Stulet minne

Titel: Stulet minne
Språk: Svenska
Typ av text: Science Fiction-roman thingy
Färdigskriven: Ja, men inte färdigupplagd
Rating: PG - det förekommer några scener som inte är i rumsrenaste laget även om de inte är detaljerade.
Handling: Vem är du? Vad heter du? Vad händer när du inte ens kan svara på en av de frågorna? Bruce Williams har just det problemet, och det hela blir inte lättare av vad han råkar ut för.

Nej, alltså, det låter över huvud taget inte intressant, men jag skulle uppskatta om någon medlidsam person skulle vilja ge den en chans. Den här berättelsen blev nämligen sågad av min svenskalärare för att den var för lång och det skulle vara trevligt om jag kunde få visa upp det *host* mästerverk *host host* som jag arbetade med i tre månader någonstans åtminstone.
Kom gärna med kritik och frågor, jag är tuff och tycker bara att det är roligt. Och trots att den här berättelsen redan är färdigskriven betyder det inte att jag inte kan ändra i den eller lära mig till nästa gång ^w^
Nu ska jag sluta svamla och börja berättelsen...


Bruce lät blicken svepa över slagfältet. Hur många gånger hade han inte föreställt sig det som en ädel och spännande plats? Verkligheten var dock en annan, vart Bruce än tittade möttes han av blod och död. En del av honom fascinerades av soldaterna som modigt kastade sig in i det här självmordsuppdraget, fast beslutna att dra med sig så många av fiendesoldaterna som möjligt ner till helvetets portar.
Själv kände sig Bruce inte särskilt modig, tvärtom. Han skulle ge nästan vad som helst för att få befinna sig på vilken annan plats som helst just i denna stund, trots att hans manliga stolthet höll honom kvar och vägrade acceptera sådan feghet. Det var antagligen samma stolthet som hade fått resten av hans grupp att rusa rätt in i stridens hetta. Varför kunde inte han få göra samma sak? Varför kunde inte han också få dö en ärofylld död i slagfältets mitt?
"Fan också! Rör er ben!" Bruce dunkade ilsket nävarna i knäna men hans blick var i det närmaste desperat.Han var tvungen göra det här! Han ville inte vara en av de fegisar som kom tillbaka helskinnade och, trots hedersmedaljen och bedyranden om tappert kämpande, bakom ryggen anklagades för att inte ha gjort tillräckligt. Han skulle inte bli sån. Åh, om hans ben bara ville röra på sig…!
Driven av ilskan över att vara så värdelös i ett sånt här dödläge slängde Bruce remmen som hans skjutvapen hängde i över ena axeln och lät vapnet hänga över ryggen. Nu när båda händerna var fria började Bruce sakta men säkert att släpa sig framåt över den ojämna marken med bara armmusklerna till hjälp. Det dröjde inte länge förrän huden på Bruces valkiga händer skrapades sönder på de vassa stenarna och det sträva underlaget. Snart avslöjade ett prickigt spår av utsmetat blod Bruces väg mot slagfältet.

Slaget var slut innan Bruce hann fram. Förlorat, och även om flera av de överlevande fiendesoldaterna var inom skotthåll från busken där Bruce satt gömd visste han att han inte skulle skjuta. En förlust var en förlust och att återuppta kriget nu skulle bara leda till att de få soldater som överlevt på båda sidor skulle dö de också. Bruce suckade, om det var någonting som han hade alldeles för mycket av så var det död. Hans ögon registrerade på avstånd hur hans truppledare och motståndarnas båda signerade dokumentet om att slaget var vunnet, vem som vann det och vem som förlorade. Bruce bet ihop käkarna. Han kanske kunde sikta på sin egen ledare istället för motståndarnas? Då skulle det se ut som att fienden anföll efter att ha lurat dem med falska fredliga avsikter och krigsdokumentet skulle aldrig bli signerat. Bruce kunde komma rusande som räddaren i nöden och skjuta vilt omkring sig tills han stupade och… och alla skulle dö. Bruce skakade på huvudet åt sig egen dumhet, nej, den idén var allt för dåraktig, allt för naiv. Det finns två sätt att vinna en strid på, påminde han sig själv. Att få den andra sidan att ge upp eller att döda varenda motståndare så att resultatet av kriget inte kan överklagas. Bruce skulle vara glad att motståndarna lät dem löpa.
Det var först när motståndarna nöjda lämnade scenen som Bruce vågade sig fram från sitt gömställe.
”Ah, menige Bruce, du överlevde du också!” Lättnaden i officeren och truppledarens röst fick Bruce att känna sig ännu sämre till mods än han redan gjorde. Han påminde sig själv om att han inte hade tid för skuldkänslor och gjorde en slarvig honnör utan någon större kraft i vare sig hand eller ben.
”Menige Bruce Williams anmäler sig för tjänstgöring!” Vid Bruces ord drogs ledarens mungipor upp till ett svårtydligt leende innan de kröktes nedåt igen.
”Var snäll och lämna plikten utanför det här, Bruce. Här och nu är vi båda människor precis som alla andra och nåde den som säger något annat! Ingen borde ha högre rank eller status än någon annan, inte när precis vem som helst kan dö lika lätt som någon annan.” Det lät som någonting som officeren hade grubblat över från början av det här miserabla kriget och kommit fram till nu. Bruce råkade bara vara den som hade fört det på tal. Han tänkte dock inte spela med.
”Ledsen officer men du är och förblir min ledare och om du vägrar låta mig följa dig som en soldat i din armé så tänker jag följa dig som en vän som ser upp till en annan vän”, fastslog Bruce. Truppledarens min mörknade och för en sekund förvreds hans ansikte till en plågad grimas innan det fick den nollställda min som bara återfanns hos de som hade förlorat allt hopp.
”Det borde du inte.” Han vände ryggen mot Bruce och böjde sig framåt över det sönderskjutna lik som låg vid hans fötter. Bruce förstod att det var slutpratat och lunkade dystert iväg för att leta efter överlevande. För, till skillnad från truppens ledare, var han säker på att det måste finnas någon i det här blodiga helvetet som fortfarande gick att rädda.