Time to Run (ny tråd) [novell, sv]

Titel: Time to Run
Språk: Svenska
Typ av text: Novell
Genre: Drama, vänskap
Rating: PG
Antal delar skrivna: 6
Färdigskriven: Nej
Beskrivning: Vännerna Emmi Milborrow (POV), Dyer Wackrill och Laurance "Lau" Timwill bor i det sjätte riket i landet Denique. Plötsligt blir Laurance gripen för att ha stulit ett halsband. Emmi och Dyer är dock lättade över att det inte var Lauranses häx-blod som avslöjats, men snart visar det sig hur värdefullt halsbandet faktiskt var. Emmi vet dock att hennes vän är oskyldig och misstänker i stället Laurances två år äldre syster, Pacy, vars ådror också kröns av häx-blod.

Typ, ingen bra beskrivning, men ah.
I och med att jag skriver denna för att få igång mitt skrivande lite kommer jag försöka posta en del om dagen. Dessa kommer vara ganska korta, då meningen är att jag ska skriva lite varje dag.
Har inget större planerat över denna, så vänta er inte alldeles för mycket, haha.

Intressant?

Här kan ni följa novellen på min blogg också.

Åh, verkar bra! Bevakar!!!

Tack så mycket! :3
Då kommer första delen!


Kapitel ett komma ett.
Jag sticker ut huvudet genom fönstret då jag hör all uppståndelse utanför.

"Vad är det som händer?" ropar jag till Dyer som just passerar.

"Dem har gripit Lau!" ropar han och springer vidare mot vad som verkar vara uppståndelsens center.

"Nej”, viskar jag och hoppar ut genom fönstret och rätar hastigt på mig innan jag springer efter Dyer. Vi springer så fort vi kan. För vi vet båda två vad det måste vara som Lau har blivit gripen för. På något vis måste vakterna fått reda på om hennes häx-blod. Vi tränger oss in i ringen av människor som bildats. Mitt i ringen står tre vakter och i deras grepp är Lau. Den ett år äldre flickans ansikte är förvridet i skräck och kinderna och ögonen har färgats svarta av den rinnande mascaran.

"Vad håller ni på med?" skriker jag och kastar mig framåt för att börja slå mot vakterna men Dyer stoppar mig.

”Vad är det som händer?” frågar Dyer vakterna och verkar försöka hålla rösten lugn.

”Flickan har stulit”, svarar en av vakterna och det är nästan så jag ler av lättnad. De har inte fått reda på det. Och att man har stulit något bestraffas inte hårt här i det sjunde riket. ”Hon har stulit från det tredje rikets drottning.”

Jag stirrar på honom. ”Men det är omöjligt!” utbrister jag. ”Hon har varit här hela tiden! Hon har inte ens varit i närheten av något annat rike!”

”Så vad är det här?” Vakten fiskar upp något skimrande ur sin lilla väska och håller fram det mot mig. Det är ett halsband. Ett mycket vackert sådant. Kedjan ser ut att vara gjord i guld och hängsmycket är en röd blödande diamant. Jag drar efter andan och runtom gör byborna likadant. Ingen av oss har någonsin sett något så vackert och dyrbart. Detta är sånt som bara kan komma från de tre första rikena. ”Och ni vet väl alla vad straffet för detta blir.” Vakten höjer rösten så åskådarna runtom honom också ska höra.

”Döden”, viskar jag stumt.

Vaktens röst ekar högt. ”Flickan hängs i gryningen!”

Jättebra!

Du skriver verkligen jättebra! Du får det så levande! Och jag gillar iden med att ha bilder högst upp! Man fick som en bild av vad som kommer hända då!

En fråga bara, allt det här med sjunda riket och tredje riket, är det lite gran som distrikt 1 och 12 i hunger spelen? Alltså, är det tredje rikare, och det sjunde fattigare om du fatar vad jag mennar.

