Drakhalsbandet

Hejsan på er allihop!

Detta är en ny berättelse som jag tänkte dela med mig av och jag hoppas att ni kommer tycka om den

Här kommer en liten prolog kan man väl kalla den för

---

-Hejsan, trevligt att du ville läsa min historia. Den är lite speciell, det är ingen vanlig historia. Allt började med ett drakhalsband och nya vänner och fiender. Från ett vanligt liv till ett magiskt, övernaturligt liv, det händer inte många men det hände mig. En helt vanlig dag och sen förändrades allt på några enstaka timmar.

-Förlåt, jag kanske skulle presentera mig. Jag heter Rachel, jag är 19 år. Jag bor med min mamma Michelle och min Pappa Filip, mamma är 41 och pappa 43. Jag bor även med min lillebror Alexander som bara är 7 år. Vi bor i en liten stad som heter Mystic Stories, det är inte så stort men det funkar att bor här. Nu struntar vi i resten om mig och min familj ett tag och går tillbaka till min historia om drakhalsbandet.

---

Hoppas att ni tycker att den verkar intressant

Det låter väldigt intressant Väldigt spännande och mystiskt, vilket jag gillar starkt

Mystic Stories
Bara stället Rachel bor på ger ett gott interyck på mig

Låter bra

Vad glad jag blir att någon äntligen har hittat hit
Början kanske verkar lite tråkig men det kommer att hända mer och mer ju länge in vi kommer

Hoppas ni hänger med hela vägen och hoppas ni gillar detta första kapitel

Surr...surr....surr....surr...surr, det var ljudet som väckte mig en tidig lördagsmorgon under sommaren. Jag sträckte mig efter min mobil, när jag väl fick fatt i den så hade den slutat att surra. Jag kollade vad det var som gjorde att den surrat, det var Liam som hade ringt mig. Jag ska kanske skulle ringa tillbaka honom nu eller ska jag vänta,nej, jag ringer nu. Jag känner Liam och han skulle inte ringa så tidigt om det inte var viktigt. Jag tryckte på hans namn och ringde upp honom och väntade på att han skulle svara.

-Rachel, pustade han.

-Liam? Varför låter du andfådd såhär tidigt på morgonen? Frågade jag sömndrucket.

-Svårt att förklara men tror du att jag kan komma hem till dig nu? Jag har något att berätta, pustade Liam.

-Öhm, okey, är du här nu? Frågade jag.

-Snart, om typ fem minuter eller så, sa han.

-Jag går ner och öppnar dörren, sa jag.

-Tack, sa han.

Sedan lade vi på och jag fick tvinga mig själv att resa mig upp och ta på mig min morgonrock och tofflorna till den, jag kollade klockan och den visade 10.30. Okey, jag vet att det egentligen inte är tidigt på morgonen men eftersom att jag älskar att sova länge på dagarna så är det tidigt för mig. När jag kom ner så hittade jag en lapp på ytterdörren från mamma och pappa.

Hej gumman
Vi blev inringda till jobbet så vi kommer hem ikväll.
Puss och kram
Mamma och pappa
P.S, Alexander är hos mormor och morfar under dagen.D.S

Okey, Liam och jag kan vara ensamma när han behöver berätta vad det än var han ville berätta. Jag låste upp dörren och gick in i köket för att sätta igång lite kaffe till oss, precis efter jag tryckte på start så knackade det på dörren. Jag gick dit och öppnade och Liam nästan rusade in genom dörren.

-Liam!Vad är det egentligen? Du behöver inte springa in, sa jag.

-Förlåt, men jag var tvungen att skynda mig in, som jag sa så är det svårt att förklara, sa Liam.

-Okey, men du kan ju lugna ner dig nu och komma in och dricka kaffe, sa jag.

