A Young Woman's Tales

Jag har skrivet en del längre noveller/kortare berättelser och medan jag skriver del två i Född av blod (mitt större projekt) tänkte jag lägga upp några av dem Mixen är ganska bred, men ni kan förvänta er fantasytoner i samtliga Varje berättelse kommer att delas upp i kortare delar (ca. 4-5) Jag hoppas att ni kommer att gilla det
***
Titel: Bläck och piska.
Språk: Svenska.
Ratning: PG/PG-13 (jag är väldigt dåligt på att sätta en ratning, men det kommer att vara en hel del våld och en del som yngre läsare kanske inte borde läsa).
Beskrivning: Alice är en ung häxa på ständig flykt. När hon tror sig vara säker för ett ögonblick visar det sig snabbt att hon är lika mycket i fara som hon varit sedan den dagen hon föddes. Och den hon flyr ifrån är en person som ingen borde vara rädd för: sin egen pappa.
***
Författartack: Till världens bästa pappa♥
***
Kapitel 1
Alice går upp för trappan och in i den stora herrgården. Hon lämnar den mörka trädgården med dess svarta rosor bakom sig. Dörren slår igen bakom henne och hon fortsätter fram genom den mörka korridoren. Alice vet mycket väl vart gången leder och hon vill vända om och springa där ifrån, men hon kan inte. Det är som om en magisk kraft drar henne till det där fasansfulla rummet. Hon vet vilken smärta som väntar henne när hon når rummet och hur många tårar hon kommer att fälla efteråt, ändå går hon tyst vidare.

Hon går över det blodfläckade trägolvet där svart bläck blandas med det röda. Alice stannar upp vid en stor dörr som leder in till det fruktade arbetsrummet, hennes pappas arbetsrum.

Dörren svänger upp och hon tar ett steg in. Där står hennes pappa. Han vänder runt och ljuset reflekteras i hans glasögon.

”Välkommen, vännen”, säger han med sammetslen röst.

Han tar fram sin svarta piska och öppnar bläckhornet på skrivbordet.

”Du vet vad som komma skall, kära barn”, säger fadern och lyfter piskan.


Jag vaknade med ett skrik och satt mig upp i sängen. Flämtande efter luft och med armarna omkring min skakande kropp kände jag hur mitt hjärta skenade i mitt bröst.

Oroligt såg jag mig omkring i rummet för att försäkra mig om att jag inte var inne i arbetsrummet, men jag kunde vara lugn. Jag låg fortfarande i min säng inne i den lilla vindsvåningen som för tillfället var mitt hem. Men med tanke på drömmen skulle det inte vara mitt hem särskilt länge till.

Jag var van vid att flytta runt, jag hade inte stannat längre än ett år på samma ställe. Dessvärre hade jag fastnat lite för den här staden. De små husen, de många stigarna i skogen och det lilla rummet som var mitt rum hade verkligen tilltalat mig.


Ljudet av steg fick mig att slitas ur mina tankar och titta upp i tid för att se min dörr flyga upp. In kom min mormor tillsammans med hennes trillingsystrar. De var mycket lika varandra, med långt grått hår och varma leenden. Det enda som skiljde de åt var färgerna de använde. Det fick mig alltid att tänka på Elsa Beskows barnsaga ”Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin”.

Mormor och Moa, den äldsta av de tre systrarna, skyndade sig fram till mig och slog armarna om min fortfarande skakande kropp. Medan Linn, den yngste, långsamt gick fram och tittade mig i ögonen.

”Händer det igen?” frågade hon med allvarlig röst.

Jag bara nickade till svar och kämpade för att hindra tårarna från att rinna.

”Vad gör vi den här gången?” undrade Moa och reste sig upp ur sängen.

Det blev tyst för ingen ville säga som det var.

”Ni skulle inte orka fler flykter”, bröt jag tystnaden med och lutade huvudet mot mormors axel.

”Vi måste, älskling”, svarade mormor och tryckte mig närmare sig.

”Nej”, sa jag bestämt och reste mig upp ur sängen jag också. ”Det kan ta livet av er alla tre. Ni vet lika väl som jag hur det gick förra gången, ni blev liggande till sängs i flera dagar och ni har inte blivit yngre sedan dess.”

När det svarta täcket inte längre täckte min kropp såg man tydligt mina svarta ärr som jag hade över hela kroppen. Det var som om en stor spindel spunnit sitt svarta nät runt mig. Det var enbart min högra hand och mitt ansikte, förutom ett ärr som löpte mellan örat och näsan på min vänstra kind, som var fritt.

”Ni kan skydda er med en enkel formel om jag inte är i närheten av er”, sa jag och tog på mig min svarta morgonrock över mitt korta vinröda nattlinne. ”Och därför åker jag själv.”

