vad är det egentligen du gör med mig?”. Onsdag eftermiddag blir till torsdag kväll, och jag sitter på sängen med det randiga täcket i det svartvita rummet med datorn framför mig. Facebook är framme, precis som alla andra kvällar då jag flyr från ogjorda skoluppgifter och alla andra tusen miljoner saker jag egentligen borde göra, och i den lilla rutan som talar om vilka dödstråkigt dryga och jobbiga eller bara allmänt ointressanta personer som är inloggade, dyker plötsligt ytterligare ett namn och ytterligare en profilbild upp, längst upp i hörnet till vänster. Det är nästan lite sådär pinsamt läskigt att jag vet exakt på vilken plats i den där chattrutan din profilbild brukar visas. Stirrar och stirrar och stirrar lite till på den där miniatyrbilden av ditt mörkbruna hår och ditt leende, och för varje timme och minut och sekund som går växer sig den där vågen av besvikelse som sköljer över mig bara större och större, den är nog större än ett helt hav och jag känner hur jag håller på att drunkna. För jag vet ju att de där pulsökande, hjärtattacksframkallande konversationerna slutade för länge sen, jag vet ju att vi nästan aldrig pratar med varandra längre och jag vet ju vems fel det är. Mitt. Och ändå kan den där lilla delen av mig aldrig sluta hoppas på något bra, hoppas att du ska börja tänka lika djupt och konstant på mig igen, så som jag alltid tänker på dig. Hoppas att det i ditt huvud ska dyka upp en sådan innerlig längtan efter att få prata med mig, att du kanske för en stund glömmer bort vilken otroligt tråkig och ointressant människa jag är, att du ska ge efter för alla exploderande känslor i din kropp och skriva någonting till mig. Bara någonting. Bara en gång till. För det är just precis det jag inte klarar av. Suckande och med den där gnagande ångestkänslan i bröstkorgen pressar jag ner ”nästa”-knappen i min spellista gång på gång, jag måste nog vara uppe i minst tvåhundrasjuttiofem gånger nu, för all musik påminner liksom bara om dig dig dig. ”Vi är inte sådana som i slutet får varandra”, sjunger Håkan Hellström och den där känslan träffar mig som ett hårt slag i magen, för det är ju så rätt trots att det borde vara så fel. ”Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt.” Blupp. Facebookchatten har talat. Hjärtat krossar nog revbenen och tränger sig ut ur min kropp vilken sekund som helst nu, så hårt och snabbt som det slår. Kan det verkligen vara det som jag så fånigt förtvivlat och desperat väntat och längtat efter, eller är det bara något sådant där totalt oviktigt, som ett ”hej” från någon person jag inte ens känner eller ett jobbigt kedjebrev från någon ännu jobbigare sjundeklassare som vill att jag ska skriva en massa saker i hennes logg trots att jag knappt vet vem hon är? Jag har aldrig förstått mig på sådant där. Femton minuter senare skriker jag inombords och skuttar omkring i rummet med känslan utav att ha sockerdricka i benen och magen fylld utav fjärilar. Vi ska visst träffas på lördag. Lördag lördag lördag. Med darrande fingrar som knappt kan träffa de fläckiga datortangenterna, som egentligen ska vara vita men just nu är i någon slags smutsgrå färg, skriver jag ett ”fniss :$♥” tillbaka, för det är just precis det jag gör. Fnissar. Högljutt och hysteriskt och fånigt. Precis sådär man fnissar när man är kär och just har mött, sett, träffat eller pratat med den där personen som får hjärtat att slå tiotusen extraslag per minut, sådär nervöst med en darrande hand för munnen och tänderna gnagande på underläppen. Jag kan inte sluta tänka på dig. Fredag morgon och jag ser inte skymten av något mörkbrunt hår eller någon randig tröja på hela dagen, fredagkväll och jag är omringad utav vänner men känner mig ändå lika tom, lika tyst och lika ensam. Huvudet är fullt utav tonårstankar och hjärtat bultar hårt av känsloexplosionerna. Allt jag hör trots att jag inte alls vill höra, är M’s röst som alldeles för entusiastiskt och detaljerat berättar om sin gamla kärlek till dig. Allt jag tänker på är SNÄLLA HÅLL BARA KÄFTEN, jag vill inte veta och jag vill inte höra hur bra du är på att kyssas eller vad som hände mellan dig och henne den där kvällen för tio månader sedan. Jag vet ju att ni inte alls tänker på varandra längre, men ändå blir jag så arg att jag bara vill slå sönder hela världen varje gång någon annan tjej pratar med eller om dig. För varje gång önskar jag ju så innerligt att det var jag, jag jag jag jag jag, och inte henne. Åtta minuter senare lämnar jag rummet, stänger in mig på toaletten och tappar andan utav gråt medan jag känner hur benen viker sig. Sätter mig på det smutsvita toalettlocket och granskar det fula badrummet; lite färg är avskavd från väggarna, spegeln är tandkrämsfläckig och några gamla serietidningar ligger på en hylla. ”Andas”, viskar jag tyst till mig själv medan jag granskar min spegelbild i den smutsiga spegeln. Torkar bort svarta mascaratårar från kinderna, låser upp dörren och smyger tillbaka till rummet och vännerna, andas och skrattar och låtsas som ingenting. Ytterligare ett par timmar senare kryper jag ihop under ett täcke som luktar killparfym, bläddrar igenom gamla sms från dig i min mobiltelefon minst hundra gånger om trots de två procents batteri som finns kvar, och känner hur någonting inuti mig gör så ont att jag okontrollerat börjar gråta igen. Vad fan är det som händer? Lördag morgon och jag vaknar med svarta sminkfläckar i hela ansiktet. Tittar på film och är helt borta i huvudet, äter frukost och är helt borta i huvudet, kramar mina vänner och säger hejdå och åker hem och är helt borta i huvudet. Huvudet värker av alla tankar och fjärilarna i magen släpps lösa och flyger nu omkring i hela kroppen. Jag är så nervös att jag tror jag avlider vilken sekund som helst, om man nu kan göra det av nervositet. Lördag eftermiddag klockan halv fyra och min hjärtfrekvens är högre än någonsin. En halvtimme kvar. Trettio minuter. 1800 sekunder. Om ettusen åttahundra sekunder kommer vi att stå där utanför Konsum och andas samma luft. Om tvåtusen fyrahundra sekunder kanske vi går bredvid varandra på vägen längs med det där långa röda trästaketet, och ytterligare sexhundra sekunder senare kanske vi sitter bredvid varandra på sängen med det randiga täcket i rummet med de svartvita väggarna och pratar antingen högt och nervöst och alldeles för mycket, eller smygtittar på varandra under luggarna i ögonvrårna medan den jobbigt pinsamma tystnaden ligger som ett tjockt täcke över rummet. Så kanske vi sitter ett tag, tills någon utav oss lite nervöst ber den andre att kanske sätta på någon musik, eller någonting, bara för att slippa den där pinsamheten som blir värre och värre för varje sekund som går utan att några ord lämnar våra munnar. Tretton minuter kvar. Jag känner hur magen liksom gör ont av nervositet medan jag snörar på mig mina svarta kängor, medan jag speglar mig och lägger håret till rätta för minst femhundranittiotredje gången, medan jag kammar luggen och sätter på mig jackan, medan jag sätter nyckeln i låset och vrider om och medan jag sätter ner fötterna på grusgången och börjar gå. Varje steg känns ovanligt tungt, och jag vet inte riktigt om det bara beror på kängornas stålhätta eller om det är den sprängande nervositeten som spridit sig ner till fötterna. Tre minuter kvar. Jag börjar närma mig, jag kan se den fula stenstatyn och bilparkeringen och människorna som kommer och går ut och in ur affärerna. Och där, mitt bland alla andra vanligt tråkiga, gråa människor; där står du, lika fantastisk och vardagligt snygg och får mitt hjärta att hoppa över ett slag med dina slitna, svarta tygskor, de mörkblå jeansen kring dina smala ben, din svarta jacka och ditt mörkbruna hår som vinden sliter tag i. Luggen blåser ner framför dina ögon igen, och jag ser hur du som alltid drar fingrarna genom den i ett försök att flytta bort den från ansiktet. Du har sett mig. Känslorna rivs och bits och klöser inuti min bröstkorg, jag exploderar nog av nervositet vilken sekund som helst nu. Jag snubblar på mina egna fötter i mitt försök att gå fram till dig så vanligt och så oberört som möjligt, du skrattar lite åt min klumpighet men verkar precis lika nervös själv med din flackande blick och ryckiga rörelser. ”Hej” säger du, ”hej” säger jag också och vi ser på varandra i vad som känns som en halv evighet. Ser oss omkring, stampar lite nervöst med fötterna i marken. Ser på varandra igen. Om jag inte misstog mig helt nyss så log du när du såg på mig. Det känns som att vi stått där en halv evighet trots att det kanske bara är ett par minuter, innan du frågar mig om vi ska gå, innan jag svarar ja och innan vi vänder oss om och börjar gå. Den här vägen har jag gått med dig många gånger, under alla de där varma sena sommarkvällarna då vi tog sällskap hem och gav varandra hejdåkramar utanför mitt hus. Det var någonstans där jag föll så hårt och handlöst för dig. Tio minuter senare småspringer vi de sista meterna till huset genom det plötsliga spöregnet. Håret som jag så omsorgsfullt plattat och tuperat med skakiga händer en timme tidigare ligger nu platt och lockigt längs med sidorna utav mitt ansikte. Men du ger mig samma blickar och nervösa leenden när jag fumlar med nyckeln i låset, när jag öppnar dörren, när vi kliver in i hallen och tar av oss de smutsiga skorna och går upp för trappan och in genom dörren till det svartvita rummet. Du ser på mig nästan hela tiden, känns det som, och jag kan nog inte heller låta bli att lite försiktigt snegla åt ditt håll ungefär varannan sekund. Du sätter dig försiktigt ned på sängen med det randiga täcket, som jag just idag bäddat för första gången på kanske ett halvår. Jag sätter mig lika försiktigt bredvid, tuggar nervöst på min underläpp med handen för munnen och tittar på dig, på tv:n, på den randiga väggen, på dig, på taklampan, på den rosa skrivbordsstolen, på dig, på fotografierna på väggen och på dig igen. Jag vill ju liksom inte verka läskig och sitta och glo rakt på dig hela tiden, men samtidigt är det svårt att låta bli. En evighet av nervösa skratt, skakiga händer och pinsam tystnad går innan någon utav oss kan förmå sig att säga någonting, mitt i all tystnad. Det är du som bryter den. ”Ska vi typ kolla på film eller något?” frågar du, och inombords bara skriker jag JA men jag låter dig bara se och höra ett tyst ”javisst” och ett leende. Femton minuter senare vet jag inte riktigt om jag ska fästa blicken på dig eller på tv:n, så jag flyttar den fram och tillbaka så mycket att jag nästan blir snurrig i huvudet. Ser dig i ögonvrån, känner hur fjärilarna i magen förvandlas till väldiga fåglar, när jag inser att du redan ser på mig. Och det är i samma ögonblick som vi just sneglat på varandra i ögonvrårna för ungefär tjugofemte gången, i samma ögonblick som min favoritscen i filmen vi ser på går i gång, som det där konstiga, ofattbara, nästan helt sjuka händer. Helt plötsligt, direkt och utan förvarning. ”You have no clue how beautiful you are, don’t you?” hör jag från filmen och det är precis då din hand helt plötsligt råkar snudda vid min, och jag känner som en elektrisk chock rakt genom hela skelettet. Det är precis då vi råkar vända oss och se rakt på varandra, fortfarande blygt och stelt och nervöst men den här gången har jag klistrat fast min blick vid dig, och din blick är fäst vid mig. Du har förresten blå ögon, insåg jag nyss. Och det är precis då den där hjärtattacken jag tror ska dyka upp varje gång du är nära mig faktiskt nästan sker, för jag vet inte riktigt hur det hände men helt plötsligt kysser du mig. omg, vill aldrig att den ska sluta. :c men jag tycker att det är fint med lyckligt slut, i alla fall på den här. kanske för jag tänker på min verklighet. men som Fallande Fjäder skrev, prova skriva alla slut och se. vill bara läsa mer och meeeer! 1 dec, 2011 17:05 |
