Dikter

Är just nu sjukt ledsen och arg. Och vad passar då bättre än att skriva dikter?

Jag trodde jag var över dig. Trodde det var slut. Länge har jag ljugit om mina känslor. Inte vågat att visa. Nu är det försent och det gör mer ont än någonsin. Jag borde gå vidare och det vet jag. Men du gör mig pirrig och alldeles svag. Mina tårar jag slösat, många gånger på dig. Jag bara undrar tänker du någonsin på mig? Jag var visst inte rätt för dig. Men du var rätt för mig. Så lika du och jag. Så stark och så svag. Det är så svårt att se dig och veta att du inte finns. Att veta att jag förlorat, ja att spelet tog slut. Tre år av mitt liv du tog. Men nu har jag fan fått nog. Du sårar mig med dina blickar. Du får mig att drömma, du får mig att glömma. Men det är inte schysst mot varken mig eller din tjej. Detta spel som du spelar vill jag längre vara med i.

En liten dikt jag skrev alldeles nyss om en viss person.
Dela med dig av en egenskriven dikt. Skulle behöva lite poesi just nu. ♥

Ja vilken trevlig tråd!!

Evig Längtan

Tänk om mina drömmar blev verklighet. Vad skulle jag då drömma om?

Ett liv då man lever i sina drömmar. Skulle man då vara lycklig, eller skulle man drömma om något annat?

Varför är det så svårt att vara nöjd. En evig längtan efter något omöjligt.
Är det det man lever för? Nej jag vill vara glad, inte ha en evig plåga liggande över mig.
Varför, varför, varför är jag inte nöjd?
Jag skrattar, skojar och är glad. Men någonstans finns alltid den där längtan.
Längtan.

Äsch, inte så bra, men det är första gången.......

Åh den var fin! ♥

Åh tack detsamma ♥♥♥♥

Jag känner mig sviken, har ett hål i själen.
Försökte vara stark, men blev krossad på vägen.
Det spelar ingen roll vad jag säger eller gör.
Jag kan likaväl ge upp, ja jag kan gå och dö.
Jag orkar inte le,orkar inte be.
Är det inte konstigt? Det är ingen som ser.
Du lämna mig i mörkret när jag va som sämst och jag sitter där än och väntar på dig.
Vad gjorde jag för fel?
Varför blev det såhär?
Jag trodde att jag kunde,kunde lita på dig.
Tänk så fel man kan ha, det var dumt av mig!
Det ska aldrig ske igen, det lovar jag dig!

Saknar mina klasskompisar så mycket att det tar sjukt, men snart är sommarlovet slut och då kommer vi mötas igen.

Tro inte hoppet är ute ur ditt liv, kära vän.
För i ditt hjärta finns det, bara sover, lever kvar än.
Dröm om tiden då den vaknar, den tid du så saknar.
Jag ber er adjö, men jag är säker....
Nej, jag vet, att vi kommer ses igen.

Många människor önskar att vara levande för evigt, odöende, fast skulle det inte vara jobbigt att se sina näraste tyna bort? Här är en dikt om hur det kanske skulle vara;

När människor runt omkring mig var ledsna, grät jag med dem.

När människor runt omkring mig var glada, skrattade jag med dem.

När människor runt omkring mig var lyckliga, log jag med dem.

När människor runt omkring mig var olyckliga, sörjde jag med dem.

När människor runt omkring mig var arga, hatade jag med dem.

När döden tog ett liv från de levande, bad jag en bön åt Gud, att ta väl han om själen.

När livet gav ett barn åt de levande, tackade jag Gud för att han givit en sån underbar gåva, åt oss.

Människor föddes.
Människor dog.

Jag betraktade när människor kämpade för sin rätt, stod upp mot sina rättigheter, jag gav dem mitt stöd.

Jag låtsades vara en människa med resten av människorna, försökte passa in.

Men mitt liv skulle aldrig förändras, hur jag en försökte.

När jag skaffade vänner, och blev behandlad som en familjemedlen, kunde jag bara betrakta hur de en efter en dog. Hur jag än försökte sipprade deras livs glöd, som sand genom mina fingrar mot de djupa havsbottnen.

Därför drog jag mig undan, försökte hålla mig borta från deras vänliga hälsningar och strålande ögon, fyllda med glädje och värme, som tittade mot mitt håll.

För jag visste att om jag närmade mig dem, skulle jag bli fäst vid dem, och när dom sedan tog sina sista andetag, skulle mitt hjärta som redan var i tusen bitar, splittras igen.

Jag sår hur världen förändrades, hur hästar och vagnar ersattes med bilar och motorcyklar, men jag förändrades aldrig.

Hur världen blev fylld med avgaser, krig och sjukdom och jag tröstade moder jord om att snart skulle allt vara bra igen.

Jag kunde inte dö, och på grund av det kunde jag inte leva heller precis.

Jag flyttade från land till land, stad till stad, alltid på resande fot.

Människor var misstänksamma varelser, och märkte att hur många år en gick åldrades jag aldrig.

Vetenskapsmän ville göra experiment på mig, ville veta varför jag inte åldrades, hålla mig fången som ett farligt djur.

Jag var odödlig, dömd att gå på denna förstörda värld från ögonblicket jag öppnade mina ögon och tog mitt första andetag.

Denna odödlighet jag fått från de höga makterna, sa människor var en gåva, men för mig, en börda, ett straff jag skulle för evigt bära på mina axlar.

När mörkret föll, färdades jag aldrig till drömmarnas land, utan var vaken och betraktade stjärnorna, aldrig kunde jag drömma mig bort från denna plats och den smärta jag för evigt kände i mitt hjärta, som dunkade i mitt bröst, den var min enda tröst, ett tecken att jag var levande.

Dagen då världen kommer få sin dom från Gud, då jorden antingen kommer dö eller fortsätta leva, kanske då...

Kanske då, kommer jag äntligen få den vila jag förtjänar.

Kanske...




Jag har gjort båda helt själv ;P

"Jag kunde inte dö, och på grund av detta kunde jag inte heller leva"
Antiani, hela dikten var underbar, men...
Den meningen var den bästa vackraste & sannaste jag har hört på länge.
Så mycket evighet, på något sätt.
Jag tycker verkligen att du ska fortsätta med att skriva dikter (om du vill såklart) för du är riktigt bra på det!!

Kärlekens dikt

Du gör mitt hjärta helt.
I de mörkaste dagarna du hjälper mig att hitta ljuset.
Rolig och glad du gör min dag.
Fast har du inte märkt? Det mest uppenbara är framför näsan på dig din fjant: jag älskar dig.

Det är inte till någon, men jag bara slängde ihop något
Jag ÄLSKAR at göra dikter♥3<♥♥♥^^

Såhär kan jag känna ibland när jag är trött livet...

Kan jag krypa igenom den där springan och börja på nytt?
Kan jag lämna allt som jag hatar bakom mig?
Kan jag fly?
Kan det ändra sig?
Kan allt tarassel bli en lång, blank tråd?
Kanske ska det vara såhär.
Kanske ska jag leva såhär.
Kanske borde jag lära mig leva med det.
Kanske kommer jag att lära mig leva med det.
Jag vet inte.
Ingen vet.
Men jag kan få svar.
Tids nog.
Jag måste bara orka fortsätta.
Fortsätta fram.
Jag har en väg att gå.
Alla sin egen väg.
Vid slutet av vägen finns svar.
Alla har sina egna svar.

Jag måste bara våga gå fram.