”Det gör du inte, unga dam”, förkunnade mormor och reste sig ilsket upp ur sängen. ”Tror du verkligen att vi bara skulle kunna lämna dig vind för våg? Tror du verkligen att det är så vi häxor gör?” det var en av de få tillfällerna jag sett mormor riktigt arg och det fick mig att chockat se upp på henne.

”Det måste finnas ett annat sätt”, mumlade Moa och lät fingret löpa över böckerna i bokhyllan som stod bredvid fönstret.

”Det finns alltid ett annat sätt”, svarade Linn och satt sig på skrivbordet i mörkt trä.

Det blev tyst igen. Ingen av de äldre damerna ville lämna iväg mig, men de började bli för gamla för att konstant vara på resande fot.

För sju år sedan hade mormor, Moa, Linn och min mamma Kara lyckats rädda mig ur min onda faders våld, men det hade haft ett högt pris. Mamma blev dödad. Det kändes tungt att veta att jag var orsaken till min mammas död.

Efteråt hade de lyckats hålla mig gömd från pappas konstant letande ögon och det framför allt tack vare en trollformel de lagt över mitt 10-åriga jag. Trollformeln gjorde så att jag alltid blev förvarnad genom sina drömmar om pappa var mig på spåren. Ingen hade dock vetat vilka hemska drömmar det skulle vara. Anledningen till att formeln fortfarande låg över mig var för att den hade räddat mig varje gånger.

Nu var det dags igen. Pappa hade hittat mitt gömställe och jag var tvungna att fly på nytt.

”Jag har en idé”, utbrast Linn och slog ihop händerna. ”Riddarna!”

Jag såg oförstående på henne med ena ögonbrynet höjt. Vad fan var riddarna för något? Jag visste såklart vad en riddare var, men vad hade medeltidens ”hjältar” med det här att göra?

”Ni vet, den där riddarorden som man kan ringa om man behöver hjälp”, förklarar Linn med en suck och himlar med ögonen.

Skulle jag vara ärlig så hade jag fortfarande ingen aning om vad hon pratade om. Jag hade aldrig hört talas om något liknande tidigare, även att Linn lät som jag borde ha gjort det.

”Men Linn”, sa Moa och skakade på huvudet. ”Det är nästa omöjligt att få tag i dem.”

”Inte om man vet hur man ska göra. Då är det busenkelt”, log Linn och hoppade ner från skrivbordet ”Systrar! Hämta ett svart ljus, salt, telefonen och grimoaren”, delade hon ut order ”Snabbt!” tillade hon.

Mormor och Moa skyndade utan att fråga något mer ut ur rummet för att hämta det Linn räknat upp, medan jag stod kvar som ett frågetecken. Jag höjde handen och kliade mig frånvarande på ärret på min kind, något jag brukade göra när jag var förvirrad.

”Kommer detta verkligen fungera?” frågade jag oroligt.

”Var lugn”, log Linn och kramade om mig. ”Jag vet vad jag gör.”

Det fick mig väl inte att bli helt lugn. Sist Linn sagt något liknande hade det slutat med att vi behövt gå flera mil nerför en bergskedja.

Jag litade på min mormors syster, men ibland var jag inte riktigt säker på att hon visste vad hon höll på med. Eller hon visste nog, men resultatet blev inte alltid som förväntat.

Mina oroliga tankar avbröts av att mormor och Moa kom tillbaka in i sovrummet. Med sig har de ett svart ljus, salt, en mobiltelefon och en tjock svart läderinbunden bok.

”På tiden”, sa Linn och släppte mig.
Hon gick fram och tog sakerna. Hon ställde ner ljuset vid sina fötter och saltkaret bredvid.

Jag fuktade nervöst läpparna och följde varje rörelse Linn gjorde med nerverna på helspänn. Jag satt allt hopp till den gamla damen.

”Håll upp boken så jag kan bläddra ordentligt”, beordrade hon och mormor höll upp grimoaren.

Linn började bläddrade och lät fingret löpa längsmed de handskrivna bokstäverna. Det tog ett antal tysta minuter för henne att hitta den rätta sidan och under den tiden ökade min plus.

Om inte detta skulle fungera hade vi ett problem. Jag skulle då få åka iväg på egen hand eller riskera att ta ner mina äldra släktingar i graven.

”Här”, sa Linn glatt och det plötsliga ljudet fick mig att hoppa högt.

Hon tog boken och lade den på golvet. Hon satt sig med benen i kors och tände ljuset. Resten av oss ställde sig bakom henne, både för att kunna se vad hon höll på med och för att ge henne vårt stöd.

Linn slog in ett nummer som stod skrivet i grimoaren och hällde en nypa salt i ljuslågan. Det sprakade till och hon satt luren till örat.

Det blev tyst i rummet så när som på det avlägsna ljudet av telefonpip och mitt eget hjärtas oroliga slag.