|
hyperion
Elev 
|
Skrivet av whirlwinds: Damn. Har fastnat. Är nästan alldeles precis färdig. Men jag kan ju inte bara sluta såhär. Någon som råkar ha något tips på hur jag kan avsluta den haha? Måste bli färdig idag eller imorgon :C:C:C HJÄLP Spoiler: Tryck här för att visa!Jag håller andan när jag ser dig komma gående genom skolkorridorerna; du med det där halvlånga, mörkbruna håret som du brukar dra fingrarna igenom lite då och då i ett försök att få bort det från ansiktet, men som ändå fem sekunder senare faller ner och landar mjukt framför dina ögon igen. Jag har aldrig lagt märke till vad du har för ögonfärg, när jag tänker efter. Du med någon utav de där randiga tröjorna du alltid brukar bära, du med de där tighta jeansen och tygskorna och det där lilla korshalsbandet utav silver du ibland har i en kedja runt halsen. Som jag utav någon anledning lagt märke till, någon av alla de gånger jag fastnat med blicken och inte kunnat slita iväg den och fästa den någon annanstans. Du med den där kroppen som är så smal att den ser ut att kunna gå sönder när som helst, du med den där speciella rösten som kan urskiljas i ett folkhav på tio kilometers avstånd. Det är förresten någonting speciellt med allt du gör, - sättet du rör dig, sättet du skrattar, till och med sättet du andas och sättet dina nycklar slår emot varandra för varje litet steg du tar, och ger ifrån sig det där lilla klirrande ljudet. Varje gång jag hör det ljudet ser jag mig omkring, i hopp om att det är just din nyckelknippa som klirrar på det där sättet, för att tala om att det är just du som kommer gående där. Klirr, klirr, klirr. Oftast vänder jag mig besviket om igen, efter upptäckten av att det bara var någon gapig sjätteklassare med ett fult nyckelband i handen som den absolut inte kan hålla stilla, utan viftar med det i luften så människor i närheten får akta sig för att inte få det i huvudet. Eller så kanske det var någon utav alla de andra hundra pojkarna på skolan med sina nycklar fasthakade i byxhällan, som bara råkade ha vägarna förbi i just det ögonblicket då jag hoppfullt sökte efter det där mörkbruna håret och den randiga tröjan med blicken. Men ibland hör jag någonting mer än det där vanliga klirr klirr klirr:et; ibland kan jag höra den där rösten som mina öron skulle klara av att registrera på flera mils avstånd, och det är i sådana ögonblick som all logik och all intelligens liksom flyter ut ur min kropp och lämnar mig ensam och stirrande med blicken fastklistrad på dig, det är i sådana ögonblick som hjärtat nästan exploderar av överbelastning inuti bröstkorgen. Det är onsdag eftermiddag och jag har just tappat andan av den där knappa sekunden det tog för oss att mötas och gå förbi varandra i korridoren med det gröna golvet. Trots att det var ungefär en tiondels sekund sedan du gick förbi mig kan jag inte minnas om du såg på mig eller inte. Om du bara tittade bort som om ingenting hänt, som om jag inte gick där, om du vände dig om för att prata med dina vänner när du såg mig komma gående några meter framför dig, lite sådär nervöst leende och med framtänderna frenetiskt bitande på underläppen för att inte brista ut i en kaskad av fåniga fnissanden. Eller om du med lika nervöst flackande blick såg på mig, på väggen, på mig, på den där fula träbänken som folk ristat in sina namn i med spetsen på sina nycklar, på krokarna på väggen och tillbaka på mig igen. För det är ju så svårt det där, att behålla blicken på ett och samma ställe utan att det känns som att man stirrar ihjäl sig. Eller du kanske, kanske kanske kanske, utan att jag märkte något, blinkade till och såg in i mina ögon och blinkade till igen och formade munnen till något slags leende. Satan, att jag ska vara så borta i huvudet varje gång jag ser dig. Jag kan ha hundrafemtiotusen tankar som flyger omkring inuti huvudet och gör mig helt snurrig, och så springer jag på dig någonstans och helt plötsligt är det helt tomt där inne. Jag kan inte minnas någonting, hjärtat slår fortfarande ungefär fem gånger snabbare än vanligt och jag kan inte låta bli att tänka för mig själv; ”vad är det egentligen du gör med mig?”. Onsdag eftermiddag blir till torsdag kväll, och jag sitter på sängen med det randiga täcket i det svartvita rummet med datorn framför mig. Facebook är framme, precis som alla andra kvällar då jag flyr från ogjorda skoluppgifter och alla andra tusen miljoner saker jag egentligen borde göra, och i den lilla rutan som talar om vilka dödstråkigt dryga och jobbiga eller bara allmänt ointressanta personer som är inloggade, dyker plötsligt ytterligare ett namn och ytterligare en profilbild upp, längst upp i hörnet till vänster. Det är nästan lite sådär pinsamt läskigt att jag vet exakt på vilken plats i den där chattrutan din profilbild brukar visas. Stirrar och stirrar och stirrar lite till på den där miniatyrbilden av ditt mörkbruna hår och ditt leende, och för varje timme och minut och sekund som går växer sig den där vågen av besvikelse som sköljer över mig bara större och större, den är nog större än ett helt hav och jag känner hur jag håller på att drunkna. För jag vet ju att de där pulsökande, hjärtattacksframkallande konversationerna slutade för länge sen, jag vet ju att vi nästan aldrig pratar med varandra längre och jag vet ju vems fel det är. Mitt. Och ändå kan den där lilla delen av mig aldrig sluta hoppas på något bra, hoppas att du ska börja tänka lika djupt och konstant på mig igen, så som jag alltid tänker på dig. Hoppas att det i ditt huvud ska dyka upp en sådan innerlig längtan efter att få prata med mig, att du kanske för en stund glömmer bort vilken otroligt tråkig och ointressant människa jag är, att du ska ge efter för alla exploderande känslor i din kropp och skriva någonting till mig. Bara någonting. Bara en gång till. För det är just precis det jag inte klarar av. Suckande och med den där gnagande ångestkänslan i bröstkorgen pressar jag ner ”nästa”-knappen i min spellista gång på gång, jag måste nog vara uppe i minst tvåhundrasjuttiofem gånger nu, för all musik påminner liksom bara om dig dig dig. ”Vi är inte sådana som i slutet får varandra”, sjunger Håkan Hellström och den där känslan träffar mig som ett hårt slag i magen, för det är ju så rätt trots att det borde vara så fel. ”Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt.” Blupp. Facebookchatten har talat. Hjärtat krossar nog revbenen och tränger sig ut ur min kropp vilken sekund som helst nu, så hårt och snabbt som det slår. Kan det verkligen vara det som jag så fånigt förtvivlat och desperat väntat och längtat efter, eller är det bara något sådant där totalt oviktigt, som ett ”hej” från någon person jag inte ens känner eller ett jobbigt kedjebrev från någon ännu jobbigare sjundeklassare som vill att jag ska skriva en massa saker i hennes logg trots att jag knappt vet vem hon är? Jag har aldrig förstått mig på sådant där. Femton minuter senare skriker jag inombords och skuttar omkring i rummet med känslan utav att ha sockerdricka i benen och magen fylld utav fjärilar. Vi ska visst träffas på lördag. Lördag lördag lördag. Med darrande fingrar som knappt kan träffa de fläckiga datortangenterna, som egentligen ska vara vita men just nu är i någon slags smutsgrå färg, skriver jag ett ”fniss :$♥” tillbaka, för det är just precis det jag gör. Fnissar. Högljutt och hysteriskt och fånigt. Precis sådär man fnissar när man är kär och just har mött, sett, träffat eller pratat med den där personen som får hjärtat att slå tiotusen extraslag per minut, sådär nervöst med en darrande hand för munnen och tänderna gnagande på underläppen. Jag kan inte sluta tänka på dig. Fredag morgon och jag ser inte skymten av något mörkbrunt hår eller någon randig tröja på hela dagen, fredagkväll och jag är omringad utav vänner men känner mig ändå lika tom, lika tyst och lika ensam. Huvudet är fullt utav tonårstankar och hjärtat bultar hårt av känsloexplosionerna. Allt jag hör trots att jag inte alls vill höra, är M’s röst som alldeles för entusiastiskt och detaljerat berättar om sin gamla kärlek till dig. Allt jag tänker på är SNÄLLA HÅLL BARA KÄFTEN, jag vill inte veta och jag vill inte höra hur bra du är på att kyssas eller vad som hände mellan dig och henne den där kvällen för tio månader sedan. Jag vet ju att ni inte alls tänker på varandra längre, men ändå blir jag så arg att jag bara vill slå sönder hela världen varje gång någon annan tjej pratar med eller om dig. För varje gång önskar jag ju så innerligt att det var jag, jag jag jag jag jag, och inte henne. Åtta minuter senare lämnar jag rummet, stänger in mig på toaletten och tappar andan utav gråt medan jag känner hur benen viker sig. Sätter mig på det smutsvita toalettlocket och granskar det fula badrummet; lite färg är avskavd från väggarna, spegeln är tandkrämsfläckig och några gamla serietidningar ligger på en hylla. ”Andas”, viskar jag tyst till mig själv medan jag granskar min spegelbild i den smutsiga spegeln. Torkar bort svarta mascaratårar från kinderna, låser upp dörren och smyger tillbaka till rummet och vännerna, andas och skrattar och låtsas som ingenting. Ytterligare ett par timmar senare kryper jag ihop under ett täcke som luktar killparfym, bläddrar igenom gamla sms från dig i min mobiltelefon minst hundra gånger om trots de två procents batteri som finns kvar, och känner hur någonting inuti mig gör så ont att jag okontrollerat börjar gråta igen. Vad fan är det som händer? Lördag morgon och jag vaknar med svarta sminkfläckar i hela ansiktet. Tittar på film och är helt borta i huvudet, äter frukost och är helt borta i huvudet, kramar mina vänner och säger hejdå och åker hem och är helt borta i huvudet. Huvudet värker av alla tankar och fjärilarna i magen släpps lösa och flyger nu omkring i hela kroppen. Jag är så nervös att jag tror jag avlider vilken sekund som helst, om man nu kan göra det av nervositet. Lördag eftermiddag klockan halv fyra och min hjärtfrekvens är högre än någonsin. En halvtimme kvar. Trettio minuter. 