Liam nickade och tog av sig skorna, jag gick in i köket sålänge och tog fram två koppar och mjölk, jag fick vända om för jag glömde sockret. När jag vände mig om med sockret i handen så hade Liam kommit in och satt sig på en av köksstolarna, jag hade inte märkt när han gick in. Det är Liam det, han går så tyst som om att han smyger, jag satte sockret på bordet och gick för att ta kaffet som hade blivit färdigt. Jag tog kannan till bordet och hällde upp halva koppar till oss, Liam räckte sig efter mjölken nästan direkt efter jag hällt upp till honom. Jag satte ner kannan på bordet och tog två sockerbitar och släppte ner dem i muggen och när Liam var klar med mjölken så fyllde jag resten av koppen med mjölk.

-Nå, berätta nu vad som hänt, sa jag.

Liam tittade på mig med små förvirring i ögonen, han satte ner koppen.

-Okey, sa han. Hur ska jag börja egentligen.

Jag satt tyst och väntade.

-Jag går ju alltid ut och springer den där rundan i skogen på morgonen, sa han.

Jag nickade.

-Jag sprang som vanlig med musik i hörlurarna men när det var dags att byta låt så kunde jag höra en massa ljud en bit ifrån mig, så jag smög dit för att se vad det var. När jag tittade upp ur buskarna såg jag två killar som slogs mot varandra, de sköt något ur händerna och dt såg ut som om att de försökte skada varandra, eller iallafall döda varandra, berättade han.

Jag tittade på honom med stora ögon.

-Vad har det med att du kommer hit flåsandes? Frågade jag.

-En av dom såg mig, han kom efter mig och ville att jag skulle leda mig till drakhalsbandets ägare. Jag vet inte ens vad han menade och det sa jag till honom men han gav inte upp med sitt tjatande om det där halsbandet och eftersom jag inte visste vad han menade så sa jag det hela tiden. Men till slut så blev han så sur att han började skjuta nåt ur händerna mot mig! Så jg fick springa ifrån honom och den andra killen, sa han

-Okey, sa jag.

-Han andra som verkade snäll försökte att hjälpa mig men jag bara sprang så fort jag kunde, sa Liam.

Jag tittade fortfarande på honom med stora ögon, jag fattar inte vad det är han försökte säga med sin lilla berättelse.

-Så du menar att det finns killar som skjuter saker ur händerna och att de letar efter ett drakhalsband? Frågade jag.

-Ja, sa Liam.

-Hur kom på den drömmen? Frågade jag.

-Det var ingen dröm, sa han.

-Det låter för troligt för att vara sant,sa jag.

-Rachel, du måste tro på mig, sa han.

-Vet vet inte vad jag ska tro, det låter för galet, sa jag.

Liam tittade sorgset på mig, jag vet att han vill att jag ska tro på honom men jag vet inte vad jag ska tro. Det känns omöjligt, det som han berättade.

-Strunta i det, sa han till slut.

-Okey, sa jag.

Jag såg på honom hur besviken han blev men jag kan inte hjälpa att jag har svårt att tro på vad han säger. Vi drack upp vårt kaffe sedan gick jag upp på mitt rum för att byta om, Liam satte sig i vardagsrumet och kollade på tv sålänge. För att göra det enkelt för mig så tog jag mina svarta joggingbyxor och ett blått linne, jag tog min svarta munkjacka på mig och borstade sedan håret. När jag var helt färdig så gick jag ner till Liam men när jag var i trappan hörde jag ett krasch från vardagsrummet. Jag sprang ner för det som var kvar av trappan, när jag kom in till Liam så satt han inte i soffan utan han halvlåg på golvet och nån kille stod vid fönstret.

-Vad är det som händer? Frågade jag med hög röst.

-Rachel, det är han jag berättade om! Skrek Liam.

-Håll klaffen,sa killen. Berätta för mig vem som har halsbandet.

Jag tittade förvånat på honom, Liam hade berättat sanningen för mig innan.

-Jag har ju sagt att jag inte vet vad du snackar om! Skrek Liam.

Killen tog tag i Liams krage och drog upp honom från govlet.