Så bröt Linn tystnaden med att börja läsa upp en trollformel och mitt hjärta hoppade över ett slag. Jisses, mina nerver var helt tilltrasslade.

”Ja, hej”, sa Linn plötsligt. ”Jag behöver en riddare till min systers barnbarn”, berättade hon i mobilen. ”Hon är 17 år”, en paus. ”Perfekt”, avslutade Linn och lade på. Hon blåste ut ljuset och reste sig upp med ett segervisst leende på läpparna. ”Så, nu har vi fem minuter att packa innan en riddare står för dörren”, förklarade hon och plockade ihop det som stod på golvet.

När Linn tidigare sagt att det skulle vara busenkelt att få tag i riddarna när man visste hur man skulle göra, hade jag inte förväntat mig att det skulle vara så enkelt. Men nu när Linn verkade vara färdigt med det kunde jag inget annat än att hålla med om hennes ordval: busenkelt.

Det blev en febril aktivitet där saker packades och Linn och Moa kom i bråk om vad de skulle skicka med mig eller inte, men jag lämnade de efter tio sekunder och gick istället in i mitt badrum för att göra mig iordning.

Jag hade ett litet badrum där det bara fick plats med det absolut nödvändiga, toalett, handfat, dusch och spegel. Men jag behövde inget mer. Litet och enkelt var många gånger mer praktiskt än stort och onödigt. Dessutom hade jag inte tillräckligt med saker för att fylla upp stora ytor.

Jag tvättade mig i ansiktet och borstade tänderna innan jag klädde mig i mina favoritjeans och en svart T-shirt. Över tröjan drog jag på mig en svartgrå randig kofta som jag lät bli att knäppa knapparna på.

När jag var klar drog jag kammen några gånger genom mitt korta mörkbruna hår. Jag hade upptäckt för länge sedan att det inte var någon idé att försöka få mitt hår att ligga på plats, det låg helt enkelt i dess natur att vara rufsigt. Det gjorde det även svårt att skaffa långt hår för det blev bara en enda kaskad av rufs. Men det gjorde inget. Jag hade aldrig tyckt om att ha långt hår i alla fall.

Väl klar blev jag stående framför spegeln över handfatet. Jag tittade in i mina egna midnattsblåa ögon och följde det svarta ärret på min kind med ett finger. Trots att jag såg min egen spegelbild så framträdde pappas ansikte inför min inre syn. Han hånlog mot mig.

”Må alla avgrundens demoner ta dig!” skrek jag argt och slog handflatan mot spegeln.

Han tvingade mig att fly över hela jorden och nu till och med lämna de jag älskade för att hålla dem i säkerhet.

Badrumsdörren öppnades bakom mig och mormor kom in, antagligen orolig efter mitt skrik. Hon ställde sig bakom mig och lade sin hand över min på spegeln.

”Allt kommer att bli bra”, viskade mormor i mitt öra. ”Detta är inget farväl, bara ett på återseende.”

”Jag kommer att sakna er”, mumlade jag och kände hur tårarna långsamt började rinna nerför mina kinder.

”Vi älskar dig, Alice! Låt inte någon försöka intala dig något annat”, sa mormor och hennes varma blick blev allvarlig. ”Och vi skulle så gärna vilja hjälpa dig, men åren har tagit ut sin rätt.”

Jag snurrade runt och slog armarna runt hennes midja likte ett litet barn. Mormor slöt mig i sin famn och höll mig hårt, som om hon ville hålla kvar mig där för evigt. Men vi visste båda att tiden höll på att rinna ut. Det blev definitivt när det knackade på dörren och Moa tittade in.

”Riddaren är här”, förkunnade hon och försvann ut lika plötsligt som hon dygt upp.

”Är du redo?” frågade mormor och höll mig på en armlängs avstånd.

Jag tittade in i mormons ögon, som hade exakt samma färg och form som mina bara det att hennes var fyllda av många års visdom.

”Nej, men vad har det för betydelse”, svarade jag och torkade tårarna med ett tunt leende på läpparna.

Efter ett kort skratt kramade mormor om mig igen, innan vi lämnade badrummet.

Utanför stod Moa och väntade med en svart ryggsäck i ena handen.

”Vi har packat det du behöver och lite till”, berättade hon och gav mig väskan.

”Tack”, mumlade jag och hängde den över ena axeln.

Den var inte bara tung för att den var fylld till bredden utan också för vad den innebar. Den betydde en ny resa och den här gången en ensam resa.

Vi lämnade rummet, men precis innan jag stängde dörren efter oss tog jag ett sista farväl. Jag trodde att jag aldrig skulle få sätta min fot där igen.

Jag stängde dörren och lyckades hindra tårarna från att börja rinna igen. Med en bister min gick jag efter mormor och Moa nerför den mörka trappan.