1800 sekunder. Om ettusen åttahundra sekunder kommer vi att stå där utanför Konsum och andas samma luft. Om tvåtusen fyrahundra sekunder kanske vi går bredvid varandra på vägen längs med det där långa röda trästaketet, och ytterligare sexhundra sekunder senare kanske vi sitter bredvid varandra på sängen med det randiga täcket i rummet med de svartvita väggarna och pratar antingen högt och nervöst och alldeles för mycket, eller smygtittar på varandra under luggarna i ögonvrårna medan den jobbigt pinsamma tystnaden ligger som ett tjockt täcke över rummet. Så kanske vi sitter ett tag, tills någon utav oss lite nervöst ber den andre att kanske sätta på någon musik, eller någonting, bara för att slippa den där pinsamheten som blir värre och värre för varje sekund som går utan att några ord lämnar våra munnar. Tretton minuter kvar. Jag känner hur magen liksom gör ont av nervositet medan jag snörar på mig mina svarta kängor, medan jag speglar mig och lägger håret till rätta för minst femhundranittiotredje gången, medan jag kammar luggen och sätter på mig jackan, medan jag sätter nyckeln i låset och vrider om och medan jag sätter ner fötterna på grusgången och börjar gå. Varje steg känns ovanligt tungt, och jag vet inte riktigt om det bara beror på kängornas stålhätta eller om det är den sprängande nervositeten som spridit sig ner till fötterna. Tre minuter kvar. Jag börjar närma mig, jag kan se den fula stenstatyn och bilparkeringen och människorna som kommer och går ut och in ur affärerna. Och där, mitt bland alla andra vanligt tråkiga, gråa människor; där står du, lika fantastisk och vardagligt snygg och får mitt hjärta att hoppa över ett slag med dina slitna, svarta tygskor, de mörkblå jeansen kring dina smala ben, din svarta jacka och ditt mörkbruna hår som vinden sliter tag i. Luggen blåser ner framför dina ögon igen, och jag ser hur du som alltid drar fingrarna genom den i ett försök att flytta bort den från ansiktet. Du har sett mig. Känslorna rivs och bits och klöser inuti min bröstkorg, jag exploderar nog av nervositet vilken sekund som helst nu. Jag snubblar på mina egna fötter i mitt försök att gå fram till dig så vanligt och så oberört som möjligt, du skrattar lite åt min klumpighet men verkar precis lika nervös själv med din flackande blick och ryckiga rörelser. ”Hej” säger du, ”hej” säger jag också och vi ser på varandra i vad som känns som en halv evighet. Ser oss omkring, stampar lite nervöst med fötterna i marken. Ser på varandra igen. Om jag inte misstog mig helt nyss så log du när du såg på mig. Det känns som att vi stått där en halv evighet trots att det kanske bara är ett par minuter, innan du frågar mig om vi ska gå, innan jag svarar ja och innan vi vänder oss om och börjar gå. Den här vägen har jag gått med dig många gånger, under alla de där varma sena sommarkvällarna då vi tog sällskap hem och gav varandra hejdåkramar utanför mitt hus. Det var någonstans där jag föll så hårt och handlöst för dig. Tio minuter senare småspringer vi de sista meterna till huset genom det plötsliga spöregnet. Håret som jag så omsorgsfullt plattat och tuperat med skakiga händer en timme tidigare ligger nu platt och lockigt längs med sidorna utav mitt ansikte. Men du ger mig samma blickar och nervösa leenden när jag fumlar med nyckeln i låset, när jag öppnar dörren, när vi kliver in i hallen och tar av oss de smutsiga skorna och går upp för trappan och in genom dörren till det svartvita rummet. Du ser på mig nästan hela tiden, känns det som, och jag kan nog inte heller låta bli att lite försiktigt snegla åt ditt håll ungefär varannan sekund. Du sätter dig försiktigt ned på sängen med det randiga täcket, som jag just idag bäddat för första gången på kanske ett halvår. Jag sätter mig lika försiktigt bredvid, tuggar nervöst på min underläpp med handen för munnen och tittar på dig, på tv:n, på den randiga väggen, på dig, på taklampan, på den rosa skrivbordsstolen, på dig, på fotografierna på väggen och på dig igen. Jag vill ju liksom inte verka läskig och sitta och glo rakt på dig hela tiden, men samtidigt är det svårt att låta bli. En evighet av nervösa skratt, skakiga händer och pinsam tystnad går innan någon utav oss kan förmå sig att säga någonting, mitt i all tystnad. Det är du som bryter den. ”Ska vi typ kolla på film eller något?” frågar du, och inombords bara skriker jag JA men jag låter dig bara se och höra ett tyst ”javisst” och ett leende. Femton minuter senare vet jag inte riktigt om jag ska fästa blicken på dig eller på tv:n, så jag flyttar den fram och tillbaka så mycket att jag nästan blir snurrig i huvudet. Ser dig i ögonvrån, känner hur fjärilarna i magen förvandlas till väldiga fåglar, när jag inser att du redan ser på mig. Och det är i samma ögonblick som vi just sneglat på varandra i ögonvrårna för ungefär tjugofemte gången, i samma ögonblick som min favoritscen i filmen vi ser på går i gång, som det där konstiga, ofattbara, nästan helt sjuka händer. Helt plötsligt, direkt och utan förvarning. ”You have no clue how beautiful you are, don’t you?” hör jag från filmen och det är precis då din hand helt plötsligt råkar snudda vid min, och jag känner som en elektrisk chock rakt genom hela skelettet. Det är precis då vi råkar vända oss och se rakt på varandra, fortfarande blygt och stelt och nervöst men den här gången har jag klistrat fast min blick vid dig, och din blick är fäst vid mig. Du har förresten blå ögon, insåg jag nyss. Och det är precis då den där hjärtattacken jag tror ska dyka upp varje gång du är nära mig faktiskt nästan sker, för jag vet inte riktigt hur det hände men helt plötsligt kysser du mig. Först måste jag bara säga, OMG. Herregud, vad bra du skriver kvinna. Och testa att skriva ut de olika sluten och se vilket som blir bäst, som de innan mig har sagt. (Själv föredrar jag nog nummer 2, är en sucker för angsty endings hahha.)  
1 dec, 2011 17:58 |
|
whirlwinds
Elev 
|
Oj shit TACK hörrni!!!!! Blir så glad att jag fnissar lite för mig själv.
:* Men ok... Jag tror jag har skrivit färdigt den nu. Och jag ber om ursäkt för det hemskt dåliga slutet. Stresskrev lite för att jag verkligen måste få den färdig så snabbt som möjligt och att försöka skriva något annat slut skulle ta en halv evighet. Plus att det är precis sådär min verklighet är, och eftersom att jag skrivit alla mina egna tankar genom hela novellen kunde jag liksom lika gärna sluta på det där sättet... Ehehehehehe. Ah. Ni kan ju läsa själva haha, och berätta för mig om ni tycker att slutet är helt fucked up och konstigt & osammanhängande skrivet eller något, om man fattar övergången mellan de två sista styckena osv... Kommer inte våga lämna in den förrän jag vet vad ni tycker hehe :$ Postar hela novellen i ett stycke igen haha....... Spoiler: Tryck här för att visa! "Vi är inte sådana som i slutet får varandra" Jag håller andan när jag ser dig komma gående genom skolkorridorerna; du med det där halvlånga, mörkbruna håret som du brukar dra fingrarna igenom lite då och då i ett försök att få bort det från ansiktet, men som ändå fem sekunder senare faller ner och landar mjukt framför dina ögon igen. Jag har aldrig lagt märke till vad du har för ögonfärg, när jag tänker efter. Du med någon utav de där randiga tröjorna du alltid brukar bära, du med de där tighta jeansen och tygskorna och det där lilla korshalsbandet utav silver du ibland har i en kedja runt halsen. Som jag utav någon anledning lagt märke till, någon av alla de gånger jag fastnat med blicken och inte kunnat slita iväg den och fästa den någon annanstans. Du med den där kroppen som är så smal att den ser ut att kunna gå sönder när som helst, du med den där speciella rösten som kan urskiljas i ett folkhav på tio kilometers avstånd. Det är förresten någonting speciellt med allt du gör, - sättet du rör dig, sättet du skrattar, till och med sättet du andas och sättet dina nycklar slår emot varandra för varje litet steg du tar, och ger ifrån sig det där lilla klirrande ljudet. Varje gång jag hör det ljudet ser jag mig omkring, i hopp om att det är just din nyckelknippa som klirrar på det där sättet, för att tala om att det är just du som kommer gående där. Klirr, klirr, klirr. Oftast vänder jag mig besviket om igen, efter upptäckten av att det bara var någon gapig sjätteklassare med ett fult nyckelband i handen som den absolut inte kan hålla stilla, utan viftar med det i luften så människor i närheten får akta sig för att inte få det i huvudet. Eller så kanske det var någon utav alla de andra hundra pojkarna på skolan med sina nycklar fasthakade i byxhällan, som bara råkade ha vägarna förbi i just det ögonblicket då jag hoppfullt sökte efter det där mörkbruna håret och den randiga tröjan med blicken. Men ibland hör jag någonting mer än det där vanliga klirr klirr klirr:et; ibland kan jag höra den där rösten som mina öron skulle klara av att registrera på flera mils avstånd, och det är i sådana ögonblick som all logik och all intelligens liksom flyter ut ur min kropp och lämnar mig ensam och stirrande med blicken fastklistrad på dig, det är i sådana ögonblick som hjärtat nästan exploderar av överbelastning inuti bröstkorgen. Det är onsdag eftermiddag och jag har just tappat andan av den där knappa sekunden det tog för oss att mötas och gå förbi varandra i korridoren med det gröna golvet. Trots att det var ungefär en tiondels sekund sedan du gick förbi mig kan jag inte minnas om du såg på mig eller inte. Om du bara tittade bort som om ingenting hänt, som om jag inte gick där, om du vände dig om för att prata med dina vänner när du såg mig komma gående några meter framför dig, lite sådär nervöst leende och med framtänderna frenetiskt bitande på underläppen för att inte brista ut i en kaskad av fåniga fnissanden. Eller om du med lika nervöst flackande blick såg på mig, på väggen, på mig, på den där fula träbänken som folk ristat in sina namn i med spetsen på sina nycklar, på krokarna på väggen och tillbaka på mig igen. För det är ju så svårt det där, att behålla blicken på ett och samma ställe utan att det känns som att man stirrar ihjäl sig. Eller du kanske, kanske kanske kanske, utan att jag märkte något, blinkade till och såg in i mina ögon och blinkade till igen och formade munnen till något slags leende. Satan, att jag ska vara så borta i huvudet varje gång jag ser dig. Jag kan ha hundrafemtiotusen tankar som flyger omkring inuti huvudet och gör mig helt snurrig, och så springer jag på dig någonstans och helt plötsligt är det helt tomt där inne. Jag kan inte minnas någonting, hjärtat slår fortfarande ungefär fem gånger snabbare än vanligt och jag kan inte låta bli att tänka för mig själv; ”vad är det egentligen du gör med mig?”