Jag heter Lina

Titel: Jag heter Lina
Språk: Svenska
Genre: Vänskap

Skriver hela berättelsen (novellen) på en gång, uppskattar kritik

Augusti. Skola. Helvete. Det är ju så, om man bor ensam med sin pappa, är allmänt dålig på att ta kontakt med andra och är utstött så är ju inte skolan den platsen man vill vara på direkt. Ända sen jag började fyran i Dilkeskolan har jag hatat livet, börjat klä mig i svarta frånstötande kläder, färgat håret svart och blivit en paranoid. Status börjar spela roll och jag hamnar längst ner. Fast före Gustav, men allt han gör är att gråta och leka med pinnar så han räknas inte. Michaela hamnar högst upp tillsammans med Klara, Marcus och Hannes. Jag har aldrig blivit slagen, de vågar inte för de vet att jag är starkare än dem. Det enda de kan göra är att fälla taskiga komentarer eller strunta i mig. Om jag bryr mig? Såklart jag gör. Ingen kan inte bry sig. Man kan ignorera, men aldrig sluta bry sig. Jag ignorerar det. Om någon fäller en komentar låtsas jag att jag inte hör det, oftast. Det hände en gång, precis när jag färgat håret, att Klara kom fram och frågade varför jag valde att se ut som om jag hade kol på huvudet. Jag svarade glatt och nonchalant med en liten bugning för att jag var på så bra humör efter färgningen. ”För att jag kanske älskar kol! Lika mycket som du uppenbarligen älskar sand på grund av ditt sandblonda hår.” Klara var stod stumt och gapade medan jag gick därifrån. Men det är alltså till skolan jag ska imorgon. För sjunde året i rad. Ska det aldrig ta slut? Föresten mitt namn är Lina. Fina Lina, fast för mig är det ju konstiga Lina. Vi ska ju få en ny i klassen också, ännu en idiot antar jag. Det är väll en till tjej med stora bröst som skriker som en galning så fort någon kittlar henne och alltid hänger efter Hannes och Marcus. Eller en kille som tränar tvättbräda typ varje dag och spelar fotboll, eller hockey också för den delen. Det trodde jag det.
Nästa morgon sitter jag alltså i bussen på väg till mitt helvete. Alla skriker och gapar som vanligt. Jag sitter ensam vid min fönsterplats och lyssnar på Evanescence i mina hörlurar. Eftersom det är första dagen hade jag försökt klätt mig med omsorg och valt ett par ganska hängiga svarta byxor med kedjor, min svarta collegetröja med ett tryck där det står ”I´m a unicorn your f*king humans”. Kanske inte låter särskilt sexigt men vad har jag att visa upp? Plattbröstad som jag är. Nu stannar bussen igen och det kliver på en kille i ungefär samma ålder som mig. Men jag känner inte igen ansiktet. Där är den nya killen.
Han verkar inte som jag trodde precis. Snygg var han, men inte som de andra killarna i skolan. Han hade huvtröja, hörlurar, precis som de flesta andra. Men den här killen var annorlunda på något sätt, han såg… snäll ut, inte som Hannes som är stöddig och försöker vara cool jämt. Nej den här killen ÄR cool. Helt naturligt om det går att säga så. Han började gå bak i bussen, säkert mot Michaela, Klara och Marcus. Men han stannar vid min plats. ”Är det ledigt här?” frågade han. ”Va?” svarar jag lite förvånat och tar ur hörlurarna. Han himlar med ögonen men jag ser att han ler lite. ”Jag undrar om det är ledigt här, och om det är det vill jag gärna sitta här” säger han som om det vore vad som helst. ”Ja, visst”. Han sätter sig och jag flyttar mig lite närmare fönstret. Det ända som går runt i mitt huvud är at jag sitter bredvid en kille. För första gången vill någon sitta bredvid mig frivilligt. Jag försökte komma på något att säga för det verkade dumt att bara sitta där. ”Så, du ska börja i vår klass?”. Gud, det är som att prata om vädret, men som tur är bryr han sig inte om det. ”Ja, om du går i 7B” svarade han bara och kollade på mig med ett par bruna ögon. ”Mm, det gör jag”. Men varför satte han sig här, jag ser att Klara kikar lite på oss. Nu måste jag fråga. ”Varför satte du dig bredvid mig och inte de där bak?”. Han såg lugn ut, inte ett dugg förvånad av min konstiga fråga. ”Därför att du verkade mycket mer intressant än dem” sa han rakt ut. Jag märkte att jag gapade lite och stängde munnen hastigt. ”Vad menar du med det?” jag kände en misstanke, det kanske var ett skämt alltihop. Han himlade med ögonen. ”De där borta” han nickade med huvudet mot Michaela och kompani ”Verkar likadana som alla andra. Du verkar annorlunda ut på något sätt, unik” Det är inget skämt, men nu ska jag också vara modig. ”Det är typ samma sak med dig” gris, det gick ju bra. ”Föresten jag heter Lina” slank det ur mig. ”Jag är Emil” säger han och ler ”Cool tröja föresten”. Jag kom på vad det stod på den och rodnade för första gången på grund av mina kläder. Plötsligt börjar alla röra sig i bussen. Vi är framme vid skolan och tränger oss ut ur bussen.