Det enda ljuset som var tänt på hela nedervåningen var lampan inne i köket, så det var dit vi styrde våra steg.

Synen som mötte oss där fick mig att stanna tvärt. En två meter lång jätte till muskelknippe iförd svart skinnjacka stod lätt framåtböjd och pratade med Linn. Hon var ingen liten person, men bredvid honom såg hon barnsligt liten ut.

”Va bra”, sa Linn när hon såg oss. ”Ni är klara.”
Jätten flyttade blicken från Linn till mig. Jag blev lite förvånad över det unga ansiktet som tittade ner på mig under en rufsig svart hårkalufs.

”Alice”, sa Linn. ”Det här är riddare Tyr”, presenterade hon. ”Tyr, det här är din nya skyddsling Alice.”

Tyr synade mig från topp till tå med sina mörkgröna ögon. Det var en ganska obehaglig upplevelse då det kändes som om han försökte bedöma min själ genom att bara använda blicken. Jag skruvade på mig och önskade att han skulle sluta. Och det gjorde han också helt plötsligt och nöjde sig med att lugnt titta mig i ögonen.

”God morgon”, hälsade han och bugade.

Jag höjde ena ögonbrynet. Bugning? Det verkade som att riddarna tagit med sig några etikettregler från medeltiden.

”God, ja”, mumlade jag ironiskt och gick förbi och bort till köksdisken.

Ur ett skåp tog jag ut ett glas som jag fyllde med iskallt kranvatten. Snabbt hivade jag i mig hela glaset innehåll utan att ta det från läpparna en enda gång. Det kalla vattnet fick inte bara bort tandkrämssmaken utan fick också tankarna att klarna något. Med en lätt duns satt jag ner glaset på disken och vände mig om.

”Ska vi dra då?” frågade jag.

Det var en pina att behöva säga hej då till mormor, Moa och Linn. Därför ville jag få det gjort så snabbt som möjligt. Dessutom kunde de komma i säkerhet om vi kom iväg.

”Ja”, svarade Tyr och gick fram till mig.

Utan ett ord tog han man väska, vände sig om och skakade hand med mormor och systrarna samtidigt som han försäkrade att han skulle ta väl hand om mig. Sedan lämnade han huset och oss ifred.

För några sekunder stod jag bara tyst och tittade ner på min älskade familj. De var allt jag hade kvar här i världen. Utan de skulle jag inte ha mycket kvar att leva för. Det var de som var min livboj när jag trodde att jag skulle drunka av rädsla eller skräck. Och nu var det dags att lämna dem.

”Hej då, antar jag”, sa jag tveksamt och gick fram till dem.

Och det var som om de orden utlöste något, för de slog alla tre armarna om mig och tårarna vällde upp i mina ögon.

”Vi kommer att sakna dig”, sa Moa och jag hörde att även hon grät.

De andra två instämde och slöt mig hårdare i sina famnar. Jag ville vara kvar där och bara glömma allt. Glömma att pappa jagade mig, glömma att han över huvud taget existerade och glömma att det fanns något att oroa sig för. Men samtidigt visste jag att allt glömmande var omöjligt. Allt fanns och inget skulle bli bättre av att jag stannade där.

För att få slut på lidandet och för att jag inte skulle ge mig själv tid att ångra mig kravlade jag mig ur deras värmande omfamning.

”Jag måste åka nu”, förkunnade jag med svag röst och tårkade ännu en gång av kinderna.

De nickade alla tre med tårarna rinnande nerför deras kinder. Jag avskydde när andra gröt, det skar så i mitt hjärta.

Jag snyftade till och vände om. Jag gick fram till ytterdörren med bestämda steg och kom så långt som till att lägga handen på dörrhandtaget innan jag vänd mig om. Min lilla familj stod precis bakom mig.

”Åh”, suckade jag och släppte handtaget för att på nytt krama om dem. Jag ville så fruktansvärt gärna stanna kvar. ”Jag måste gå”, sa jag mest för att ge mig själv kraft, men ändå var det med ren viljestyrka som jag lyckade släppa dem.

”Vi ses snart igen”, lovade mormor och jag valde att tro på henne ord just då för annars var jag rädd att jag skulle bryta ihop totalt.

Jag vände mig om och på nytt lade jag handen på dörrhandtaget och den här gången lyckades jag öppna den, även att jag behövde ta ett djupt andetag först.

Utanför stod en bil pakerad, en stor svart bil med tonade rutor. Det fanns inte den minsta lilla skavank på den glänsande lacken. Den såg ut att komma direkt från affären. Jag kunde inte göra något annat än stod och stirra på den.

”Du får åka med stil, stumpan”, sa Linn när hon tittade över min axel.

Bilrutan vid förarsätet rullades ner och Tyr tittade ut på oss. ”Ska vi kanske åka?” föreslog han och tittade menande på mig.

