Novell: Det gör allt Värre

Hey!!
Skrev en novell som jag blev ganska nöjd med, tänkte posta den här!
Skriv gärna vad jag kan förbättra/tänka på eller vad ni tyckte, jag blir jätteglad då!
Obs! Det jag har skrivit har inte hänt mig personligen, jag kom på det!


Det gör allt värre

Jag hör dem innan jag ser dem. Deras rop och skratt överröstar alla i korridoren när dem kommer gående i samlad trupp. Om man inte har träffat dem förut så kanske man undrar varför alla grupper löses upp och dem flesta försvinner så snabbt. Inte jag. Jag vet varför.

”Nämen titta vem som står här och glor!” säger en av dem. Alla tystnar och betraktar mig, som för att se min reaktion. Som för att se om jag ska säga emot. Såklart jag inte ska. Ingen gör det, det skulle bara göra det värre. Dem närmar sig mig och innan jag hinner göra något så har två par armar tagigt tag i mig bakifrån. Min ryggsäck slits av från min rygg och jag hör ett ritsch som får det att isa i magen. Den väskan var ny. Men jag gör inget. Jag säger inget heller, för det gör det bara värre. Jag vågar inte ens titta honom i ögonen, för till och med det skriker trots. Så jag tittar ner på mina skor, som knappt syns bakom muren av tårar i mina ögon. Sen hoppas jag att det kommer att gå fort, och det gör det också. En spark på smalbenet, en spottloska i ansiktet och en knytnäve i magen. Det sista gör ondast, men jag vill inte visa mig svag lika lite som jag vill visa trots, så jag väntar tills dem har gått iväg, skrattande och pratande medans folk väjer undan för att inte bli nästa offer. Sen lägger jag mig ner på det kalla stengolvet och försöker att hitta andan igen. Man kanske tror att massor av folk kommer komma framspringande och hjälpa mig, men det händer inte. För allt som har en gnutta trots i sig är förbjudet.

Jag borde resa mig. Jag borde plocka ihop mina saker som är utspridda över golvet, lägga ner dem i resterna av min väska och gå till min nästa lektion. Det borde jag göra, det är det jag alltid gör. Men istället ligger jag kvar. Varför försöker jag? Allting kommer ändå att upprepas. Jag kommer ihåg något som min lärare sa om vattnets kretslopp. Allting går runt, och som det ser ut nu så kommer inget att förändras. Man borde inte ens försöka, för det gör allt värre.
Jag känner hur trött jag är.
Jag använder mig av den sista kraft jag har kvar och viskar två ord.
”Ni vann”
Sen sluter jag ögonen.

Bra, eller det var ju hemskt, men du skrev det bra.

YES Haha, tack! roligt att du gillar den

Bra!!

123vilde453 Man tackar och bockar