Han kallade sig Nina [Novell 1,5 A4]

En novell jag slängde ihop under en svenska lektion för ett tag sedan...

”Nina Alminge, evigt saknad 1997.05.30–2078.03.21”
Jag läser annonsen om och om igen, Nina. Jag har gång på gång försökt glömma dig. Du förändrade mig.

Det var vår, jag var 25 år och du var 28. Jag skulle för första gången ut och festa på en riktig nattklubb.
Nervöst gick jag omkring bland alla människor som trängde sig på dansgolvet. Diskolamporna bländade mig, röda, gula, gröna starka ljus. Äntligen fann jag bardisken. Jag hoppade upp på en av de höga barstolarna och kände direkt värmen från personen som suttit där tidigare.
– Ska du ha något eller? sa bartendern högt till mig. Jag ryckte till och skakade lätt på huvudet.
I ögonvrån såg jag dig. Ditt gyllenbruna hår hade lagt sig perfekt över dina axlar. Du bar en röd klänning, svarta strumpbyxor och svarta stövlar med en halv decimeters klack. Du förflyttade dig två stolar närmre mig, så när att jag kunde känna din parfym.
– Vill du dansa? frågade du och log brett. Din röst förvånade mig en smula, den var så mörk tillskillnad från ditt utseende. Jag skrattade tveksamt, jag kunde ju inte dansa.

Helt plötsligt stod jag där tillsammans med dig och gungade i takt till kärlekslåten. Du hade lyckats övertala mig till det och jag hade inget emot det. Jag hade aldrig varit den mest passionerade killen, men när jag såg dig i ögonen höll jag på att drunkna. Låten tog slut lika snabbt som den börjat och du tog mig bort till sofforna. Jag såg på dig lite fundersamt, du gick som en kvinna men talade som en man. Jag kvävde ett skratt till ett svagt fniss och satte mig ner bredvid dig.
– Vad heter du? frågade jag och betraktade ditt leende.
– Nina, svarade du kort, sedan frågade du mig vad jag hette.
– Joakim, sa jag lika kort och såg upp på dig. Du kramade mig hårt, lite för hårt till och med.

Kvällen fortsatte lika bra, vi pratade om allt möjligt. Allt från vad vi jobbade med till framtidsplaner. Du ville bo i en villa nere i Skåne. Plötsligt, frågade du mig försiktigt ifall jag ville komma med dig hem. Jag svarade med ett leende att jag gärna ville det.
Din lägenhet låg i utkanten av staden, du bodde ensam med en hund som bara sov. Din lägenhet var inte stor, bara två rum och kök. Du erbjöd mig en kopp te och vi satte oss ner i din gröna soffa och någonstans bland allt prat kysste du mig. Jag log förvånat men besvarade din kyss. Min hand fördes upp till ditt gyllenbruna hår och mina varma fingrar grävde sig in i din hårbotten. Mitt i allt drog du snabbt ur mitt grepp, det ända som stannade hos mig var ditt hår. Din peruk.
– Joakim, det är… det…, stammade du men kunde inte utföra din mening. Din röst lät nu ännu mörkare än tidigare. Du var en man.
Jag kastade mig upp ur soffan och gick hastigt mot din dörr.
Nu i efterhand inser jag att det var rätt dumt av mig att bara lämna dig sådär. Jag blev ju trots allt förälskad i personen, inte i könet.

– Joakim, det är dags för morgonmål,
Det är en av systrarna som jobbar här på ålderdomshemmet. Jag gäspar och tar min rullator som leder mig mot dörren.
– Var det någon du kände? frågar syster och viker ihop min tidning.
Jag skakar bara på huvudet och stänger sedan av min hörselapparat.
-----------------------------------------------------------------------------

nå, tycks?

Bra!!!