Jag kände hur irriterad jag blev över den kommentaren. Jisses! Så mycket äldre kunde han inte vara att jag skulle godta det där.

”Är det din eller min pappa som jagar oss?” hojtade jag bort till honom.

Till svar rullade han helt enkelt upp rutan vilket irriterade mig ännu mer. Jag kände att jag hade rätten att vara lättirriterad. Det var jag som var på väg att lämna min familj och fly från min galna pappa. Jag hade rätten!

Surmulet gick jag fram till bilen och rundade motorhuven. Först när jag var på passagerarsidan slängde jag en blick mot huset. Mormor, Moa och Linn stod där på trappan och vinkade mot mig. Jag höjde handen och vinkade långsamt med ett vemodigt leende på läpparna. Efter det öppnade jag bildörren med en suck och satt mig ner på det svarta skinnsätet.

”På med bältet”, beordrade Tyr och vred om nyckeln. Bilen startade med ett dovt spinnande.

Jag knäppte fast säkerhetsbältet runt mig utan något syrligt svar, även att jag hade mer än ett på tungan. Istället lade jag armarna i kors över bröstet och sjönk ner i sätet. Tyget kändes svalt genom mina kläder.

Tyr trampade på gasen och vi lämnade snabbt mitt hem och de jag älskade bakom oss. Så fort huset försvann ur sikte kände jag en saknade i bröstet. Det fanns en stor chans att jag aldrig skulle kunna återvända.

Jag kände hur tårarna började brinna i ögonvrån, men min hjärna sa åt mig att jag inte skulle vinna något på att gråta. Därför pressade jag tillbaka tårarna till ett bättre tillfälle och fortsatte stirra ut genom fönstret.

Och där satt vi, båda tysta. Jag ville inte prata med någon och jag hade fått känslan av att Tyr inte var den sortens kille som kallpratade. Så det förblev tyst.

Timmarna förflöt långsamt och jag kände hur ögonlocken blev tyngre och tyngre. Jag kämpade inte emot sömnen utan lät den omfamna mig. Mitt huvud trillade bakåt mot nackstödet och jag föll in i ett behagligt mörker.
***
Det var ett tag sedan jag fick idén till den här berättelsen och skrev det här stycket Men det som kommer efter det här är nyskrivet

Den här berättelsen är underbar! Tycker verkligen synd om Alice....

AWESOME!!

Wow du skriver sjukt bra! *bevakar helt klart*

*bevakar*!

Okej, ska börja med det tråkiga, det vill säga stavningskontrollen!
"[...]och satt mig upp i sängen." Det ska vara "satte" i stället för "satt."
"[...]det var en av de få tillfällerna[...]" Byt ut "en" mot "ett" och ta bort r:et i "tillfällerna."
"[...]alltid blev förvarnad genom sina drömmar[...]" Ersätt "sina" med "mina."
"[...]räddat mig varje gånger." Ändra om "gånger" till "gång", i singular.
"Linn började bläddrade[...]" Ta bort de två sista bokstäverna, de, i "bläddrade."
"[...]och hon satt luren till örat." Det ska vara "satte" i stället för "satt."
"[...]men jag lämnade de efter tio sekunder[...]" Byt ut "de" mot "dem."
"[...]likte ett litet barn." Ta bort e:t i slutet på "likte."
"[...]lika plötsligt som hon dygt upp." Byt ut g:et mot ett k i "dygt", så att det blir "dykt" i stället.
"Utan de skulle jag inte[...]" Byt ut "de" mot "dem."
"[...]tårkade ännu en gång av kinderna." Det ska stå "torkade" med ett o i stället för å.
"Jag avskydde när andra gröt[...]" Byt ut ö:et mot ett ä i "gröt."
"[...]innan jag vänd mig om." Lägg till ett e i slutet på "vänd."

Nu vidare till själva kommentaren!

Jag tyckte att det var ett väldigt starkt inledande kapitel, det är välskrivet och fångar snabbt läsarens intresse. Mycket bra jobbat!

Mådde nästan lite illa när jag läste beskrivningen om Alices alla ärr, hur de täcker över nästan hela hennes kropp. Hennes pappa verkar inte riktigt frisk.

"”God morgon”, hälsade han och bugade."
Härligt! Vem påstod att ridderligheten är död?

Trots att vi inte hann lära känna Alices mormor, Linn och Moa mer än som allra flyktigast, så jag gillar jag hur du ändå lyckades ge dem mycket personlighet.

Jättebra kapitel, allt som allt! Jag väntar med spänning på fortsättningen.

Jätte bra

Jag har ju lov (*glädjedans*) nu och uppdateringarna kommer kanske komma ganska tätt Vi får se vad som händer, men här kommer i alla fall andra kapitlet Och stort tack till er alla som tagit er tid att läsa och kommentera
***
Kapitel 2
Efter vad som kändes som bara några få sekunde väcktes jag med ett ryck. Tyr hade tvärnitat och jag hade slängts ut genom framrutan om jag inte haft på mig säkerhetsbältet.