. Onsdag eftermiddag blir till torsdag kväll, och jag sitter på sängen med det randiga täcket i det svartvita rummet med datorn framför mig. Facebook är framme, precis som alla andra kvällar då jag flyr från ogjorda skoluppgifter och alla andra tusen miljoner saker jag egentligen borde göra, och i den lilla rutan som talar om vilka dödstråkigt dryga och jobbiga eller bara allmänt ointressanta personer som är inloggade, dyker plötsligt ytterligare ett namn och ytterligare en profilbild upp, längst upp i hörnet till vänster. Det är nästan lite sådär pinsamt läskigt att jag vet exakt på vilken plats i den där chattrutan din profilbild brukar visas. Stirrar och stirrar och stirrar lite till på den där miniatyrbilden av ditt mörkbruna hår och ditt leende, och för varje timme och minut och sekund som går växer sig den där vågen av besvikelse som sköljer över mig bara större och större, den är nog större än ett helt hav och jag känner hur jag håller på att drunkna. För jag vet ju att de där pulsökande, hjärtattacksframkallande konversationerna slutade för länge sen, jag vet ju att vi nästan aldrig pratar med varandra längre och jag vet ju vems fel det är. Mitt. Och ändå kan den där lilla delen av mig aldrig sluta hoppas på något bra, hoppas att du ska börja tänka lika djupt och konstant på mig igen, så som jag alltid tänker på dig. Hoppas att det i ditt huvud ska dyka upp en sådan innerlig längtan efter att få prata med mig, att du kanske för en stund glömmer bort vilken otroligt tråkig och ointressant människa jag är, att du ska ge efter för alla exploderande känslor i din kropp och skriva någonting till mig. Bara någonting. Bara en gång till. För det är just precis det jag inte klarar av. Suckande och med den där gnagande ångestkänslan i bröstkorgen pressar jag ner ”nästa”-knappen i min spellista gång på gång, jag måste nog vara uppe i minst tvåhundrasjuttiofem gånger nu, för all musik påminner liksom bara om dig dig dig. ”Vi är inte sådana som i slutet får varandra”, sjunger Håkan Hellström och den där känslan träffar mig som ett hårt slag i magen, för det är ju så rätt trots att det borde vara så fel. ”Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt.” Blupp. Facebookchatten har talat. Hjärtat krossar nog revbenen och tränger sig ut ur min kropp vilken sekund som helst nu, så hårt och snabbt som det slår. Kan det verkligen vara det som jag så fånigt förtvivlat och desperat väntat och längtat efter, eller är det bara något sådant där totalt oviktigt, som ett ”hej” från någon person jag inte ens känner eller ett jobbigt kedjebrev från någon ännu jobbigare sjundeklassare som vill att jag ska skriva en massa saker i hennes logg trots att jag knappt vet vem hon är? Jag har aldrig förstått mig på sådant där. Femton minuter senare skriker jag inombords och skuttar omkring i rummet med känslan utav att ha sockerdricka i benen och magen fylld utav fjärilar. Vi ska visst träffas på lördag. Lördag lördag lördag. Med darrande fingrar som knappt kan träffa de fläckiga datortangenterna, som egentligen ska vara vita men just nu är i någon slags smutsgrå färg, skriver jag ett ”fniss :$♥” tillbaka, för det är just precis det jag gör. Fnissar. Högljutt och hysteriskt och fånigt. Precis sådär man fnissar när man är kär och just har mött, sett, träffat eller pratat med den där personen som får hjärtat att slå tiotusen extraslag per minut, sådär nervöst med en darrande hand för munnen och tänderna gnagande på underläppen. Jag kan inte sluta tänka på dig. Fredag morgon och jag ser inte skymten av något mörkbrunt hår eller någon randig tröja på hela dagen, fredagkväll och jag är omringad utav vänner men känner mig ändå lika tom, lika tyst och lika ensam. Huvudet är fullt utav tonårstankar och hjärtat bultar hårt av känsloexplosionerna. Allt jag hör trots att jag inte alls vill höra, är M’s röst som alldeles för entusiastiskt och detaljerat berättar om sin gamla kärlek till dig. Allt jag tänker på är SNÄLLA HÅLL BARA KÄFTEN, jag vill inte veta och jag vill inte höra hur bra du är på att kyssas eller vad som hände mellan dig och henne den där kvällen för tio månader sedan. Jag vet ju att ni inte alls tänker på varandra längre, men ändå blir jag så arg att jag bara vill slå sönder hela världen varje gång någon annan tjej pratar med eller om dig. För varje gång önskar jag ju så innerligt att det var jag, jag jag jag jag jag, och inte henne. Åtta minuter senare lämnar jag rummet, stänger in mig på toaletten och tappar andan utav gråt medan jag känner hur benen viker sig. Sätter mig på det smutsvita toalettlocket och granskar det fula badrummet; lite färg är avskavd från väggarna, spegeln är tandkrämsfläckig och några gamla serietidningar ligger på en hylla. ”Andas”, viskar jag tyst till mig själv medan jag granskar min spegelbild i den smutsiga spegeln. Torkar bort svarta mascaratårar från kinderna, låser upp dörren och smyger tillbaka till rummet och vännerna, andas och skrattar och låtsas som ingenting. Ytterligare ett par timmar senare kryper jag ihop under ett täcke som luktar killparfym, bläddrar igenom gamla sms från dig i min mobiltelefon minst hundra gånger om trots de två procents batteri som finns kvar, och känner hur någonting inuti mig gör så ont att jag okontrollerat börjar gråta igen. Vad fan är det som händer? Lördag morgon och jag vaknar med svarta sminkfläckar i hela ansiktet. Tittar på film och är helt borta i huvudet, äter frukost och är helt borta i huvudet, kramar mina vänner och säger hejdå och åker hem och är helt borta i huvudet. Huvudet värker av alla tankar och fjärilarna i magen släpps lösa och flyger nu omkring i hela kroppen. Jag är så nervös att jag tror jag avlider vilken sekund som helst, om man nu kan göra det av nervositet. Lördag eftermiddag klockan halv fyra och min hjärtfrekvens är högre än någonsin. En halvtimme kvar. Trettio minuter. 1800 sekunder. Om ettusen åttahundra sekunder kommer vi att stå där utanför Konsum och andas samma luft. Om tvåtusen fyrahundra sekunder kanske vi går bredvid varandra på vägen längs med det där långa röda trästaketet, och ytterligare sexhundra sekunder senare kanske vi sitter bredvid varandra på sängen med det randiga täcket i rummet med de svartvita väggarna och pratar antingen högt och nervöst och alldeles för mycket, eller smygtittar på varandra under luggarna i ögonvrårna medan den jobbigt pinsamma tystnaden ligger som ett tjockt täcke över rummet. Så kanske vi sitter ett tag, tills någon utav oss lite nervöst ber den andre att kanske sätta på någon musik, eller någonting, bara för att slippa den där pinsamheten som blir värre och värre för varje sekund som går utan att några ord lämnar våra munnar. Tretton minuter kvar. Jag känner hur magen liksom gör ont av nervositet medan jag snörar på mig mina svarta kängor, medan jag speglar mig och lägger håret till rätta för minst femhundranittiotredje gången, medan jag kammar luggen och sätter på mig jackan, medan jag sätter nyckeln i låset och vrider om och medan jag sätter ner fötterna på grusgången och börjar gå. Varje steg känns ovanligt tungt, och jag vet inte riktigt om det bara beror på kängornas stålhätta eller om det är den sprängande nervositeten som spridit sig ner till fötterna. Tre minuter kvar. Jag börjar närma mig, jag kan se den fula stenstatyn och bilparkeringen och människorna som kommer och går ut och in ur affärerna. Och där, mitt bland alla andra vanligt tråkiga, gråa människor; där står du, lika fantastisk och vardagligt snygg och får mitt hjärta att hoppa över ett slag med dina slitna, svarta tygskor, de mörkblå jeansen kring dina smala ben, din svarta jacka och ditt mörkbruna hår som vinden sliter tag i. Luggen blåser ner framför dina ögon igen, och jag ser hur du som alltid drar fingrarna genom den i ett försök att flytta bort den från ansiktet. Du har sett mig. Känslorna rivs och bits och klöser inuti min bröstkorg, jag exploderar nog av nervositet vilken sekund som helst nu. Jag snubblar på mina egna fötter i mitt försök att gå fram till dig så vanligt och så oberört som möjligt, du skrattar lite åt min klumpighet men verkar precis lika nervös själv med din flackande blick och ryckiga rörelser. ”Hej” säger du, ”hej” säger jag också och vi ser på varandra i vad som känns som en halv evighet. Ser oss omkring, stampar lite nervöst med fötterna i marken. Ser på varandra igen. Om jag inte misstog mig helt nyss så log du när du såg på mig. Det känns som att vi stått där en halv evighet trots att det kanske bara är ett par minuter, innan du frågar mig om vi ska gå, innan jag svarar ja och innan vi vänder oss om och börjar gå. Den här vägen har jag gått med dig många gånger, under alla de där varma sena sommarkvällarna då vi tog sällskap hem och gav varandra hejdåkramar utanför mitt hus. Det var någonstans där jag föll så hårt och handlöst för dig. Tio minuter senare småspringer vi de sista meterna till huset genom det plötsliga spöregnet. Håret som jag så omsorgsfullt plattat och tuperat med skakiga händer en timme tidigare ligger nu platt och lockigt längs med sidorna utav mitt ansikte. Men du ger mig samma blickar och nervösa leenden när jag fumlar med nyckeln i låset, när jag öppnar dörren, när vi kliver in i hallen och tar av oss de smutsiga skorna och går upp för trappan och in genom dörren till det svartvita rummet. Du ser på mig nästan hela tiden, känns det som, och jag kan nog inte heller låta bli att lite försiktigt snegla åt ditt håll ungefär varannan sekund. Du sätter dig försiktigt ned på sängen med det randiga täcket, som jag just idag bäddat för första gången på kanske ett halvår. Jag sätter mig lika försiktigt bredvid, tuggar nervöst på min underläpp med handen för munnen och tittar på dig, på tv:n, på den randiga väggen, på dig, på taklampan, på den rosa skrivbordsstolen, på dig, på fotografierna på väggen och på dig igen. Jag vill ju liksom inte verka läskig och sitta och glo rakt på dig hela tiden, men samtidigt är det svårt att låta bli. En evighet av nervösa skratt, skakiga händer och pinsam tystnad går innan någon utav oss kan förmå sig att säga någonting, mitt i all tystnad. Det är du som bryter den. ”Ska vi typ kolla på film eller något?” frågar du, och inombords bara skriker jag JA men jag låter dig bara se och höra ett tyst ”javisst” och ett leende. Femton minuter senare vet jag inte riktigt om jag ska fästa blicken på dig eller på tv:n, så jag flyttar den fram och tillbaka så mycket att jag nästan blir snurrig i huvudet. Ser dig i ögonvrån, känner hur fjärilarna i magen förvandlas till väldiga fåglar, när jag inser att du redan ser på mig. Och det är i samma ögonblick som vi just sneglat på varandra i ögonvrårna för ungefär tjugofemte gången, i samma ögonblick som min favoritscen i filmen vi ser på går i gång, som det där konstiga, ofattbara, nästan helt sjuka händer. Helt plötsligt, direkt och utan förvarning. ”You have no clue how beautiful you are, don’t you?” hör jag från filmen och det är precis då din hand helt plötsligt råkar snudda vid min, och jag känner som en elektrisk chock rakt genom hela skelettet. Det är precis då vi råkar vända oss och se rakt på varandra, fortfarande blygt och stelt och nervöst men den här gången har jag klistrat fast min blick vid dig, och din blick är fäst vid mig. Du har förresten blå ögon, insåg jag nyss. Och det är precis då den där hjärtattacken jag tror ska dyka upp varje gång du är nära mig faktiskt nästan sker, för jag vet inte riktigt hur det hände men helt plötsligt kysser du mig. Igen. Och igen. Jag känner dina läppar mot mina, känner varenda litet andetag och hjärtslag så tydligt att jag skulle kunna räkna dem. Känner en hand som drar fingrarna genom mitt trassliga hår, stannar och vilar mjukt någonstans på min kind som för att hålla kvar mig extra länge, och jag önskar ingenting hellre än att kunna stoppa tiden och stanna alla klockor i världen. Vi såg aldrig någonting mer av den där filmen. Vaknar till av det rumlande ljudet utav obekvämt hårda plaststolar som snabbt och slarvigt skjuts in under skolans träbänkar, hör skratt och skrik och prat och elever som springer ut genom dörren som öppnats med ett gnisslande ljud. Med den där gnagande ångestkänslan inuti bröstkorgen plockar jag ihop mina skolböcker och min dator och smyger ut ur det fula klassrummet. Springer på dig någonstans mellan alla de röda skåpen och de gapiga eleverna; du med det mörkbruna håret och den randiga tröjan, du som är så jävla vacker att mitt hjärta trillar ur bröstkorgen, faller till marken och krossas i tusen småbitar. Jag ser hur du upptäcker mig, där jag kommer gående åt ditt håll på skakiga ben. Jag ser hur du ser mig. Och jag ser hur du tittar bort då vi möts. Precis som alltid. För hur hade jag någonsin kunnat tro, eller ens önska, att något sådant där skulle kunna hända någon annanstans än i dagdrömmar inuti mitt virriga huvud? Det är för bra för att vara sant, du är för bra för att vara sann. Och vi är ju inte sådana som i slutet får varandra. 