Tack så hemskt mycket! ^^
Ja, det var väl därifrån jag fick idén, haha. :3

Varsegod! du är värd det!

haha, fattade nästan det

Kapitel ett komma två
”Pacy!” ropar jag och den brunhåriga flickan vänder sig mot mig. Hon är så lik sin lillasyster till utseendet, men annars så olik. ”Jag vet vad du gjorde. Jag vet att du lade halsbandet hos Lau.”

”Vad pratar du om?” frågar Pacy och gör ett illa försök till att spela oförstående.

”Du reste till trean, fick tag på halsbandet och försökte få det att se ut som om det var Lau som stulit det, eller hur?”

Pacy tittar ser olyckligt ner i marken. ”Jag hade inget val. Dem tvingade mig.”

”Vilka? Pacy, vilka tvingade dig?” Jag får inget svar och ser bara på när flickan fortsätter gå. ”Erkänn, då! Erkänn och rädda Lau!” ropar jag efter henne.

”Du förstår inte, Emmi”, ropar Pacy tillbaka utan att vända sig om.

Nej, jag förstår inte. Jag förstår inte hur man kan sätta dit sin egen syster och få henne hängd. För det är det som håller på att hända.

Jag sparkar hårt i marken och traskar tillbaka till torget. Många människor från sjuan har samlats här, alla för att se flickans hängning. Och i mitten av torget, på en upphöjd ”scen”, hänger repet.

”Emmi!” Det är Dyer som ropar mitt namn. Jag banar mig fram till min vän och när jag lutar kinden mot hans axel kan jag inte längre hålla tillbaka tårarna. Han försöker inte trösta mig. Han vet att det inte är någon idé.

En trumvirvel stiger från scenen och Lau leds upp. Hon ser inte längre lika skräckslagen ut och hennes blick verkar fokuserad på repet framför henne.

”Laurance Timwill döms här med till döden för stöld på drottningen av det tredje rikets värdefullaste halsband.”

Repet som hänger från pelaren träs runt Laus hals och jag kan inte förmå mig att titta. Men med stängda ögon missar jag det som sker näst. Och det är inte hägningen som framkallar stridsrop och skrik ekar över torget och fackeleld lyser upp de dimmiga torget.

Jättebra!

Jag gillade det häår kapitlet, du ver jättebra!

Kapitel ett komma tre
Dyer ropar till mig och knuffar mig i ryggen, och det får fart på mig. På torget råder panik. Bortifrån husen har ett 50-tal människor dykt upp. Alla med något slags vapen.

”Skogen!” ropar Dyer.

Jag bryr mig inte ens om att förklara på honom att det förmodligen är dit alla kommer springa och att det på så vis inte är särskilt säkert. Men å andra sidan finns det inte många andra gömställen. Och att stanna kvar och slåss… Varken jag eller Dyer har någon vidare bra vapenkontroll så det vore bara dumt.

Som jag misstänkt flyr byborna mot skogen, och efter dem kommer män med facklor och blänkande vapen.

”Höger!” skriker jag till Dyer när en man plötsligt kastar sig fram från en buske mot honom. Dyer lyckas undvika honom och vi fortsätter springa, mer vaksamma denna gången.

När vi väl når skogsbrynet väntar flera män där, och skriken blandas med eldens höga sprakande långt borta vid torget. Trädens och buskarnas grenar piskar våra ben när vi sicksackar fram mellan träden.

En plötslig tackling på min vänstra sida slår omkull mig och jag trycks mot den mossiga marken av en stor man. Han för facklan mot mitt ansikte och ler belåtet.

”Berätta för mig, häxa. Var finns halsbandet?” väser han. ”Var har ni gömt det?”

”Vi har inget halsband!” ropar Dyer och vänder sig mot mannen med en stor gren i händerna. "Och hon är ingen häxa!"

”Inte?” Mannen verkar inte tro Dyer. Med ett tandlöst flin drar han fram en liten kniv. Jag håller andan när han sätter det kalla bladet mot min hals. ”Berätta var det är! Annars…” Han trycker eggen hårdare mot min sköra hud. Något verkar träffa mannen i huvudet och han faller stönandes ihop.

Jag kommer genast vinglandes upp på benen. ”Bra gjort”, flämtar jag till Dyer.