”Vad håller du på med?” frågade jag anklagande med blicken på honom.

Men han gav mig inte så mycket som en blick utan han fortsatta speja ut genom rutan.

”Hurru!” sa jag surt. ”Vad är det...”, jag slutade mitt i meninegn när även jag såg ut genom framrutan.

Där stod en stor vit katt och stirrade in på oss, men dess ögon var inte en katts. Det var pappas gråa. Katten var ett bevis på att pappa närmade sig och att han dessutom var mycket närmare än jag trott. Jisses vad jag avskydde katter!

Jag öppnade just munnen för att berätta för Tyr vad vi stod inför när katten spände sina muskler och med ett smidigt språng hoppade upp på morothuven.

Den tittade från Tyr till mig och sedan tillbaka på Tyr. Så visade den sina stora vitar tänderna och morrade. Trots glasrutan hörde jag klart och tydligt det blodisande ljudet.

Men det verkade inte stoppa Tyr för han gled lika smidigt ur bilen som katten hoppat upp på den. Innan han stängde dörren drog han fram ett svärd som han haft i ett gömt fodral nere vid sätets ena sida. Jag stirrade häpet på svärdet. De där riddarna var visst inte så dumma ändå.

Tyr började långsamt närma sig motorhuven med svärdet höjt. Jag vände blicken mot den övergödda katten som fortfarande satt fräsande uppe på bilen, men i samma stund den hörde bildörren slå igen hade den vänt sig mot Tyr.

Katten morrade varnande mot riddaren, men som inte lät sig avskräckas. Han fortsatte närmare och sträckte fram svärdet mot katten. Den höjde tassen med utfälda klor och slog mot metallen. Jag hörde hur klorna rev i svärdet med ett väsande ljud.

Slaget fick Tyr att greppa hårdare om svärdsfästet. Han försökte mota ner katten från bilen, men det såg inte ut som om den ville flyttas. Istället reste den sig från sin sittande ställning och tog ett steg mot Tyr, fortfarande stående på bilens motorhuv.

Jag såg storögt hur varenda muskel i kattens kropp spändes. Ett varningsrop ville flyga upp ur min strupe, men innan orden kommit över mina läppar hade katten slängt sig mot Tyr. Dess klor var som knivar som stack ut ur dess lurviga tassar. För ett ögonblick var jag säker på att det här skulle innebära slutet för Tyr. Jag hade sett vilken skada den där kattens klor kunde göra.

Där och då fick jag se hur skicklig min riddare egentligen var. Höpet såg jag hur han omänsligt snabbt gled undan och lät klingan falla ner mot katten. Men där och då fick Tyr se hur farligt skicklig jättekatten var. Den snurrade likt en flygande kula och vred sig så svärdet smekte förbi med bara några centimeter från dess bakban. Vigt landade katten stadigt på marken.

Om det varit möjligt hade mina ögon spärrats upp ännu mer när stiden fortsatte. Aldrig hade jag trott att någon skulle kunna möta pappas katter med bara ett svärd och utan magiska formler. Men Tyr visade sig vara så skicklig med sin klinga att han kunde mäta sig med katten.

I hög hastighet stötte Tyr mot kattens hals. Den stora pälsbollen duckade undan och högg mot honom med öppen käft. För att inte bli dödligt biten i magen backade Tyr hastigt, men i samma rörelse svingade han svärdet mot kattens sida. Den fick avbryta sin attack för att komma undan svärdet. Innan katten hann samla sig för ett nytt anfall hade Tyr tagit ett steg fram och måttade ett nytt hugg mot den.

Jag såg hur förvirrad katten blev när den upptäckte att Tyr hade övertaget. Aldrig hade den väl mött någon som Tyr. Någon som kunde handtera ett svärd med en sådan skicklighet att den såg ut att vara en naturlig del av hans kropp. Den skulle inte heller möta någon som Tyr igenom. För inom loppet av bara några minuter hade riddaren skiljt kattens huvud från resten av dess kropp.

Tyr stod tyst ett ögonblick och stirrade ner på kattens livlösa kropp. Till min förvåning tog han sedan fram ett paket tändstickor ur sin jackficka. Han tände med vana händer en sticka och släppte ner den på kattens kropp. Som om dess päls hade varit dränkt i bensin flammade den upp i samma stund den brinnade stickan träffade den. En förvånad flämtning slank ur min mun. Den där riddaren hade visste fler ess i sin rockärm än vad jag väntat mig.

Medan lågorna fortfarande brann vände Tyr om och öppnade bildörren. Som om han inte gjort något annat än varit ute och tankat satt han sig bakom ratten. Jag förstod inte hur svärdet fick plats i sitt dolda fodral, men klingan slukades effektivt av den. Min blick var fortfarande riktad mot sätet där svärdet var gömt när Tyr tryckte på gasen och fick bilen att fortsätta framåt.

