Strandsatt (ff)

Jag har skrivit en ganska lång novell och skulle gärna lägga upp den här.

Huvudperson: Sunshine
Genre: Äventyr
Rating: Vet inte riktigt, den är inte läskig men lite svår förstådd ibland. Man får tänka själv.
Färdigskriven: Ja
Planerade kapitel: 3

Prolog: Jag är Sunshine. Jag är på väg att fylla 14 år och mitt liv är inte allt för hemskt.
I skolan håller jag mig mest för mig själv, ingen annan vill ändå vara med mig.
Jag och min familj är på en båt som ska ta oss till en ny plats. Mamma säger att vi ska till en vacker plats, en ny värld, med nya möjligheter. Hon vägrar berätta vart vi ska men jag litar på henne.
Vi färdas med båt. Havet glimrar när solen lyser på det. Något känns ändå fel.
Kan det bero på de mörka molnen vid horisonten?

Så vad tycks?
Tänkte lägga upp 1 kapitel varje vecka om ni gillar den.
Komentera!!

Verkar bra!

Här kommer första kapitlet. Sne tex är berättare som pratar och annars är det ur sunshines perspektiv. Hoppas ni gillar det!

Ännu en båt har misslyckats med sin färd.
En storm hade brutit ut då en färja som varit på väg till Australien precis paserat gränsen till oceanen.
Ingen hade överlevt enligt nyheterna men om man hade zoomat in norr om Nya Zeeland skulle man sett en röd livbåt med en liten flicka i.

Sunshine hade alltid varit illa omtyckt av alla utom sin mor sen den dagen då det visat sig att han var bättre än alla på allting. Hon blev utfryst och hon hade alltid sen dess letat efter sin plats i livet.
Ingen hade anat att det var med starten av svält hon skulle finna den platsen.


Jag öppnar mina ögon.
De känns lite sega, undra varför. Dessutom, varför är min säng så hård? Sen när är taket blåt eller sover jag ute? Utan att kunna tänka ligger jag bara där ett tag.
Snart känner jag hur armar, ben och ansikte svider.
Tillslut orkar jag resa mig och min blick möter något riktigt oväntat, havet. Det blåa guppiga havet skvätter mig i ansiktet då jag lutar mig mot båtens kant och tittar ner.
Hav, båt, hur hamnade jag här? Fler frågor dyker upp i mitt huvud desto mer jag tänker efter.
Vad heter jag, vart kommer jag ifrån och framförallt, varför är jag här? Förvirrad lutar jag mig mot båtens för och tittar upp på den klara himlen. Jag minns att sånt här kallas minnesförlust så allt har jag inte glömt.
Mina händer grabbar tag om pelaren högst upp och jag drar mig uppåt. Försiktigt så vrider min kropp sig så magen stöter emot pelaren och jag möter min spegelbild i vattnet.
Mina ögon lyser blåa och mitt ansikte är blekt som, som… Inte vet jag! Men blek, det är jag. Mitt svarta hår sträcker sig till midjan där en kjol som når till knäna tar vid.
Efter att ha tagit en titt på mig själv vrider jag mig mot vattnet igen och då ser jag en stor fisk. Den påminner mig om en tidigare omärkt hunger och jag börjar omedvetet söka efter något vasst. Längst bort i båten syns något som glänser och jag går snabbt emot den med kanten som stöd. Det visar sig var ett skarpt blad med skaft, av alla grejer jag kommer ihåg finns inget minne av något sånt här. Den får bli kallad skarv.

AWESOME!!!