1 dec, 2011 20:06 |
|
hyperion
Elev
|
Alltså åh Vendela, jag började seriöst gråta. Om du inte får ett MVG på det där så är det seriöst något fel på din lärare.
1 dec, 2011 20:19 |
|
whirlwinds
Elev
|
ASFSDGHSDGH TACK!!! ♥
 Har skickat in den nu. Hoppas INNERLIGT att hon inte är öh... Personen jag skriver om's svensklärare också, det räcker med att man har sett den personen en gång för att man ska fatta att det är den personen jag skriver om liksom... Och det vore ju rätt awkward. :$
1 dec, 2011 21:07 |
|
Borttagen
|
Skrivet av whirlwinds: Oj shit TACK hörrni!!!!! Blir så glad att jag fnissar lite för mig själv. :* Men ok... Jag tror jag har skrivit färdigt den nu. Och jag ber om ursäkt för det hemskt dåliga slutet. Stresskrev lite för att jag verkligen måste få den färdig så snabbt som möjligt och att försöka skriva något annat slut skulle ta en halv evighet. Plus att det är precis sådär min verklighet är, och eftersom att jag skrivit alla mina egna tankar genom hela novellen kunde jag liksom lika gärna sluta på det där sättet... Ehehehehehe. Ah. Ni kan ju läsa själva haha, och berätta för mig om ni tycker att slutet är helt fucked up och konstigt & osammanhängande skrivet eller något, om man fattar övergången mellan de två sista styckena osv... Kommer inte våga lämna in den förrän jag vet vad ni tycker hehe :$ Postar hela novellen i ett stycke igen haha....... Spoiler: Tryck här för att visa! "Vi är inte sådana som i slutet får varandra" Jag håller andan när jag ser dig komma gående genom skolkorridorerna; du med det där halvlånga, mörkbruna håret som du brukar dra fingrarna igenom lite då och då i ett försök att få bort det från ansiktet, men som ändå fem sekunder senare faller ner och landar mjukt framför dina ögon igen. Jag har aldrig lagt märke till vad du har för ögonfärg, när jag tänker efter. Du med någon utav de där randiga tröjorna du alltid brukar bära, du med de där tighta jeansen och tygskorna och det där lilla korshalsbandet utav silver du ibland har i en kedja runt halsen. Som jag utav någon anledning lagt märke till, någon av alla de gånger jag fastnat med blicken och inte kunnat slita iväg den och fästa den någon annanstans. Du med den där kroppen som är så smal att den ser ut att kunna gå sönder när som helst, du med den där speciella rösten som kan urskiljas i ett folkhav på tio kilometers avstånd. Det är förresten någonting speciellt med allt du gör, - sättet du rör dig, sättet du skrattar, till och med sättet du andas och sättet dina nycklar slår emot varandra för varje litet steg du tar, och ger ifrån sig det där lilla klirrande ljudet. Varje gång jag hör det ljudet ser jag mig omkring, i hopp om att det är just din nyckelknippa som klirrar på det där sättet, för att tala om att det är just du som kommer gående där. Klirr, klirr, klirr. Oftast vänder jag mig besviket om igen, efter upptäckten av att det bara var någon gapig sjätteklassare med ett fult nyckelband i handen som den absolut inte kan hålla stilla, utan viftar med det i luften så människor i närheten får akta sig för att inte få det i huvudet. Eller så kanske det var någon utav alla de andra hundra pojkarna på skolan med sina nycklar fasthakade i byxhällan, som bara råkade ha vägarna förbi i just det ögonblicket då jag hoppfullt sökte efter det där mörkbruna håret och den randiga tröjan med blicken. Men ibland hör jag någonting mer än det där vanliga klirr klirr klirr:et; ibland kan jag höra den där rösten som mina öron skulle klara av att registrera på flera mils avstånd, och det är i sådana ögonblick som all logik och all intelligens liksom flyter ut ur min kropp och lämnar mig ensam och stirrande med blicken fastklistrad på dig, det är i sådana ögonblick som hjärtat nästan exploderar av överbelastning inuti bröstkorgen. Det är onsdag eftermiddag och jag har just tappat andan av den där knappa sekunden det tog för oss att mötas och gå förbi varandra i korridoren med det gröna golvet. Trots att det var ungefär en tiondels sekund sedan du gick förbi mig kan jag inte minnas om du såg på mig eller inte. Om du bara tittade bort som om ingenting hänt, som om jag inte gick där, om du vände dig om för att prata med dina vänner när du såg mig komma gående några meter framför dig, lite sådär nervöst leende och med framtänderna frenetiskt bitande på underläppen för att inte brista ut i en kaskad av fåniga fnissanden. Eller om du med lika nervöst flackande blick såg på mig, på väggen, på mig, på den där fula träbänken som folk ristat in sina namn i med spetsen på sina nycklar, på krokarna på väggen och tillbaka på mig igen. För det är ju så svårt det där, att behålla blicken på ett och samma ställe utan att det känns som att man stirrar ihjäl sig. Eller du kanske, kanske kanske kanske, utan att jag märkte något, blinkade till och såg in i mina ögon och blinkade till igen och formade munnen till något slags leende. Satan, att jag ska vara så borta i huvudet varje gång jag ser dig. Jag kan ha hundrafemtiotusen tankar som flyger omkring inuti huvudet och gör mig helt snurrig, och så springer jag på dig någonstans och helt plötsligt är det helt tomt där inne. Jag kan inte minnas någonting, hjärtat slår fortfarande ungefär fem gånger snabbare än vanligt och jag kan inte låta bli att tänka för mig själv; ”vad är det egentligen du gör med mig?”. Onsdag eftermiddag blir till torsdag kväll, och jag sitter på sängen med det randiga täcket i det svartvita rummet med datorn framför mig. Facebook är framme, precis som alla andra kvällar då jag flyr från ogjorda skoluppgifter och alla andra tusen miljoner saker jag egentligen borde göra, och i den lilla rutan som talar om vilka dödstråkigt dryga och jobbiga eller bara allmänt ointressanta personer som är inloggade, dyker plötsligt ytterligare ett namn och ytterligare en profilbild upp, längst upp i hörnet till vänster. Det är nästan lite sådär pinsamt läskigt att jag vet exakt på vilken plats i den där chattrutan din profilbild brukar visas. Stirrar och stirrar och stirrar lite till på den där miniatyrbilden av ditt mörkbruna hår och ditt leende, och för varje timme och minut och sekund som går växer sig den där vågen av besvikelse som sköljer över mig bara större och större, den är nog större än ett helt hav och jag känner hur jag håller på att drunkna. För jag vet ju att de där pulsökande, hjärtattacksframkallande konversationerna slutade för länge sen, jag vet ju att vi nästan aldrig pratar med varandra längre och jag vet ju vems fel det är. Mitt. Och ändå kan den där lilla delen av mig aldrig sluta hoppas på något bra, hoppas att du ska börja tänka lika djupt och konstant på mig igen, så som jag alltid tänker på dig. Hoppas att det i ditt huvud ska dyka upp en sådan innerlig längtan efter att få prata med mig, att du kanske för en stund glömmer bort vilken otroligt tråkig och ointressant människa jag är, att du ska ge efter för alla exploderande känslor i din kropp och skriva någonting till mig. Bara någonting. Bara en gång till. För det är just precis det jag inte klarar av. Suckande och med den där gnagande ångestkänslan i bröstkorgen pressar jag ner ”nästa”-knappen i min spellista gång på gång, jag måste nog vara uppe i minst tvåhundrasjuttiofem gånger nu, för all musik påminner liksom bara om dig dig dig. ”Vi är inte sådana som i slutet får varandra”, sjunger Håkan Hellström och den där känslan träffar mig som ett hårt slag i magen, för det är ju så rätt trots att det borde vara så fel. ”Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt.” Blupp. Facebookchatten har talat. Hjärtat krossar nog revbenen och tränger sig ut ur min kropp vilken sekund som helst nu, så hårt och snabbt som det slår. Kan det verkligen vara det som jag så fånigt förtvivlat och desperat väntat och längtat efter, eller är det bara något sådant där totalt oviktigt, som ett ”hej” från någon person jag inte ens känner eller ett jobbigt kedjebrev från någon ännu jobbigare sjundeklassare som vill att jag ska skriva en massa saker i hennes logg trots att jag knappt vet vem hon är? Jag har aldrig förstått mig på sådant där. Femton minuter senare skriker jag inombords och skuttar omkring i rummet med känslan utav att ha sockerdricka i benen och magen fylld utav fjärilar. Vi ska visst träffas på lördag. Lördag lördag lördag. Med darrande fingrar som knappt kan träffa de fläckiga datortangenterna, som egentligen ska vara vita men just nu är i någon slags smutsgrå färg, skriver jag ett ”fniss :$♥” tillbaka, för det är just precis det jag gör. Fnissar. Högljutt och hysteriskt och fånigt. Precis sådär man fnissar när man är kär och just har mött, sett, träffat eller pratat med den där personen som får hjärtat att slå tiotusen extraslag per minut, sådär nervöst med en darrande hand för munnen och tänderna gnagande på underläppen. Jag kan inte sluta tänka på dig. Fredag morgon och jag ser inte skymten av något mörkbrunt hår eller någon randig tröja på hela dagen, fredagkväll och jag är omringad utav vänner men känner mig ändå lika tom, lika tyst och lika ensam. Huvudet är fullt utav tonårstankar och hjärtat bultar hårt av känsloexplosionerna. Allt jag hör trots att jag inte alls vill höra, är M’s röst som alldeles för entusiastiskt och detaljerat berättar om sin gamla kärlek till dig. Allt jag tänker på är SNÄLLA HÅLL BARA KÄFTEN, jag vill inte veta och jag vill inte höra hur bra du är på att kyssas eller vad som hände mellan dig och henne den där kvällen för tio månader sedan. Jag vet ju att ni inte alls tänker på varandra längre, men ändå blir jag så arg att jag bara vill slå sönder hela världen varje gång någon annan tjej pratar med eller om dig. För varje gång önskar jag ju så innerligt att det var jag, jag jag jag jag jag, och inte henne. Åtta minuter senare lämnar jag rummet, stänger in mig på toaletten och tappar andan utav gråt medan jag känner hur benen viker sig. Sätter mig på det smutsvita toalettlocket och granskar det fula badrummet; lite färg är avskavd från väggarna, spegeln är tandkrämsfläckig och några gamla serietidningar ligger på en hylla. ”Andas”, viskar jag tyst till mig själv medan jag granskar min spegelbild i den smutsiga spegeln. Torkar bort svarta mascaratårar från kinderna, låser upp dörren och smyger tillbaka till rummet och vännerna, andas och skrattar och låtsas som ingenting. Ytterligare ett par timmar senare kryper jag ihop under ett täcke som luktar killparfym, bläddrar igenom gamla sms från dig i min mobiltelefon minst hundra gånger om trots de två procents batteri som finns kvar, och känner hur någonting inuti mig gör så ont att jag okontrollerat börjar gråta igen. Vad fan är det som händer? Lördag morgon och jag vaknar med svarta sminkfläckar i hela ansiktet. Tittar på film och är helt borta i huvudet, äter frukost och är helt borta i huvudet, kramar mina vänner och säger hejdå och åker hem och är helt borta i huvudet. Huvudet värker av alla tankar och fjärilarna i magen släpps lösa och flyger nu omkring i hela kroppen. Jag är så nervös att jag tror jag avlider vilken sekund som helst, om man nu kan göra det av nervositet. Lördag eftermiddag klockan halv fyra och min hjärtfrekvens är högre än någonsin. En halvtimme kvar. Trettio minuter. 