-Jag vet att du vet var det är, sa han. Berätta nu vad du vet.

-Okey, jag vet inte vem du är men du släpper Liam med en gång! Skrek jag till honom.

Först då tittade killen upp på mig, han släppte Liam så han föll ner på golvet sedan gick han fram till mig.

-Du, sa han. Du har det.

-Frost! Skrek någon utanför fönstret.

Killen som jag gissar är Frost vänder sig om mot fönstret och när jag själv tittar dit ser jag en annan kille stå där.

-Släpp ner henne nu innan jag måste skada dig, sa han.

-Drake, har du följt efter mig nu igen? Du vet väl om att det är inte är bra att följa efter en sådan som mig, du kan bli allvarligt skadad! sa Frost argt.

Frost sköt ut något ur händerna som Drake ( som jag gissar den andra hette) undvek genom att hoppa åt sidan. Frost släppte Rachel och sköt is ifrån händerna mot Drake som undvek genom att dyka ner mot marken och sedan hoppa upp mot Frost, han var inte beredd på det så han ramlade bakänges med Drake i famnen. Rachel och Liam satt stilla i en hrna och såg hur de slogs, de vågade inte röra sig ur fläcken. Drake och Frost åkte fram och tillbaka och bord,glas och andra möbler gick isönder när de landade.

Mycket spännande!! Du visar att det är något som döljer sig under ytan och som är på väg upp, men att det är en olöst gåta. Ett mycket bra sätt att hålla sina läsare till sig

Hittade några slarvfel i texten. Men det jag tänkte mest på var att du hoppade mellan tempus. Ibland är det som om allt händer nu och ibland är det som om någon återberättar. Ska det vara så, eller har det bara råkat bli så?? Sedan slutar du kapitlet med att gå över till tredje person. Genom hela har du annars skrivit i första, men sista stycket är skrivet i tredje.

Jag vänta med spänning på att få läsa fortsättningen Det här kan bli riktigt bra

Spännande

Hejsan! förlåt att det har fått gå så lång tid sedan jag skrev här sist, jag hade glömt att jag skreb denna tråden men här kommer det lite nytt som ni kan läsa

---

-Mamma kommer att döda mig! Sa jag.

-Glöm henne, de kommer att förstöra allt, sa Liam. Vi måste sticka härifrån.

Jag tittade runt i rummet, nästan allt låg i spillror, jag tittade mot Liam.

-Okey, vi sticker, sa jag.

Vi reste sig sakta och smög mot fönstret som Drake hade kommit igenom, vi fick krypa på golvet för att inte bli upptäckta. Vi satte oss på huk och sträckte sig mot fönstret, jag fick klättra ut först och Liam följde efter. Frost och Drake fortsatte att flyga runt i rummet och de märkte inte att vi smög ut. När vi hade kommit ut så reste vi på oss ordentligt.

-Vart ska vi? Frågade jag.

-Ingen aning men bort härifrån, sa Liam.

-Jag fattar inte att de slåss över något halsband, sa jag.

-Inte jag heller men det verkar som om att det är ett kraftigt halsband om de slåss så passionerat för det, sa Liam.

Ett krasch kom inifrån och vi vändeoss om för att se om någon av dem har märkt att vi hade smygit ut, när vi tittade in genom fönstret såg de att Frost låg på golvet och Drake stod upp och pustade. Han böjde sig ner för att kolla något, vad det var kunde de inte se men det var troligtvis om Frost var medvetslös. Drake ställde sig en liten bit ifrån Frost och tittade runt, jag och Liam böjde sig ner.

-Det är säkert oss han tittar efter, viskade Liam.

-Tror du att han vet att vi sitter här tror du? frågade jag tyst.

-Ingen aning, viskade Liam.

-Schhh.., viskade jag.

Vi satt tysta och hörde hur Drake rörde sig inne i rummet, ljudet av hans fotsteg kom närmare och närmare fönstret, jag och Liam satt så tysta vi kunde för att inte bli upptäckta.