Det är varmt ute och överallt ungdomar som går sida vid sida och pratar med varandra efter att inte har sett varandra på tre månader. Jag har också en vid min sida i år. Medan vi går upp mot skolan pratar vi och jag får veta att han också gillar att spela skräckspel, det anses vara töntigt i min klass så ingen annan gör det. Vänta vad har hänt? Jag har ju aldrig berättat för någon att jag spelar skräckspel. Eller gått upp mot skolan och pratat med någon. Aldrig. Jag är ju hon som håller sig borta från alla. Är det såhär det känns att ha en vän? I så fall tycker jag om att ha en vän. Ska vi följa med varandra hem nu efter skolan? Inte hem till mig till pappa, men jag vågar ju knappast gå hem till Emil heller.
Vi kom fram till korridoren där redan de flesta från klassen redan hade anlänt. Tjejerna visade upp sin solbränna och sina nya kläder för varandra. Jag kollar på mina händer som är helt bleka. Vad det gäller killarna har de redan börjat ta varandras kepsar. Fast när jag och Emil kommer vandrande genom korridoren sida vid sida riktas alla blickar mot oss. Emil verkar inte se dem utan drar bara med sig mig för att hitta sitt skåp. Vi hittar skåpet som är bredvid Antons och fortsätter prata och så småningom börjar alla återgå till vad de höll på med innan vi kom. Nu kommer Michaela och Klara fram och presenterar sig. Mig skiter de fullständigt i förutom att Michaela kastar en äcklad min mot min tröja. Emil snackar lite med de men tackar nej när Michaela frågar om han vill äta lunch sen med henne, Klara, Marcus, Sebbe och Hannes som står lite längre bort. Det gör mig ganska smickrad eftersom de är de populära i klassen. Vissa gör vad som helst för att få sitta med dem. Sedan kommer både Emilia, Hanna och Sofie och presenterar sig. De pratar till och med lite vänligt med mig också, vilket jag blir ytterst förvånad över eftersom jag vet att de har kallat mig ”puckat emo” i omklädningsrummet en gång bakom min rygg. Bara för det så svarade jag så kortfattat jag kunde. När de stuckit kommer Sebbe och Filip fram och undrar om han vill börja i deras fotbollslag, fats de inte ens har sett han spela. Emil tackar nej till det också och säger att han håller på med basket. ”Nice” säger Sebbe men han och Filip går rätt snart. Filip ger mig en nick och jag nickar tillbaka. Anton, Kalle och Julia kommer också och snackar med honom. ”Du klarar dig rätt bra” säger jag när de har gått och börjar skratta när jag ser hans förvånade min. ”Vad menar du?” säger han. Jag flinar lite medan jag förklarar. ”Ja få se, jag menar att ungefär halva klassen har kommit och talat till dig med respekt OCH frågat både om du vill sitta med de, och bli med i deras lag under dina första tio minuter på den här skolan”. Han börjat le när han förstår vad jag menar. ”De där andra? De räknas inte, jag hänger ju med dig nu”. Vi log mot varandra innan vi blev insläppta i klassrummet. Fröken lät Emil presentera sig och han fick platsen bredvid Sofie som såg sprudlande lycklig ut. Jag hade min vanliga plats bredvid Kalle som struntade i mig, men för första gången kom jag på mig med att vara glad i skolan och det är Emils förtjänst. Jag sökte ögonkontakt med honom, när jag fann den log han mot mig och jag tänkte: Jag har en vän.

Bra!!!! Jättebra!! Superjättebra!! Megaauperjättebra!!

Känner igen mig själv i det där. Inte helt, men ändå. Jag är inte lika utstött som Lina i denna underbara berättelse, men jag känner helt klart igen mig.

Jättebra!! *måste bara säga det igen...*

Naaw tack! alltid kul när någon gillar något man har gjort

JÄTTE BRA! (Okej, har ju redan läst som du vet den men ändå!)♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