Under den kommande halvtimmen var det helt tyst i bilen. Mina tankar var en enda oreda där jag försökte reda upp vad som nyss hänt. Jag var van vid magi och övernaturliga händelser. Man blev det när man var en häxa, bodde med tre till och blev jagad av sin psykiskt störda pappa och hans muterade katter. Men jag hade inte väntat mig att det fanns en kille som var så skicklig med sitt svärd att han utan problem kunde döda en av pappas katter. Och som dessutom hade tändstickor som verkade kunna få vad som helst att brinna. Det var inte en person man förväntade sig att träffa varje dag. Det var väl inte en persom man någonsin förväntade sig att träffa och det fick mina tankar att svepa runt i snabba spiraler.

”Vad fan var det där?” frågade jag oväntat och bröt tystnaden.

Tyr slängde en blick på mig före han svarade. ”Det var en väldigt stor katt:”

”Det vet jag väl”, snäste jag irriterat och trodde att han missförstod mig med flit. ”Jag menar”, jag visste inte riktigt vad jag menade. ”Jag menar”, jag viftade med handen åt hela hans uppenbarelse. ”Det här!”

Som svar fick jag en ny snabb blick.

”Vad är du egentligen för något?” fick jag till slut fram. ”Och säg inte bara en riddare för det berättar inte särskilt mycket.”

Min fråga mötte en mur av tystnad. Under flera minuter hängde den i luften utan att få något svar. Det visade sig dessutom att det skulle dröja innan min fråga skulle bli besvarad för just då körde vi in i en liten stad.

Fönstrena i husen vi körde förbi var mörka och det var inte särskilt konstigt. Klockan var halv tre på natten. Alla vettiga människor borde sova så dags, men desto närmare vi kom centrum desto fler byggnader var upplysta. Bensinstationen hade nattöppet precis som vägkrogen vi också körde förbi.

Jag trodde först att vi bara skulle köra igenom det lilla samhället, men det visade sig att Tyr hade andra planer. Han sackade in och svängde in på en smal vägg som stannade vid ett ganska fallfärdigt trevåningshus. På en skylt vi körde förbi stod det ”Motell Guldnyckeln”. Ett alldeles för vackert namn för byggnaden.

”Jag hoppades verkligen att de inte har allt för många skadedjur på det här stället, om vi ska sova här”, kommenterade jag när Tyr parkerade bilen på den lilla grusade parkeringen bredvid motellet, och vi hoppat ut.

”Ingen har dött av några vägglöss”, svarade Tyr när han öppnade bagagutrymmet på bilen och tog fram min ryggsäck och en egen väska. ”Det här är den säkraste platsen på flera mil.”

Av någon anledning kunde jag inte riktigt tro på hans ord. Det här motellet såg allt annat än säkert ut. Jag skulle inte bli förvånad om en stark vind kunde välta hela byggnaden.

”Om du säger det så”, mumlade jag och följde efter Tyr när han gick upp till ingången.

Inuti var det lika sunkigt som det sett ut att vara utifrån. Direkt i hallen fanns en reseption i mörkgrått trä. Faktiskt gick allt i en grå eller brun nyans, allt från det släta taket till det spruckna golvet. Därtill var det väldigt sparsamt möblerat. Förutom reseptionsdisken så fanns det bara en murken träbänk stående mot en vägg. En stängd dörr fanns till vänster om reseptionen, medan en trappa som ledde upp till övervåningen fanns till höger. Rummet var sparsamt upplyst med enbart en smutsig lampa som hängde i taket.

Tyr gick fram till reseptionen och slog till den lilla metallklockan som var det enda som stod på disken. Ljudet klingade ljust genom hallen. Renheten i ljudet kändes väldigt opassande i det annars smutsiga rummet.

”Välkomna”, en liten och korpulent man med bara några få grå hårstrån på huvudet öppnade den stängda dörren efter några minuters väntan. ”Välkomna till Guldnyckeln”, mannen dök in bakom disken. ”Vill ni hyra ett rum?”

”Ja, tack”, svarade Tyr lugnt. ”Ett rum för två.”

”Rum för två, rum för två”, mumlade mannen för sig själv samtidigt som han tog fram en stor bok som såg ut att ha varit med ett tag. ”Hur länge?” han tittade upp på Tyr med ögon som förstorades av uggleglasögonen han hade på näsan.

”Vi ger oss av imorgon bitti.”

Det var väl för väl att vi i alla fall bara skulle stanna där en natt.

