The cold in our bodies [PRS]

Hon gick fram och neg för honom och blickade på honom.
"Jag skulle vilja fråga om en tjänst ärade Kung. Jag vill resa hem. Med ert stöd och hjälp tror jag att det kommer att gå. Innan jag ger mig av vill jag se på kartan vart vi befinner oss. Sen behöver jag kost och dryck." Hon såg på honom.
"Även en hingst och ett svärd. Jag kan inte resa obeväpnat?"

Silas väntade med att svara Alice direkt. Det var en hel del saker hon önskade, "Det ska vi nog kunna ordna åt dig. Jag är glad att höra att du tänker resa. Ditt folk blir säkerligen glad över att träffa dig igen." Silas log vänligt mot henne. "När tänker du resa?"

"Efter lunchen. Jag måste bara se vart vi är." Hon lade hvudet på sned.
"Oroa dig inte. Jag är ridkunnig, sadel som barbacka." Sa hon och lade huvudet på sned.

"Okej. Jag förstår. Har du berättat för greven att du ger dig av?", frågade han, fortfarande lugn och Olivia tyckte att han verkade smått road med tanke på leendet Silas hade.

"Nej det har jag inte." Hon skakade nekande ppå huvudet.
"Han kommer att vägra. Jag vet att du kan säga till. Så .." Hon gjorde en handrörelse.
"Jag behöver bara en väska för ryggen och en häst samt ett vapen. Inget mer." Hon såg på sina kläder.
"Inte ack så fina kläder och kanske en fäll att sova under?"

"Är du säker på det?" Silas såg skeptisk ut. "Din packning ska vi nog ordna. Olivia- tar du med Alice till biblioteket? Så ska vi visa Alice var någonstans hon befinner sig. Jag kommer dit om ett litet tag." Olivia nickade hastigt och neg djupt för Silas. "Javisst, ers höghet." Hon tittade på Alice som för att vänta in henne.

"Är säker på vad? Att Greven kommer låta mig? Mitt folk behöver mig. Jag känner att jag är döende." Hon drog henden genom håret och visade en helt vit slinga i håret.
"Är säker att jag inte behöver säga något när det är illa."

"Kom, Alice. Vi låter kungen göra klart så träffar vi honom snart inne i biblioteket." Olivia lade en hand på Alice arm för att få henne uppmärksamhet. "Är det inte spännande? Att du ska få återvända till din by igen?" Hon lät en aning uppspelt. Hursom, så tyckte Olivia att det hela var spännade.

Hon log och nickade.
"Jag är så redo som man kan bli. Jag är så lycklig." Hon såg över axeln. Kände sig överbevakad och stannade upp.
"Vem är det som förföljer oss?"

Olivia stannade i steget när hon hörde Alices röst. "Va? Är det någon som förföljer oss?", sa hon med en sänkt röst. Hon ville inte bli påkommen. "Var? Jag ser ingen." Hon såg sig om och vred på huvudet, men det var bara tronsalen bakom dem med kungen och hans sällskap kvar där.