Respons till min novell tack!

Jag är ganska ny i novellskrivandet och skulle gärna vilja få respons och en massa, massa, massa tips på hur jag kan förbättra mig Jag blir jätteglad om du tar dig tid att läsa den, den är inte så lång ^^

Titel: En fyrbent hjälte



Barnet som alltid varit omgiven av vänner balanserade nu i ensamhet på järnvägspåret. Han ville ha tid för sig själv att tänka. Medan han långsamt placerade den ena foten framför den andra slöt han ögonlocken, han var i en helt annan värld. Ingenting hördes förutom susandet från träden som omgav honom. Lukten av rök från skorstenarna på de enstaka tegelhusen stack i näsan. Barnet fantiserade sig bort till en värld utan bekymmer, utan sorger och utan tårar.

Samtidigt tassade en hund lydigt fram bredvid sin ägare. Han hade inga planer på att nosa upp spår eller smaka på de olika växterna vid stigens kant. Då och då skuttade han till när en fågel, skymd av bladen, flög upp mot skyn. Hunden och dess ägare var på väg mot ängen. Där skulle de leka och vila och vinka åt männen som satt på tåget. De skulle ha en hel dag tillsammans.

Barnet balanserade. Han var en prins som tog sig fram över en smal repbro ovanför en sjö av lava. Han skulle besegra draken och rädda prinsessan. Det var en sagans värld. Han log smått för sig själv när han tänkte på det äventyr som låg framför honom. Fram med ena foten, duns, fram med den andra. Han kom längre och längre fram på spåret.

En fluga surrade irriterande omkring nosen och hunden fnös till. Han hade hellre varit hemma i sin korg, men dess ägare ville gå ut och då var han tvungen att följa med. Som hund var det hans plikt att beskydda sin husse i alla lägen.
”Nu är vi här äntligen, visst är det härligt Yatsy?” Hunden viftade på svansen åt den glada rösten, ty han visste inte vad ägaren menade. Han skuttade ett varv runt ägaren med svansen slängande hit och dit. Ett par långa, smala fingrar kliade hunden bakom öronen och nosen pekade rakt uppåt.

Barnet ökade farten och började springa på den smala järnstången där tåget snart skulle åka. Han hade blivit förföljd av den onda draken. Barnet sprang snabbare och snabbare tills han tappade balansen och föll av spåret. Ett skrubbsår på armbågen och ett par jordiga knän. Pojken sopade av sig och gick upp på spåret igen. Den här gången bestämde han sig för att smyga fram, dels för att inte ramla igen men även för att draken inte skulle höra honom.

Pinnen flög igenom luften och föll fort mot marken. Den hann inte nudda det fuktiga gräset förrän ett par starka käkar greppade tag om den. Hunden slet sönder barken på pinnen med sina vassa huggtänder, lade sig på mage och började gnaga isär pinnen bit för bit. Medans han låg där med sin ägare bredvid sig fångade han upp ljud. Han hade inte hört så mycket ljud innan den här dagen, bara trädens sus, men det här lät som något annat. Duns, duns, duns ekade i en jämn takt från vänster. Från höger däremot gnisslade något, det var inte ett bekvämt ljud för en hunds öron.

Barnet blundade och balanserade sin väg fram längst spåret. Han hade ingenting i tankarna förutom den vackra prinsessan som väntade på honom någonstans högt upp. Långsamt fortsatte han framåt. Han stannade inte, och inte heller började han springa. Draken kom framifrån den här gången men pojken fortsatte gå i sin långsamma takt, fast besluten att nå prinsessan. Draken kom närmare och närmare. Dess tjut blev allt högre ju fler sekunder som passerade. Pojken öppnade ögonen och såg det stora odjuret bara några meter framför sig.

Hunden hade satt av mot ljudet direkt som han kom på vad det var. Han hade varit på ängen många gånger förut och sett vagnarna rulla förbi. Ägaren hade förvånat följt efter hunden och undrat vart han var på väg. Hunden sprang så fort han kunde mot det dunsande ljudet. Det var inte långt kvar nu, men det andra ljudet hade kommit en bra bit närmare. Hunden ökade farten och såg pojken med slutna ögon stå mitt på spåret. Han undrade varför pojken inte hoppat av. Hunden såg det stora metallmonstret närma sig och det var bara några meter ifrån pojken när han tog sats och hoppade.

Pojken kände en stöt i sidan och flög av spåret just som tåget passerade honom. Han låg som förstenad tills det försvunnit utom synhåll. Då såg han det, där på marken. Ett litet, pälsbeklätt, rödfläckigt djur. Pojken föll ner på knä bredvid hunden och en tår föll sakta ner för hans kind, följd av en till. Det här var hunden som hade räddat hans liv. ”Kanske finns det inga lyckliga slut” tänkte pojken. ”Kanske måste ett liv fördärvas om ett annat ska kunna skonas.”

Nej men nej men nej men omg så sjukt bra ♥
Ny i novellskrivandet?! Jag har skrivit så länge jag kan minnas och jag har ALDRIG skrivit såhär.

Kortfattat svar: BÄST ♥

Bäst men tänk på stavningen

OMG ÄNTLIGEN LITE RESPONS!!!

LunaLovegood1 åh tack såååå mycket, vad glad jag blir!!! C:

LucyMalfoy Tack Vad var det för stavfel? (så jag kan rätta till det)

OMR, Super bra!
Det märks verkligen inte att du är ny i novellskrivandet!

hihi tack! ♥ =^.^=

Awesome.

SUPERBRA. PUNK.

Superbra! Finns inget att förbättra!

Bara två små saker:

I andra stycket har du skrivit "Då och då skuttade kan till när en fågel," du menar väl "han"? (inte för att det spelar roll)

Och "medans" är talspråk, det heter egentligen "medan" (utan "s"

Men som jag sa var det skitbra!

Tackkkk~ hihi tror det stavas "punkt" ^w^



Åh tack C: Bra att du sa till, jag ska rätta till det genast :3