”Så ett dubbelrum för resten av natten”, mannen öppnade boken och lät fingret glida längsmed raderna i den. ”Dubbel för natten, dubbel för natten”, han trallade det som en visa medan han bläddrade vidare. ”Ah! Här!” han tittade upp på Tyr. ”Rum nummer 21, tredje våningen med utsikt över hela stan?” han fick det att låta som en fråga.

”Det blir bra”, bekräftade Tyr.

”Bra, bra”, mannen försvann bakom disken och när han dök upp igen hade han en nyckel i ena handen. ”Då blir det 85 kronor.”

Tyr betalade kontant och fick nyckeln i gengäld.

”God natt”, log mannen när vi började gå uppför trappan.

”God natt”, svarade Tyr och jag i kör.

Övervåningen var lika kal och svagt upplyst som nedervåningen. På var sidan om korridoren man direkt kom upp i från trappan fanns dörrar med vita siffror på. Om siffrorna inte varit där hade det varit mycket svårt att hitta eftersom dörrarna såg exakt likadana ut.

Den tredje våningen såg ut precis som den vi lämnat under oss. Det var nästan lite kusligt att det var så mörkt, smutsigt och likt vartannat. Ett minne från en skräckfilm dök upp i mitt huvud. Jag trodde den slutade med att det legat en död människa i varje rum och den sista överlevande dog i det sista lediga rummer. Oj! Vad det fick mig att må bättre!

Till slut kom vi fram till rummet med siffran 21. Tyr öppnade den med nyckeln och jag väntade mig nästan att se ett lik på golvet, men allt som fanns i rummet var en dubbelsäng, ett litet bord med två stolar och en dörr där det hängde en hjärtformad skylt med bokstäverna WC. Rummet hade definitivt varit mer intressant om det verkligen funnit en död kropp där inne. Men jag skulle väl inte klaga, fönstret hade i alla fall gardiner. Inte för att det piffade upp rummet precis. De var nämligen i samma gråsmutsiga färg som verkade vara ett tema för hela motellet.

”Jag sover inte i den sängen”, förkunnade jag efter att ha känt på täcket och upptäckt att det var något som rörde på sig. ”Du får hemskt gärna det om du vill.”

”Jag tror jag nöjer mig med golvet”, svarade Tyr utan ett spår av ett leende.

Han öppnade sin väska och drog fram ett flertal rullar av tyg. När han virade upp dem såg jag att det var filtar. Som om han gjort det väldigt många gånger tidigare bäddade han golvet med dem och lade två rullar som huvudkuddar.

”Känn dig som hemma”, sa Tyr samtidigt som han drog av sig skinnjackan och hängde den över en av stolarna. ”Gör dig iordning för att gå och lägga dig. Vi kommer inte få mycket till sömn”, efter de orden gick han in i badrummet och stängde dörren bakom sig.

Efter en grimas mot den stängda dörren öppnade jag min ryggsäck för att se vad Moa och Linn packat ner till mig. Jag borde väl inte vara förvånad över hur duktiga de två äldra häxorna var på att packa. I ryggsäcken fanns allt jag kunde behöva: två tröjor, ett linne, två elastiska jeans, underkläder, en necessär med toalettartiklar och en hel del andra bra-att-ha saker, däribland en pyjamas bestående av ett vinrött linne och ett par korta svarta shorts.

Det bytte jag om till och packade sedan ner allt i ryggsäcken igen. Moa och Linn var bättre på att packa ner än vad jag var för jag fick ta till lite våld för att kunna stänga ryggsäcken, men det gick till slut.

Innan Tyr hade kommit ut ur badrummet hade jag inte bara hunnit byta om utan också dra för gardinerna för fönstret och krypit ner mellan två filtar. Jag låg med ryggen mot honom, så jag hörde bara att han lade sig en liten bit ifrån mig.

Det var då hopplösheten högg tag i mig. Jag låg på golvet inne på ett gammalt motell med en vitt främmande kille. Pappa jagade mig och var mycket närmare än vad jag önskade. Plus det hade jag blivit tvungen att lämna de enda tre personerna här på jorden som jag älskade. Chansen fanns att jag aldrig skulle få träffa dem igen. En tyst snyftning slank ur min mun. Efter det blev det tyst i vårt lilla rum.

”Riddare har en speciell gen som gör att vi kan svinga ett svärd som vi gör”, berättade Tyr plötslig. ”Genen gör även att vi kan bilda större muskler på kortare tid och vi växer mer än vanliga människor. Vi skapas helt enkelt för att kunna bli riddare.”

Tänk att det behövdes ett mörkt rum och osäkerheten på om någon kunde höra honom för att Tyr skulle säga mer än en mening. Då hörde jag även att han hade en mycket behaglig röst. Den fick mig att tänka på mörk choklad. Lite sträv av kakaon men helt njutningsbar. Jag kunde tänka mig att lyssna mycket på den om det inte vore för att jag var så trött och somnade innan Tyr hann säga något mer.
***