Titel: Test 1
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nää
Rating: G (vad jag vet än så länge)
Beskrivning: Kapitel ett skrev jag för ett halvår sedan och jag hade helt glömt bort den. Men nu ska jag fortsätta att skriva på den!
Vill inte avslöja något ännu så ni får läsa istället :3
Och sorry om svenskan är dålig. Orkar inte läsa igenom hela texten igen. Det var ungefär 3500 ord
Kapitel 1 (Del 1 av 2)
Jag gick ut från den lilla lägenheten då de hade ringt från laboratoriet att jag skulle komma genast. Snabbt som vinden, vad jag tyckte i alla fall, drog jag på mig mina svarta ballerinaskor som hade varsin fin rosett vid tårna. Innan jag hade lämnat lägenheten hade jag tittat snabbt in i den höga spegeln i hallen. Jag hade på mig mina vita shorts och en mörkblå blus. Som ytterplagg hade jag på mig den ljusbruna skinnjackan som nästan började bli för liten för jag hade varken haft tid eller pengar att köpa en ny. Men den två år gamla och slitna skinnjackan höll fortfarande och jag skulle inte behöva den mer ändå.
Efter att ha låst upp cykeln började jag cykla så snabbt som jag kunde. Men den dåliga luften och den dåliga konditionen gjorde att man fick snabbt mjölksyra i benen och att cykla upp för backen var rena tortyren. Men jag hade inte tid att klaga. Platsen jag var på väg till låg lite på utkanten av staden jag bodde i, på en lite öde plats. Det fanns knappt någon växtlighet, mest sand och solen var stark och brännande.
Jag cyklade upp på parkeringen och ställde cykeln mitt framför ingången till laboratoriet och jag brydde mig inte om att låsa. Glasdörren öppnades av en man som jag kunde gissa var runt trettioårsåldern och han bad mig att följa honom in så jag gjorde som han sa och gick in. Dörren stängdes bakom mig med en högljudd smäll och jag tittade snabbt bakåt genom glaset. ’Kommer jag att sakna Tellus?’ Jag leddes in i en sal och gapade när jag såg vad det var där inne.
Portalen var öppen. Portalen hade äntligen öppnats. Efter månaders försökande hade de äntligen lyckats öppna den, men vart den ledde visste de inte. I den stora salen med överdrivet högt tak, vad jag tyckte i alla fall, rusade alla omkring mig och gav mig massa verktyg, kläder, mat och mediciner och andra tänkbara medel jag kanske skulle behöva. Fast, alla kanske var fel ord. Men ett par stycken då det max var tjugo som arbetade här på detta konstiga forskningsställe. Resten satt i ett rum bredvid med ett stort fönster mot salen jag befann mig i. Där satt alla som älskade datorer och varje gång man gick in dit hörde man bara knattrandet från deras tangentbord och det enda ljus som fanns där var det dataskärmarna hade att erbjuda. Det hjälpte inte att alla väggar var svarta. Jag tittade allvarligt på dem och försökte få ögonkontakt men nej det fick jag inte. ’Oj, vad överraskande.’ tänkte jag.
Någon äldre man kom med en spruta och drog upp ärmen till min tröja och sprutade in något. ”Aj!” fräste jag. Han fnös och vände sig om och gick. Om jag hörde rätt så tyckte jag att han mumlade otacksam. ’Otacksam?!’ nästan skrek jag i mina tankar. ’Om det något jag inte är så är det verkligen otacksam.’
En sak jag visste nu, som gick genom mina tankar hela tiden. Den hade faktiskt gått igenom mina tankar hela tiden sen jag skrev på kontraktet. Men det var att jag inte var redo för detta men jag var tvungen. De behövde mig för att fortsätta denna forskning vidare och jag hade erbjudit mig själv som försökskanin.
