I framtiden (SciFi)

Titel: I framtiden
Författare: Fellrendión
Språk: Svenska
Kategori: SciFi
Färdigskriven: Nej och kommer inte att bli eftersom att jag tröttnat på den
Antal kapitel: 5
Handling: Står i prologen


__________________________________________

Prolog (Även om den är dålig)

Många år långt fram i tiden har all miljöförstöring och utsläpp av koldioxid tagit över Jorden och fått luften att bli som syret på Mars och all mat har dessutom börjat minska. Inte många familjer lever längre, men en familj lever fortfarande i Kiruna och det är dem som denna berättelse ska handla om, och vad de gör för sin överlevnad och allt ni läser kommer att komma från deras dotters perspektiv.

Kapitel 1: Min syster

Jag mådde allt mycket sämre när Sara dog. Jag börjar ibland tänka på det svaga minnet av min syster på morgonar. Jag minns hur hon brukade väcka mig på morgonen och alltid leka med mig på morgonen. Men nu bor jag ensam med min mamma och min pappa.

Mamma hade alltid talat om för oss hur viktigt det var att ha på sig skyddsdräkterna varje gång vi lämnade huset, men en gång gick allt mycket fel. Jag talade om och om för min lillasyster att det var mycket farligt att gå ute utan dräkterna. Men hon lyssnade inte, vi visste inte vad som skulle hända ifall vi gick utan dem och hon testade. Först hade vi väldigt roligt och började leka en rollspelslek där vi intog rollerna som alver från Sagan om Ringen som var vår favoritbok som vi hade hittat från ett övergivet hem en gång. Det fanns inte några familjer i Kiruna längre så vi hade kontrollen över allt som fanns där.

Men på vägen in så började hon plötsligt få svårt att andas och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag började få panik, och hon blev alltmer blå i ansiktet. ”Vad ska jag göra”? Tänkte jag. Jag skyndade mig och drog in henne i huset igen. Vi var ensamma hemma under den tiden och när väl pappa och mamma kom hem så var hon redan död. Vi hade begravningen för några dagar sedan och jag minns att jag grät förtvivlat. Ibland när jag är ensam brukar jag hälsa på henne i sin grav vid sandlådan, en plats hon gillade mycket. Hon var bara nio år när hon dog. Jag är elva år gammal och mitt namn är Johanna.

Åh Gud vad bra! ♥ blir tårögd!

Tack för att du säger så!

Man ska väl alltid säga sanningen?

Ja, det ska man!
You must not tell lies!

Perfekt då!

Bra

Kapitel 2: Ont om mat

”Johanna”! Ropade min mamma och jag vaknade. Jag hade precis drömt om att jag mött Sara igen och att vi stod på en vacker blommig äng där vi kunde andas fritt. Men det vi att kommer aldrig att hända igen. Naturen är förstörd, det finns ingen chans till det. Människorna som levde för många år sedan hade chansen att rätta till alltihop, men de valde hellre chansen att tjäna pengar än att rätta till alltihop och låta framtiden för de kommande generationerna att bli hemsk. ”Johanna, det är dags för dig att vakna”! Ropade mamma. ”Jag kommer mamma”, svarade jag och klev upp. Det var måndagen den 11:e april 4002.

(För er som har läst om växthuseffekten så vill jag bara säga att årtalen då allting har blivit så förskräckligt med Jorden kanske inte stämmer här men det med att Jorden kommer att bli som Mars kan hända om några år).

”Johanna, din far och jag upptäckte igår att maten på vår planet har börjat ta slut, en djurart dör ut varje dag och snart blir det vi. Vi måste tyvärr resa ut i rymden för att leta efter en annan himlakropp som kanske kan ge oss ett bättre boende”, sa mamma allvarligt. ”Vadå? Ska vi verkligen ut i rymden? Vi är ju inte ens utbildade astronauter”! Sa jag. ”Men är det inte värt ett försök”? Frågade mamma. ”Joo”, sa jag länge. Jag kunde inte tro det. Att vi skulle åka ut till rymden fast vi inte hade så stor chans till överlevnad. Men ifall vi skulle överleva så verkade det hela ändå ganska trist. Jag hade redan flyttat många gånger i mitt liv på grund av alla naturkatastrofer som har hänt i södra Sverige och nu skulle vi flytta igen. Jag suckade. Efter att ha packat ihop mina käraste ägodelar i en väska så var det direkt dags att ta på oss skyddsdräkterna och gå till Esrange. Kiruna var obebott så att ingen kunde stoppa dem.

(Jag vet att det är ett kort kapitel men det ska hända mycket mer i nästa kapitel )

JÄTTEBRA!!!!! Fortsätt, snälla!

Kapitel 3: Farväl av jorden

”Spänn fast dig Johanna, och gör det hårt”! Sa mamma till mig när vi satte oss i rymdfärjan. ”Det är dags att ta farväl av jorden”, sa mamma och stängde dörren. Jag kände mig inte på humör för att säga farväl och väntade bara på att vi skulle få flyga iväg.

Motorerna började värmas upp.
”Kommer vi att överleva”? Frågade jag oroligt. Motorerna lät så högt som om att något skulle sprängas. ”Jag vill inte ljuga för dig gumman men det hoppas jag att vi gör”, sa mamma med en röst som jag aldrig hört henne säga förut. Hon brukade alltid låta lugnande när det var något jag var rädd för men nu verkade hon själv också vara rädd. ”Ta ett djupt andetag”, sa pappa. Sedan började han trycka på några knappar väldigt fort så att jag inte hann se vad han gjorde.

”AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA”! Jag skrek så mycket att mina ögon höll på att tränga ur sina hålor. Jag trycktes hårt bak mot ryggstödet i min stol och det kändes som om att jag skulle dö. Sedan så började allt plötsligt bli lugnt och vi verkade vara uppe. Jag kände mig tyngdlös och tog av säkerhetsbältet. Sedan så började jag sväva. Allt kändes helt lugnt och avslappnande. Jag önskade bara mer och mer att Sara hade varit bland oss.