Här är nästa Kapitel

Kapitel 2
Jag stoppar ner skarven i vattnet och den prickar en mindre fisk. Utan att tänka stoppar jag in den döda men råa fisken i munnen och börjar tugga vilket till en början stoppar hungern, innan jag börjar må illa. Mitt huvud lutar sig över kanten för att stoppa illamåendet och det funkar ganska bra.
När det nästa är helt borta lyfter jag huvudet och får syn på något underbart, HOPP! Rakt framför mig finns en ö. Inte långt ifrån alls, hur kunde mina ögon ha missat den förut?
Med åror i mina händer börjar båten långsamt fara framåt.
Trots utmaningen lyckas båten komma fram till ön innan jag faller ner i den våta men varma sanden.
Eftersom hungern är mättad sen ett tag och solen snart går ner, låter jag mig ligga kvar och hamna i en drömlös sömn.
Under tiden hon sov märkte hon inte den lilla apan som beundrade henne med iver.
Apan kunde känna Sunshines värme och godhet.
Innan apan försvann bestämde den sig för att den nya besökaren gick att lita på. På vägen därifrån råkade svansen nudda Sunshine och…
Försiktigt öppnar jag mina ögon och en stjärnklar himmel uppenbarar sig.
-Vhh…a vhha…
Orden dör ut, ”Vad vackert” ska definitivt inte låta sådär.
Hastigt reser jag mig och låter mina kalla våta händer röra min varma hals. Min röst, jag kan inte prata!
Jag har glömt hur man pratar för jag tror inte att jag tappat rösten.
-Miiih… Försöker jag men bara ett hemskt pipigt ljud kommer fram. Mina tårfyllda ögon dras till himlen över mig och den vackra månen speglas i tårarna.
Varför? Varför jag? Frågar jag om och om igen i huvudet.
Utan svar lägger jag mig ner igen och hamnar ännu en gång i en becksvart sömn.
Solljus tränger sig igenom mina ögonlock och även idag är det första mina ögon får fram himlen, den här gången blå.
Med mycket kraft borta är det svårt att resa mig men när jag väl rest mig lyckas jag komma till båten ganska snabbt och få tag på skarven. Hunger är aldrig bra så det är väl bäst att uforska ön i jakt på mat?
Mina steg får benen att darra fast inte av rädsla, utan av hungern och svagheten som kom därpå. Ögonen förstoras då jag går in i den mörka skogen. De höga exotiska träden tränger ute solens ljus och ett moln av underbara dofter träder fram. Genast slutar jag darra för de lugnande dofterna doftar så härligt och även är det skönt att inte längre känna solen bränna min hud. Det är så fredligt, så, så… Underbart!


Taggar:

OMG VA ba bra alltsååååå. Jao meer

Awesome! Den e jättebra! *springer till bevaka tråden knappen eller vad de nu kallas*

Kapitel 3 SISTA

Mina steg sjunker ner i något mjukt och vått och sjunnker mer ju längre in i skogen jag kommer.
Mitt huvud vrider sig så att min blick möter mina fötter och även det gröna nästan fluffiga som de står på.

Sunshine kommer längre in i skogen och kommer fram till en lite större öppen plats men som ändå har skugga.
Hon la sig ner i den fuktiga mossan.
Allt inom henne var lugnt och fridfullt, hon hade till och med i några minuter glömt hungern.
Tyvärr försvann alla de sköna känslorna när hon hörde det där ”prasslet” som förmodligen räddade hennes liv.

Jag reser mig snabbt upp utan att tänka och tar skarven stabilt i handen medan jag går mot ljudet.
Mina ögon fastnar på en liten apa bland buskarna jag riktat skarven mot. En stackars liten svag apa.
Hon ser lika förvirrad ut som jag, inte kan jag skada henne!
Jag för bort skarven och går därifrån. Apan följer efter!
Hon hoppar upp i min famn och tittar på mig med sina vackra bruna ögon. En massa bilder dyker plötsligt upp i mitt huvud.
-Sunshine… Säger jag lågt. SUNSHINE!
Skriker jag ut i tomma intet.
Jag minns allt, hur mor plåstrat om mig när de elaka tjejerna slagit mig, hur båten sjunkit och mor lyckats få in mig i en röd livbåt medan hon själv dött med resten av besättningen.
MAMMA!
Jag minns även att min skarv är en kniv och jag står på mossa. Jag skrattar lågt för mig själv men fäller också ett antal sorgsna tårar.
-Tack. Säger jag till apan som fortfarande sitter i mina armar.
Jag försöker sätta ner henne men hon vägrar.
-Okej då! Skrattar jag.
-Men jag vet inte hur vi ska överleva. Tillägger jag sedan sorgset.
Apan hoppade plötsligt ner och sprang iväg.
När Sunshine bara stod kvar vände sig apan och vinkade åt henne att följa efter.
Med förvirring i ögonen men ett leende på läpparna sprang hon efter.
Efter några hundra meter kom de fram till ett vackert vattenfall.
Sunshine beundrade det med stora ögon och när apan började dricka av vattnet insåg hon det underbara, SÖTVATTEN!
Hon tar sats och hoppar i.
Det svala vattnet omringar mig och samtidigt dricker jag av vattnet. Det må bara vara vatten men hungern försvinner ändå nästan helt.
-Du har räddat mig! Säger jag till apan och håller fast i kanten.
Så fort man klev ner i vattnet blev det djupt, som i en pool.
Apan klappar händer som svar.

-Finns det något man kan äta då? Frågar jag artigt och min nya vän klättrar upp i ett träd och kommer ner med en massa fikon.
Jag kliver upp ur vattnet och sätter mig brevid högen av fikon.
-Tack, du är min bästa vän!

Och det var sant.
Mamman var död och alla andra hade bara retat henne.
Sunshine hade äntligen hittat sin plats där hon hörde hemma!


Tack för komentarerna! Blir nog inget mer... ;(
See U