-Är det mig ni gömmer er för? Hörde vi plötsligt.

Vi tittade upp och såg Drake luta sig ut ur fönstret och tittade ner på oss.

-Ööhh...,sa jag.

-Spring! Skrek Liam.

Vi reste oss snabbt upp och började springa så fort vi kunde, när jag tittade bakåt såg jag att Drake sprang efter oss. Vi sprang in mot parken, vi försökte att hitta ett gömställe men det gick inte att leta efter det medans vi sprang. Drake närmade sig fast att vi sprang fort. Jag hade oturen att snubbla över en sten som stack upp i marken så jag trillade, Liam hörde dunsen och stannade till för att vända sig om och se mig ligga på marken med ett blödande knä och Drake komma närmare.

-Rachel, res dig! skrek han.

Jag gjorde ett försökt till att resa mig men jag kunde inte stå ordentlig på sitt skadade ben, det var nog inte bara skrapat. Drake var framme hos mig nu och hjälpte mig upp.

-Ni behöver inte vara rädda för mig, jag är här för att hjälpa er, sa han.

Jag tittade på honom med en förvirrad blick.

-Jag förstår inte, sa jag.

-Jag är inte som Frost, han är här för att fånga er, sa han. Skada er och kanske även döda er bara för att få tag i halsbandet.

-Vilket halsband? Frågade Liam.

Drake tittade mot honom, Liam hade kommit närmare men stod med ett avstånd.

-Drakhalsbandet, sa Drake.

Han tittade på mig som fortfarande såg förvirrad ut.

-Jag fattar fortfarande inte varför ni vill ha ett drakhalsband, sa hon.

-Det är inte vilket halsband som helst, sa han.

Han lyfte upp sin hand och drog fram mitt halsband.

-Ditt halsband är inte ett vanligt halsband, sa han.Draken har stora krafter som väldigt många vill ha.

-Jag har haft mitt halsband sedan jag var tio och innan dess har min mamma haft det, alla kvinnor i min släkt har burit detta halsbandet, sa jag. Ingen har sagt något om krafter.

-Din släkt har varit bärare sålänge jag kan minnas. Ni har haft halsbandet i er släkt i hundratals år enbart för att skydda dess kraft, sa Drake.

-Vaddå för kraft? Frågade Liam. Och hur kommer det sig att du vet mer om Rachels släkt än vad hon själv gör?

-Jag har fått lära mig om väktarnas släkt sedan jag var åtta, sa han.

-Min släkt? Frågade jag.

Drake nickade och Liam började gå sakta mot dem, han släppte inte Drake med blicken utan fokuserade på mig som han höll i armen.

-Varför vill han andre ha halsbandet? Frågade Liam.

-För att Frost är som han är, han är inte på den goda sidan och de som vill ha krafterna som finns i halsbandet har beodrat honom att hitta halsbandet, stjäla det och om det hänger runt halsen på någon skulle han eliminera den personen och sedan ta halsbandet till dem, berättade Drake.

-Kan du släppa min arm? Frågade jag.

Drake tittade på mig och släppte armen, jag stod stilla i någon minut och sedan började jag gå ifrån honom och mot Liam. Liam hade stannat när jag hade börjat gå mot honom, när jag hade kommit fram till Liam gick jag bara förbi honom. Han vände sig om och såg hur jag fortsatte att gå.

-Rachel,sa han.

Jag svarade inte utan bara gick vidare. Liam stod kvar, han förstod varför jag gick. Jag förstod inte varför just min familj hade fått drakhalsbandet, jag ville få reda på min familjs hemligheter av en total främling som Drake. Liam kände in vind som svepte förbi honom, efter han blinkade en gång såg han att Drake hade börjat springa efter mig. Jag hade inte märkt något.

-Rachel! Skrek Liam.

Denna gången stannade jag och vände sig om och precis då kom Drake fram till mig. Han tog tag i mina armar för att hindra mig från att gå ifrån honom igen.