’Helvete, jag kan inte vända’. Jag tittade nervöst omkring mig igen. Ruset hade minskat och nu ville de förbereda mig att passera den lysande portalen. ’Vad finns på andra sidan? Tänk om jag dör direkt?’ Med ett stort in andetag genom näsan och sedan ett lika stort men lite lugnare utandning genom munnen lugnade ner mina nerver. Lite. En kort stund i alla fall. ’Men jag måste erkänna att detta är väldigt spännande. Vad de visste var jag den första som provar på detta. Den första! Kanske jag får vara med i Guinness rekord bok?’ Jag skrattade litegrann men det dog ut lika snabbt som den brast ut. ’Men ändå, det är ju på tiden. Det är år 2053 och alla människor, åtminstone de flesta, har pratat om när det ska vara dags att besöka andra planeter.’
Efter att ha dragit på den svarta tajta byxdressen med långa ärmar och sen ett par tåliga kängor som jag hade fått av de iskalla människorna. Mitt tunna raka askblonda hår klipptes till någon centimeter över axlarna. De hade nämnt tidigare att mitt hår tovas så lätt, så det var väl bra det antog jag. Det känns skönt att inte behöva vara så utseendefixerad längre.
De senaste åren, nästan hela min uppväxt, tvingade de på alla oss flickor i världen att bära smink. Nästan överdrivet mycket. Man har uppfunnit smink som håller bättre på huden så att man inte behöver tvätta bort det varje gång man ska sova. Skam. Nu får man nästan aldrig se sitt riktiga ansikte och varje gång man får se det ser man bara sjuk och blek ut.
’Just nu skulle jag inte vilja se mig själv i en spegel. Denna dräkt är förskräcklig. Jag gillar inte visa min kurviga kropp. Kunde de inte fixat något som är… Pösigare? Åtminstone lite större och inte lika tajt.’
Kvinnan framför mig tittade på mig med en bekymrad min och skakade på huvudet. Ibland tror jag att de kan läsa tankar för det känns verkligen som att de vet hur jag känner och tänker. De svarar på ens tankar nästan. ’Eller är det jag som uttrycker mig med hela ansiktet när jag tänker? Det kommer jag aldrig få svar på.’
”Okej, du har din radio i fickan. Skulle det vara något trycker du på den röda knappen så hör vi dig direkt. Men vi vill helst ha den på hela tiden då vi får lättare tag på dig. Den har också kamera så vi kan se miljön. Sprutan vi gav dig för en stund sedan, i den fanns det en liten kapsyl som är kopplad till våra datorer så vi kan se hur du mår.”
’Dagens teknik. Jag är inte förvånad om de försöker imponera på mig.’ Kvinnan visade hur radion fungerade och hon hade knappt något intresse alls i hennes blickar. ’Vill hon verkligen jobba med detta? Att hon inte visar intresse för sitt jobb hjälper mig verkligen nu. Inte. Jag är sjukt nervös. Kom med positiv respons eller något för att muntra upp mig.’
Jag nickade som svar och mina mörkbruna ögon tittade fängslande mot den lysande portalen i hopp om att se andra sidan. Men icke sa Nicke, såklart måste man gå igenom. Ännu ett stort andetag fyllde mina lungor och jag plockade upp den medelstora väskan och hängde den över mina axlar. Mina fötter styrde mig mot portalen och någon meter ifrån att gå igenom vände jag mig om och tittade på alla forskarna eller vad de nu skulle vara. Alla hade sina ögon riktat mot skärmarna till sina datorer.
’Allt för att kolla om alla värden stämmer så att portalen kan funka.’ Jag himlade lite snabbt och vinkade uttråkat mot dem, lyckligtvist så vinkade den ointresserade kvinnan mot mig. Men ingen annan brydde sig. ’Om mina föräldrar var här skulle de inte ens sagt hejdå. Ett utav anledningarna varför jag valde att kanske sluta mina sexton unga år genom att gå genom en främmande portal och dyka upp mitt ute i ingenstans.’ Ett litet leende nådde mina läppar och jag vände mig långsamt tillbaka och tittade tvekande in i portalen innan jag steg in i den. Det sista jag hörde av mitt hem, planeten Tellus, var från en högtalare.
”Test1 har nu lämnat vår planet”
’Verkligen? Jag har ett riktigt namn och ni döper mig till Test1. Vet inte hur jag ska uttrycka mig, men det här är nästan skrattretande.’
___________________________
Detta var ungefär hälften av kapitel 1. Hoppas ni gillade det! :3
Mugglarportalen