1800 sekunder. Om ettusen åttahundra sekunder kommer vi att stå där utanför Konsum och andas samma luft. Om tvåtusen fyrahundra sekunder kanske vi går bredvid varandra på vägen längs med det där långa röda trästaketet, och ytterligare sexhundra sekunder senare kanske vi sitter bredvid varandra på sängen med det randiga täcket i rummet med de svartvita väggarna och pratar antingen högt och nervöst och alldeles för mycket, eller smygtittar på varandra under luggarna i ögonvrårna medan den jobbigt pinsamma tystnaden ligger som ett tjockt täcke över rummet. Så kanske vi sitter ett tag, tills någon utav oss lite nervöst ber den andre att kanske sätta på någon musik, eller någonting, bara för att slippa den där pinsamheten som blir värre och värre för varje sekund som går utan att några ord lämnar våra munnar. Tretton minuter kvar. Jag känner hur magen liksom gör ont av nervositet medan jag snörar på mig mina svarta kängor, medan jag speglar mig och lägger håret till rätta för minst femhundranittiotredje gången, medan jag kammar luggen och sätter på mig jackan, medan jag sätter nyckeln i låset och vrider om och medan jag sätter ner fötterna på grusgången och börjar gå. Varje steg känns ovanligt tungt, och jag vet inte riktigt om det bara beror på kängornas stålhätta eller om det är den sprängande nervositeten som spridit sig ner till fötterna. Tre minuter kvar. Jag börjar närma mig, jag kan se den fula stenstatyn och bilparkeringen och människorna som kommer och går ut och in ur affärerna. Och där, mitt bland alla andra vanligt tråkiga, gråa människor; där står du, lika fantastisk och vardagligt snygg och får mitt hjärta att hoppa över ett slag med dina slitna, svarta tygskor, de mörkblå jeansen kring dina smala ben, din svarta jacka och ditt mörkbruna hår som vinden sliter tag i. Luggen blåser ner framför dina ögon igen, och jag ser hur du som alltid drar fingrarna genom den i ett försök att flytta bort den från ansiktet. Du har sett mig. Känslorna rivs och bits och klöser inuti min bröstkorg, jag exploderar nog av nervositet vilken sekund som helst nu. Jag snubblar på mina egna fötter i mitt försök att gå fram till dig så vanligt och så oberört som möjligt, du skrattar lite åt min klumpighet men verkar precis lika nervös själv med din flackande blick och ryckiga rörelser. ”Hej” säger du, ”hej” säger jag också och vi ser på varandra i vad som känns som en halv evighet. Ser oss omkring, stampar lite nervöst med fötterna i marken. Ser på varandra igen. Om jag inte misstog mig helt nyss så log du när du såg på mig. Det känns som att vi stått där en halv evighet trots att det kanske bara är ett par minuter, innan du frågar mig om vi ska gå, innan jag svarar ja och innan vi vänder oss om och börjar gå. Den här vägen har jag gått med dig många gånger, under alla de där varma sena sommarkvällarna då vi tog sällskap hem och gav varandra hejdåkramar utanför mitt hus. Det var någonstans där jag föll så hårt och handlöst för dig. Tio minuter senare småspringer vi de sista meterna till huset genom det plötsliga spöregnet. Håret som jag så omsorgsfullt plattat och tuperat med skakiga händer en timme tidigare ligger nu platt och lockigt längs med sidorna utav mitt ansikte. Men du ger mig samma blickar och nervösa leenden när jag fumlar med nyckeln i låset, när jag öppnar dörren, när vi kliver in i hallen och tar av oss de smutsiga skorna och går upp för trappan och in genom dörren till det svartvita rummet. Du ser på mig nästan hela tiden, känns det som, och jag kan nog inte heller låta bli att lite försiktigt snegla åt ditt håll ungefär varannan sekund. Du sätter dig försiktigt ned på sängen med det randiga täcket, som jag just idag bäddat för första gången på kanske ett halvår. Jag sätter mig lika försiktigt bredvid, tuggar nervöst på min underläpp med handen för munnen och tittar på dig, på tv:n, på den randiga väggen, på dig, på taklampan, på den rosa skrivbordsstolen, på dig, på fotografierna på väggen och på dig igen. Jag vill ju liksom inte verka läskig och sitta och glo rakt på dig hela tiden, men samtidigt är det svårt att låta bli. En evighet av nervösa skratt, skakiga händer och pinsam tystnad går innan någon utav oss kan förmå sig att säga någonting, mitt i all tystnad. Det är du som bryter den. ”Ska vi typ kolla på film eller något?” frågar du, och inombords bara skriker jag JA men jag låter dig bara se och höra ett tyst ”javisst” och ett leende. Femton minuter senare vet jag inte riktigt om jag ska fästa blicken på dig eller på tv:n, så jag flyttar den fram och tillbaka så mycket att jag nästan blir snurrig i huvudet. Ser dig i ögonvrån, känner hur fjärilarna i magen förvandlas till väldiga fåglar, när jag inser att du redan ser på mig. Och det är i samma ögonblick som vi just sneglat på varandra i ögonvrårna för ungefär tjugofemte gången, i samma ögonblick som min favoritscen i filmen vi ser på går i gång, som det där konstiga, ofattbara, nästan helt sjuka händer. Helt plötsligt, direkt och utan förvarning. ”You have no clue how beautiful you are, don’t you?” hör jag från filmen och det är precis då din hand helt plötsligt råkar snudda vid min, och jag känner som en elektrisk chock rakt genom hela skelettet. Det är precis då vi råkar vända oss och se rakt på varandra, fortfarande blygt och stelt och nervöst men den här gången har jag klistrat fast min blick vid dig, och din blick är fäst vid mig. Du har förresten blå ögon, insåg jag nyss. Och det är precis då den där hjärtattacken jag tror ska dyka upp varje gång du är nära mig faktiskt nästan sker, för jag vet inte riktigt hur det hände men helt plötsligt kysser du mig. Igen. Och igen. Jag känner dina läppar mot mina, känner varenda litet andetag och hjärtslag så tydligt att jag skulle kunna räkna dem. Känner en hand som drar fingrarna genom mitt trassliga hår, stannar och vilar mjukt någonstans på min kind som för att hålla kvar mig extra länge, och jag önskar ingenting hellre än att kunna stoppa tiden och stanna alla klockor i världen. Vi såg aldrig någonting mer av den där filmen. Vaknar till av det rumlande ljudet utav obekvämt hårda plaststolar som snabbt och slarvigt skjuts in under skolans träbänkar, hör skratt och skrik och prat och elever som springer ut genom dörren som öppnats med ett gnisslande ljud. Med den där gnagande ångestkänslan inuti bröstkorgen plockar jag ihop mina skolböcker och min dator och smyger ut ur det fula klassrummet. Springer på dig någonstans mellan alla de röda skåpen och de gapiga eleverna; du med det mörkbruna håret och den randiga tröjan, du som är så jävla vacker att mitt hjärta trillar ur bröstkorgen, faller till marken och krossas i tusen småbitar. Jag ser hur du upptäcker mig, där jag kommer gående åt ditt håll på skakiga ben. Jag ser hur du ser mig. Och jag ser hur du tittar bort då vi möts. Precis som alltid. För hur hade jag någonsin kunnat tro, eller ens önska, att något sådant där skulle kunna hända någon annanstans än i dagdrömmar inuti mitt virriga huvud? Det är för bra för att vara sant, du är för bra för att vara sann. Och vi är ju inte sådana som i slutet får varandra. JKJDADJK vad jäkla bra du skriver! Du kommer få MVG annars söker jag upp läraren och frågar vad hon tänker med! 4 dec, 2011 02:28 |
|
Borttagen
|
Skrivet av whirlwinds: Oj shit TACK hörrni!!!!! Blir så glad att jag fnissar lite för mig själv. :* Men ok... Jag tror jag har skrivit färdigt den nu. Och jag ber om ursäkt för det hemskt dåliga slutet. Stresskrev lite för att jag verkligen måste få den färdig så snabbt som möjligt och att försöka skriva något annat slut skulle ta en halv evighet. Plus att det är precis sådär min verklighet är, och eftersom att jag skrivit alla mina egna tankar genom hela novellen kunde jag liksom lika gärna sluta på det där sättet... Ehehehehehe. Ah. Ni kan ju läsa själva haha, och berätta för mig om ni tycker att slutet är helt fucked up och konstigt & osammanhängande skrivet eller något, om man fattar övergången mellan de två sista styckena osv... Kommer inte våga lämna in den förrän jag vet vad ni tycker hehe :$ Postar hela novellen i ett stycke igen haha....... Spoiler: Tryck här för att visa! "Vi är inte sådana som i slutet får varandra" Jag håller andan när jag ser dig komma gående genom skolkorridorerna; du med det där halvlånga, mörkbruna håret som du brukar dra fingrarna igenom lite då och då i ett försök att få bort det från ansiktet, men som ändå fem sekunder senare faller ner och landar mjukt framför dina ögon igen. Jag har aldrig lagt märke till vad du har för ögonfärg, när jag tänker efter. Du med någon utav de där randiga tröjorna du alltid brukar bära, du med de där tighta jeansen och tygskorna och det där lilla korshalsbandet utav silver du ibland har i en kedja runt halsen. Som jag utav någon anledning lagt märke till, någon av alla de gånger jag fastnat med blicken och inte kunnat slita iväg den och fästa den någon annanstans. Du med den där kroppen som är så smal att den ser ut att kunna gå sönder när som helst, du med den där speciella rösten som kan urskiljas i ett folkhav på tio kilometers avstånd. Det är förresten någonting speciellt med allt du gör, - sättet du rör dig, sättet du skrattar, till och med sättet du andas och sättet dina nycklar slår emot varandra för varje litet steg du tar, och ger ifrån sig det där lilla klirrande ljudet. Varje gång jag hör det ljudet ser jag mig omkring, i hopp om att det är just din nyckelknippa som klirrar på det där sättet, för att tala om att det är just du som kommer gående där. Klirr, klirr, klirr. Oftast vänder jag mig besviket om igen, efter upptäckten av att det bara var någon gapig sjätteklassare med ett fult nyckelband i handen som den absolut inte kan hålla stilla, utan viftar med det i luften så människor i närheten får akta sig för att inte få det i huvudet. Eller så kanske det var någon utav alla de andra hundra pojkarna på skolan med sina nycklar fasthakade i byxhällan, som bara råkade ha vägarna förbi i just det ögonblicket då jag hoppfullt sökte efter det där mörkbruna håret och den randiga tröjan med blicken. Men ibland hör jag någonting mer än det där vanliga klirr klirr klirr:et; ibland kan jag höra den där rösten som mina öron skulle klara av att registrera på flera mils avstånd, och det är i sådana ögonblick som all logik och all intelligens liksom flyter ut ur min kropp och lämnar mig ensam och stirrande med blicken fastklistrad på dig, det är i sådana ögonblick som hjärtat nästan exploderar av överbelastning inuti bröstkorgen. Det är onsdag eftermiddag och jag har just tappat andan av den där knappa sekunden det tog för oss att mötas och gå förbi varandra i korridoren med det gröna golvet. Trots att det var ungefär en tiondels sekund sedan du gick förbi mig kan jag inte minnas om du såg på mig eller inte. Om du bara tittade bort som om ingenting hänt, som om jag inte gick där, om du vände dig om för att prata med dina vänner när du såg mig komma gående några meter framför dig, lite sådär nervöst leende och med framtänderna frenetiskt bitande på underläppen för att inte brista ut i en kaskad av fåniga fnissanden. Eller om du med lika nervöst flackande blick såg på mig, på väggen, på mig, på den där fula träbänken som folk ristat in sina namn i med spetsen på sina nycklar, på krokarna på väggen och tillbaka på mig igen. För det är ju så svårt det där, att behålla blicken på ett och samma ställe utan att det känns som att man stirrar ihjäl sig. Eller du kanske, kanske kanske kanske, utan att jag märkte något, blinkade till och såg in i mina ögon och blinkade till igen och formade munnen till något slags leende. Satan, att jag ska vara så borta i huvudet varje gång jag ser dig. Jag kan ha hundrafemtiotusen tankar som flyger omkring inuti huvudet och gör mig helt snurrig, och så springer jag på dig någonstans och helt plötsligt är det helt tomt där inne. Jag kan inte minnas någonting, hjärtat slår fortfarande ungefär fem gånger snabbare än vanligt och jag kan inte låta bli att tänka för mig själv; ”vad är det egentligen du gör med mig?”. Onsdag eftermiddag blir till torsdag kväll, och jag sitter på sängen med det randiga täcket i det svartvita rummet med datorn framför mig. Facebook är framme, precis som alla andra kvällar då jag flyr från ogjorda skoluppgifter och alla andra tusen miljoner saker jag egentligen borde göra, och i den lilla rutan som talar om vilka dödstråkigt dryga och jobbiga eller bara allmänt ointressanta personer som är inloggade, dyker plötsligt ytterligare ett namn och ytterligare en profilbild upp, längst upp i hörnet till vänster. Det är nästan lite sådär pinsamt läskigt att jag vet exakt på vilken plats i den där chattrutan din profilbild brukar visas. Stirrar och stirrar och stirrar lite till på den där miniatyrbilden av ditt mörkbruna hår och ditt leende, och för varje timme och minut och sekund som går växer sig den där vågen av besvikelse som sköljer över mig bara större och större, den är nog större än ett helt hav och jag känner hur jag håller på att drunkna. För jag vet ju att de där pulsökande, hjärtattacksframkallande konversationerna slutade för länge sen, jag vet ju att vi nästan aldrig pratar med varandra längre och jag vet ju vems fel det är. Mitt. Och ändå kan den där lilla delen av mig aldrig sluta hoppas på något bra, hoppas att du ska börja tänka lika djupt och konstant på mig igen, så som jag alltid tänker på dig. Hoppas att det i ditt huvud ska dyka upp en sådan innerlig längtan efter att få prata med mig, att du kanske för en stund glömmer bort vilken otroligt tråkig och ointressant människa jag är, att du ska ge efter för alla exploderande känslor i din kropp och skriva någonting till mig. Bara någonting. Bara en gång till. För det är just precis det jag inte klarar av. Suckande och med den där gnagande ångestkänslan i bröstkorgen pressar jag ner ”nästa”-knappen i min spellista gång på gång, jag måste nog vara uppe i minst tvåhundrasjuttiofem gånger nu, för all musik påminner liksom bara om dig dig dig. ”Vi är inte sådana som i slutet får varandra”, sjunger Håkan Hellström och den där känslan träffar mig som ett hårt slag i magen, för det är ju så rätt trots att det borde vara så fel. ”Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt.” Blupp. Facebookchatten har talat. Hjärtat krossar nog revbenen och tränger sig ut ur min kropp vilken sekund som helst nu, så hårt och snabbt som det slår. Kan det verkligen vara det som jag så fånigt förtvivlat och desperat väntat och längtat efter, eller är det bara något sådant där totalt oviktigt, som ett ”hej” från någon person jag inte ens känner eller ett jobbigt kedjebrev från någon ännu jobbigare sjundeklassare som vill att jag ska skriva en massa saker i hennes logg trots att jag knappt vet vem hon är? Jag har aldrig förstått mig på sådant där. Femton minuter senare skriker jag inombords och skuttar omkring i rummet med känslan utav att ha sockerdricka i benen och magen fylld utav fjärilar. Vi ska visst träffas på lördag. Lördag lördag lördag. Med darrande fingrar som knappt kan träffa de fläckiga datortangenterna, som egentligen ska vara vita men just nu är i någon slags smutsgrå färg, skriver jag ett ”fniss :$♥” tillbaka, för det är just precis det jag gör. Fnissar. Högljutt och hysteriskt och fånigt. Precis sådär man fnissar när man är kär och just har mött, sett, träffat eller pratat med den där personen som får hjärtat att slå tiotusen extraslag per minut, sådär nervöst med en darrande hand för munnen och tänderna gnagande på underläppen. Jag kan inte sluta tänka på dig. Fredag morgon och jag ser inte skymten av något mörkbrunt hår eller någon randig tröja på hela dagen, fredagkväll och jag är omringad utav vänner men känner mig ändå lika tom, lika tyst och lika ensam. Huvudet är fullt utav tonårstankar och hjärtat bultar hårt av känsloexplosionerna. Allt jag hör trots att jag inte alls vill höra, är M’s röst som alldeles för entusiastiskt och detaljerat berättar om sin gamla kärlek till dig. Allt jag tänker på är SNÄLLA HÅLL BARA KÄFTEN, jag vill inte veta och jag vill inte höra hur bra du är på att kyssas eller vad som hände mellan dig och henne den där kvällen för tio månader sedan. Jag vet ju att ni inte alls tänker på varandra längre, men ändå blir jag så arg att jag bara vill slå sönder hela världen varje gång någon annan tjej pratar med eller om dig. För varje gång önskar jag ju så innerligt att det var jag, jag jag jag jag jag, och inte henne. Åtta minuter senare lämnar jag rummet, stänger in mig på toaletten och tappar andan utav gråt medan jag känner hur benen viker sig. Sätter mig på det smutsvita toalettlocket och granskar det fula badrummet; lite färg är avskavd från väggarna, spegeln är tandkrämsfläckig och några gamla serietidningar ligger på en hylla. ”Andas”, viskar jag tyst till mig själv medan jag granskar min spegelbild i den smutsiga spegeln. Torkar bort svarta mascaratårar från kinderna, låser upp dörren och smyger tillbaka till rummet och vännerna, andas och skrattar och låtsas som ingenting. Ytterligare ett par timmar senare kryper jag ihop under ett täcke som luktar killparfym, bläddrar igenom gamla sms från dig i min mobiltelefon minst hundra gånger om trots de två procents batteri som finns kvar, och känner hur någonting inuti mig gör så ont att jag okontrollerat börjar gråta igen. Vad fan är det som händer? Lördag morgon och jag vaknar med svarta sminkfläckar i hela ansiktet. Tittar på film och är helt borta i huvudet, äter frukost och är helt borta i huvudet, kramar mina vänner och säger hejdå och åker hem och är helt borta i huvudet. Huvudet värker av alla tankar och fjärilarna i magen släpps lösa och flyger nu omkring i hela kroppen. Jag är så nervös att jag tror jag avlider vilken sekund som helst, om man nu kan göra det av nervositet. Lördag eftermiddag klockan halv fyra och min hjärtfrekvens är högre än någonsin. En halvtimme kvar. Trettio minuter. 1800 sekunder. Om ettusen åttahundra sekunder kommer vi att stå där utanför Konsum och andas samma luft. Om tvåtusen fyrahundra sekunder kanske vi går bredvid varandra på vägen längs med det där långa röda trästaketet, och ytterligare sexhundra sekunder senare kanske vi sitter bredvid varandra på sängen med det randiga täcket i rummet med de svartvita väggarna och pratar antingen högt och nervöst och alldeles för mycket, eller smygtittar på varandra under luggarna i ögonvrårna medan den jobbigt pinsamma tystnaden ligger som ett tjockt täcke över rummet. Så kanske vi sitter ett tag, tills någon utav oss lite nervöst ber den andre att kanske sätta på någon musik, eller någonting, bara för att slippa den där pinsamheten som blir värre och värre för varje sekund som går utan att några ord lämnar våra munnar. Tretton minuter kvar. Jag känner hur magen liksom gör ont av nervositet medan jag snörar på mig mina svarta kängor, medan jag speglar mig och lägger håret till rätta för minst femhundranittiotredje gången, medan jag kammar luggen och sätter på mig jackan, medan jag sätter nyckeln i låset och vrider om och medan jag sätter ner fötterna på grusgången och börjar gå. Varje steg känns ovanligt tungt, och jag vet inte riktigt om det bara beror på kängornas stålhätta eller om det är den sprängande nervositeten som spridit sig ner till fötterna. Tre minuter kvar. Jag börjar närma mig, jag kan se den fula stenstatyn och bilparkeringen och människorna som kommer och går ut och in ur affärerna. Och där, mitt bland alla andra vanligt tråkiga, gråa människor; där står du, lika fantastisk och vardagligt snygg och får mitt hjärta att hoppa över ett slag med dina slitna, svarta tygskor, de mörkblå jeansen kring dina smala ben, din svarta jacka och ditt mörkbruna hår som vinden sliter tag i. Luggen blåser ner framför dina ögon igen, och jag ser hur du som alltid drar fingrarna genom den i ett försök att flytta bort den från ansiktet. Du har sett mig. Känslorna rivs och bits och klöser inuti min bröstkorg, jag exploderar nog av nervositet vilken sekund som helst nu. Jag snubblar på mina egna fötter i mitt försök att gå fram till dig så vanligt och så oberört som möjligt, du skrattar lite åt min klumpighet men verkar precis lika nervös själv med din flackande blick och ryckiga rörelser. ”Hej” säger du, ”hej” säger jag också och vi ser på varandra i vad som känns som en halv evighet. Ser oss omkring, stampar lite nervöst med fötterna i marken. Ser på varandra igen. Om jag inte misstog mig helt nyss så log du när du såg på mig. Det känns som att vi stått där en halv evighet trots att det kanske bara är ett par minuter, innan du frågar mig om vi ska gå, innan jag svarar ja och innan vi vänder oss om och börjar gå. Den här vägen har jag gått med dig många gånger, under alla de där varma sena sommarkvällarna då vi tog sällskap hem och gav varandra hejdåkramar utanför mitt hus. Det var någonstans där jag föll så hårt och handlöst för dig. Tio minuter senare småspringer vi de sista meterna till huset genom det plötsliga spöregnet. Håret som jag så omsorgsfullt plattat och tuperat med skakiga händer en timme tidigare ligger nu platt och lockigt längs med sidorna utav mitt ansikte. Men du ger mig samma blickar och nervösa leenden när jag fumlar med nyckeln i låset, när jag öppnar dörren, när vi kliver in i hallen och tar av oss de smutsiga skorna och går upp för trappan och in genom dörren till det svartvita rummet. Du ser på mig nästan hela tiden, känns det som, och jag kan nog inte heller låta bli att lite försiktigt snegla åt ditt håll ungefär varannan sekund. Du sätter dig försiktigt ned på sängen med det randiga täcket, som jag just idag bäddat för första gången på kanske ett halvår. Jag sätter mig lika försiktigt bredvid, tuggar nervöst på min underläpp med handen för munnen och tittar på dig, på tv:n, på den randiga väggen, på dig, på taklampan, på den rosa skrivbordsstolen, på dig, på fotografierna på väggen och på dig igen. Jag vill ju liksom inte verka läskig och sitta och glo rakt på dig hela tiden, men samtidigt är det svårt att låta bli. En evighet av nervösa skratt, skakiga händer och pinsam tystnad går innan någon utav oss kan förmå sig att säga någonting, mitt i all tystnad. Det är du som bryter den. ”Ska vi typ kolla på film eller något?” frågar du, och inombords bara skriker jag JA men jag låter dig bara se och höra ett tyst ”javisst” och ett leende. Femton minuter senare vet jag inte riktigt om jag ska fästa blicken på dig eller på tv:n, så jag flyttar den fram och tillbaka så mycket att jag nästan blir snurrig i huvudet. Ser dig i ögonvrån, känner hur fjärilarna i magen förvandlas till väldiga fåglar, när jag inser att du redan ser på mig. Och det är i samma ögonblick som vi just sneglat på varandra i ögonvrårna för ungefär tjugofemte gången, i samma ögonblick som min favoritscen i filmen vi ser på går i gång, som det där konstiga, ofattbara, nästan helt sjuka händer. Helt plötsligt, direkt och utan förvarning. ”You have no clue how beautiful you are, don’t you?” hör jag från filmen och det är precis då din hand helt plötsligt råkar snudda vid min, och jag känner som en elektrisk chock rakt genom hela skelettet. Det är precis då vi råkar vända oss och se rakt på varandra, fortfarande blygt och stelt och nervöst men den här gången har jag klistrat fast min blick vid dig, och din blick är fäst vid mig. Du har förresten blå ögon, insåg jag nyss. Och det är precis då den där hjärtattacken jag tror ska dyka upp varje gång du är nära mig faktiskt nästan sker, för jag vet inte riktigt hur det hände men helt plötsligt kysser du mig. Igen. Och igen. Jag känner dina läppar mot mina, känner varenda litet andetag och hjärtslag så tydligt att jag skulle kunna räkna dem. Känner en hand som drar fingrarna genom mitt trassliga hår, stannar och vilar mjukt någonstans på min kind som för att hålla kvar mig extra länge, och jag önskar ingenting hellre än att kunna stoppa tiden och stanna alla klockor i världen. Vi såg aldrig någonting mer av den där filmen. Vaknar till av det rumlande ljudet utav obekvämt hårda plaststolar som snabbt och slarvigt skjuts in under skolans träbänkar, hör skratt och skrik och prat och elever som springer ut genom dörren som öppnats med ett gnisslande ljud. Med den där gnagande ångestkänslan inuti bröstkorgen plockar jag ihop mina skolböcker och min dator och smyger ut ur det fula klassrummet. Springer på dig någonstans mellan alla de röda skåpen och de gapiga eleverna; du med det mörkbruna håret och den randiga tröjan, du som är så jävla vacker att mitt hjärta trillar ur bröstkorgen, faller till marken och krossas i tusen småbitar. Jag ser hur du upptäcker mig, där jag kommer gående åt ditt håll på skakiga ben. Jag ser hur du ser mig. Och jag ser hur du tittar bort då vi möts. Precis som alltid. För hur hade jag någonsin kunnat tro, eller ens önska, att något sådant där skulle kunna hända någon annanstans än i dagdrömmar inuti mitt virriga huvud? Det är för bra för att vara sant, du är för bra för att vara sann. Och vi är ju inte sådana som i slutet får varandra. alltså FU. så jäkla bra. vi verkar ha samma verklighet.. ja får du inte nåt jäkla mvg äter jag upp din lärare. åhåhåh. det är ju sånna här böcker jag vill läsa, men det finns typ inga. ;___; så jag läser om den några ggr till. 8D 4 dec, 2011 20:03 |
|
Borttagen
|
Någon som orkar läsa igenom den korta kapitel 1 ur min deckare? :3 :
Spoiler: Tryck här för att visa!Kapitel 1: Dagen efter var regnig och mulen, det var inte så många människor som hade gått till marknaden som brukade hållas varje lördag eftersom det var då som fiskarna, bönderna, slaktarna och hantverkarna sålde sina varor till folket i och utanför byn. Levionne brukade gå dit varje lördag eftersom hon köpte all mat som hon behövde varje lördag eftersom säljarna sänkte sina priser så de skulle få mycket sålt. Men idag så gick inte Levionne dit, hon stod istället och packade sin bruna portfölj med kläder som hon skulle behöva under sin resa till Madam Florists museum som låg på andra sidan Frankrike. Terrens satt på hennes säng och tittade på när hans matte packade sin väska, han visste precis vad som var på gång eftersom hans matte alltid packade sina kläder i den bruna portföljen när de skulle ut på äventyr. När Levionne hade packat klart så stängde hon igen portföljen, sedan så bar hon ut portföljen till hallen sedan så satte hon på sig sin gula regnjacka och sina svarta gummistövlar. “Kom nu Terrens, vi måste gå snart” ropade Levionne från hallen, några sekunder senare så kom Terrens intrippande i hallen. Levionne log mot den lilla terriern, sedan tog hon sin bruna portfölj och gick ut på gatan, regnet öste ner och det syntes inte en människa på vägen. Levionne fällde upp sitt vita paraply och började gå mot stationen som bara låg några meter bort och Terrens trippade efter som om han inte la märke till regnet som öste ner. När Levionne och Terrens kom fram till stationen så var de genomblöta, det vita paraplyt var inte mycket torrare och det var inte en människa utanför det lilla stationshuset. Levionne fällde ihop sitt paraply och gick in i stationshuset, där inne så var det varmt och det luktade olika kaffe och te sorter från den lilla kaffebutiken inne i stationen som låg på hörnet bredvid biljettluckan. Levionne gick fram till biljett luckan, där satt det en kvinna i femtioårs åldern med grått hår. - Ursäkta mig, jag skulle vilja köpa en biljett till Paris, när går nästa tåg dit? sa Levionne svagt. Kvinnan tittade upp på henne och sedan så tog hon fram en mörkblå fram från hyllan bakom sig, på pärmen så stod det tydligt “Avgångar till Paris - lördagar”. Kvinnan tittade lite snabbt i pärmen och sedan så stängde hon igen den igen. - Nästa tåg till Paris går om en kvart, vill du köpa biljetter till det tåget? sa kvinnan och tittade upp på Levionne. Levionne nickade svagt och tog sedan fram sin plånbok, men då började kvinnan skaka på huvudet. - Nej, du behöver inte betala, du är ju Levionne, Frankrikes bästa detektiv! sa kvinnan, sedan så skrev hon ut en biljett åt Levionne och gav den till henne. Levionne log mot kvinnan, sedan så tog hon biljetten och gick iväg mot perrongen, hon ville inte prata mer med kvinnan. - Vänta Levionne, jag vill att du tar med dig den här! ropade kvinnan när Levionne var på väg att gå ut från perrongen. Levionne vände sig om och i samma sekund så kastade kvinnan ett halsband i guld med en grön medaljong till henne, Levionne tog den i sista sekund och sedan så tittade hon bort mot kvinnan. - Den öppnar sig i början, ta då vara på den tiden du har med den, ropade kvinnan lite mystiskt tvärs över den stora stationshallen. Levionne nickade mot kvinnan och sedan så gick hon ut på den kyliga perrongen. Var kom medaljongen i från och varför skulle just hon ta hand om medaljongen? Orden som kvinnan hade sagt ringde i Levionnes huvud: Den öppnar sig i början, ta då vara på den tiden du har med den. Jag vet att texten kan vara lite rörig, men jag skriver så himla fort när jag väl har inspiration  4 dec, 2011 20:24 |
|
GinnyLover
Elev 
|
Jag älskar att skriva
Jag har en hel skrivbordslåda full med böcker som jag håller på och skriva. När jag byte dator så var jag tvungen att radera typ tjugo saker jag höll på att skriva  Jag gillar mest HP, kärlek och ja lite sådant 8 maj 2013 ♥ 4 dec, 2011 20:31 |
|
Hillevi Claw
Elev 
|
NEJNEJNEJ! Jag tänker INTE låta denna tråd dö ut när jag precis hittade den! Jag vet att det är över en månad sedan någon skrev i den, men jag bryr mig inte!
@Miyuki: Helt otroligt vad bra du skriver trots din unga ålder. Det var inte alls rörigt, förutom några få slarvfel. Fortsätt skriva; den verkar lovande! Själv skriver jag så fort jag kan och har tid. Länk till en fanfiction nere i signaturen och till min novellblogg HÄR. Så! Nu har jag dragit mitt strå till stacken och åtminstone försökt få igång denna tråd igen.   
11 jan, 2012 17:10 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen