Svarta Vingar

Titel: Svarta vingar
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej
Rating: PG
Handling: Sebastien och hans familj flyttar in till ett stort hus när han är liten. Men då vet de inte vad för onda ting som finns där. Några år senare planerar familjen att rensa den gamla vinden som de har låtit vara sen de hade flyttat dit. Sebastien hittar då en gammal bok som han genast blir intresserad i. Han börjar läsa och upptäcker att det är en dagbok, det han inte vet är att han har väckt en demon. Sebastien upptäcker direkt att det bara är han som kan se demonen men han tror att det är hans skyddsängel.


Låter det intressant? Kommentera gärna så lägger jag upp prologen!

låter intressant

Låter väldigt bra....jag bevakar!

Prologen är då när han är mindre

Prolog

Bilen åkte upp för garageuppfarten till det nya hus vi skulle bo i. Jag tittade nyfiket ut på det stora mörka huset framför mig, jag fick känslan att något ont låg och väntade över det gamla huset. Min mor hade blivit så glad när hon såg att huset äntligen skulle säljas och direkt när hon fick reda på det ringde hon den förra ägaren. Marilyn, som min mors namn var, fick köpa den direkt. Det var nästan som om den förra ägaren ville flytta därifrån så fort som möjligt.

Bilen stannade och jag och mina systrar klev ut ur bilen. Ett 'ooh' och ett 'aah' lämnade våra munnar när vi fick se huset på närmre håll. Huset var lite kusligt på utsidan men våra föräldrar hade gjort om insidan så att det skulle se mer hemtrevligare ut. Jag och mina systrar sprang mot dörren och försökte öppna men det var låst så vi var tvungna att vänta. Ett suckande hördes från min äldsta syster. Vi satte oss ner på terassen och tittade ut över gården och på det vildvuxna gräset. Tillsammans satt vi och fantiserade om hur mycket vi skulle leka på trädgården efter gräset hade klippts. Min syster Esther tog av sin vita slokhatt som passade hennes blomstrande klänning i fina pasteller. Hon satte den sedan på mitt huvud och jag log mot henne. Min näst äldsta systern bara flinade åt mig.

"Varför gör du han så flickig Esther? Han är en pojke." sa hon och himlade sedan med ögonen. Hon rätade till sin prickiga kjol och började sedan pilla med sin långa tjocka fläta hon hade i håret. Hon var den enda i vår familj som hade mörkt brunt hår. "Det enda bra är att han gillar att leka med dockor med oss." fortsatte hon.

Min syster Esther tittade allvarligt på henne. "Ines, bara för att man är en pojke eller flicka spelar det ingen roll vad man tycker om att göra. Han väljer ju det själv också, det är väl inte så kul att vara ensam då han är både minst och den enda pojken." Jag hade alltid tyckt om Esther, hon var alltid så snäll och hon har alltid accepterat alla. Hon tittade ut mot bilarna där våra föräldrar höll på att lägga fram kartonger på uppfarten. Solen lyste mot hennes ansikte och hennes blonda lockiga hår såg nästan ut att börja lysa. Man kunde se fräknar dyka upp på hennes lite röda kinder som solen hade gett henne. Jag tittade på henne förundrat men drogs tillbaka till verkligheten när min mor kom upp för de få trappstegen upp till terassen. Vi reste oss upp och hoppade av lycka när vi såg Marilyn vrida nyckeln i låset, vi kunde höra det klickande som betydde att vi kunde gå in.

Ines rusade snabbt in i den stora entrén. Framför oss var det en stor spiraltrappa som jag bara hade sett på filmer eller hos rika familjer på tv'n. Till höger fanns det ett stort valv som ledde till det stora vardagsrummet och till vänster befann sig köket. Det var som ett helt nytt hus inomhus, allt hade renoverats och väggarna hade målats i ljusa crème-färger för att få den lugna känslan fram. Utomhus hade den mörka färgen på väggarna börjar flagna och lossna. Vår mor bad oss att välja rum så vi sprang upp för den fina trappan till andra våningen, men eftersom jag var mindre än mina systrar så sprang de lätt om mig. De tog var sitt stora rum och jag hörde dem ropa "Denna är min" när jag gick vidare till nästa rum. Jag öppnade dörren men kom in till ett mindre rum, rummet hade passat mycket bättre till en kontorsrum och det var nog det den skulle bli. Jag lät dörren vara öppen när jag gick till nästa rum, det var redan möblerat där så jag antog att det var mina föräldrars.

Det förvånade mig att det inte fanns något mer rum på den våningen så jag började gå upp för en till trappa som ledde till den tredje våningen. När jag kom upp möttes jag av två dörrar; till höger stod det "vind" men ett lite äldre typsnitt. Så jag gick mot dörren till vänster men till min förvåning var den låst. Jag drog ned handtaget igen men det funkade fortfarande inte så jag beslutade mig att gå ner och be mamma öppna den. På nedervåningen började hallen sakta att fyllas med kartonger, mina systrar började bära upp sina egna kartonger. Eftersom min mor inte kunde hjälpa mig på ett tag beslöt jag mig att titta runt i huset.

Jag gick in i det stora vardagsrummet och möttes av allt ljus som släpptes in från de stora fönstrerna som tog upp den breda väggen. Jag drog för de rödaktiga gamla gardinerna för att minska på det bländande ljuset men istället täcktes mina händer av damm. Ett suckande lämnade mina läppar och jag klappade händer för att få bort det mesta av dammet. Min blick fastnade sedan på det stora svarta pianot som tog upp en stor del av rummet. Jag gick med långsamma steg och nästan hasade mig fram samtidigt som jag tittade förundrat på det vackra instrumentet. Min mor hade alltid tyckt om att spela piano men eftersom vårt förra hus var mindre fick vi knappt plats med ett stående piano. Jag satte mig försiktigt på pallen och fällde upp det mörka locket som skyddade de vita och svarta tangenterna. Mina fingrar strök försiktigt över dem och jag tryckte sedan ner en not som gjorde ett ljud som ekade vackert.

Jag tittade mig omkring och föreställde mig ljudvågorna studsa på väggar och möbler. Ett fascinerat leende prydde mitt ansikte samtidigt som jag tryckte ner fler noter för för att skapa en melodi som inte hade funnits tidigare. Även om det lät falskt med de blandade noterna kunde jag inte sluta förundras för det vackra ljud pianot lämnade sig. Jag hörde ljud av klackskor eka tillsammans med melodin och jag kunde känna av min mor gå in i rummet.

"Där är du ju, min son." säger hon med ett litet leende på sina läppar. "Gillar du pianot?" Jag nickade som svar och tryckte ner några noter till. "Jag kan lära dig piano nästa år då du också börjar skolan. Då får du även ta lektioner om du vill." Hon log lite mot mig. "Du ville mig något förut, behöver du hjälp med att packa upp eller bära upp kartongerna?"

"Jag behöver nog hjälp med det också." medger jag lite. "Men det var låst till ett rum och kan du snälla låsa upp det. Snällaaa." bad jag henne och knäppte mina händer i en bedjande gest. Hon log ännu mer och ett litet skratt lämnade hennes läppar

"Såklart jag kan göra det. Men då får du visa mig!" Jag sprang förbi henne och ut mot hallen men tänkte mig inte för att massa kartonger var i vägen så jag föll över några. Jag ser en mörkhårig gestalt i ögonvrån när jag försiktigt reser mig. Gestalten lade sina armar i kross samtidigt som jag gnydde lite över smärtan som jag hade i mina handflator.

"Du är ju inte klok Sebastien, du vet ju att vi flyttar. Alltså har vi ju massa kartonger överallt!" sa Ines och himlade med ögonen. Min syster Ines var två år äldre än mig; alltså 8 år. Hon hade aldrig gillat att vara den näst äldsta bland syskonen. Det gjorde att hon varken räknades som minst eller äldst och hon hade aldrig gillat att bli kallad 'mellanbarn'. På grund av det har hon alltid trott att hon har rätt att behandla mig och Esther som hon vill; alltså negativt. Eller, det är vad jag har fått känslan av.

Jag reste mig upp försiktig och gav henne en liten sur blick och fortsatte att springa uppför alla trappstegen. Efter att ha nått toppen la jag mig på marken och pustade ut, Marilyn kom en kort stund därefter. När hon plockade fram nyckeln fick jag samma känsla i kroppen som tidigare när hon låste upp ytterdörren. Jag hade också en nyfiken känsla i mig då jag ville veta hur rummet skulle se ut. Efter ett klickande öppnade hon dörren långsamt och jag trängde mig in snabbt och stod i det stora rummet. Rummet hade två sneda tak då vi var högst upp i huset. Längst bort i rummet var det ett stort fönster med en bred fönsterbräda där man kunde sitta på. Väggarna hade målats i en ljusare färg som de andra väggarna i resten av huset, men de hade behållit det gamla mörka golvet. Jag sprang till fönstret och tittade nyfiket ut och fick en fin utsikt över trädgården på framsidan och gatan och våra grannar.

"Detta rum vill jag ha." sa jag utan tvekan. Jag visste inom mig hur jag skulle möblera mitt rum och pryda mina vägar och sneda tak. Det var verkligen ett drömrum tänkte jag inombords. Min systrar kom in i rummet och tittade runt och jag kunde höra Ines mumla ord att hon var avundsjuk. Men det gjorde bara att mitt leende blev ännu större.

Men då visste jag inte hur dåligt det skulle bli för mig för att jag valde det rummet. Hade jag fått välja några år senare hade jag hellre valt kontorsrummet.

Bra

Hej Meeep, nu har du fått bördan att ha mig som läsare för detta är något jag verkligen kommer bevaka.

Din rubrik fångade mig verkligen, som nästan allt med vingar, fjärilar och liknande gör men sedan höll prologen mig kvar. Ska säga att det inte är mycket som väcker mitt intresse för att sedan leva upp till mina förväntningar men jag hoppas att detta gör det för prologen gjorde det verkligen. No pressure at all. X)

Gillar hur du fångar karaktärernas olika personligheter och hur vi får lära känna dem redan ifrån början så att säga. Beskrivningen av huset är mycket bra tycker jag, man kan se det framför sig och är väldigt utförlig vilket jag gillar. Något jag saknar dock är kanske beskrivningar ifrån de andra sinnena än synen så som lukter, ljud osv. Upptäckte nu då jag läste vidare det där med pianot men tänkte på ljud ifrån huset för av erfarenhet brukar gamla hus har lite ljud för sig. Att det var ett gammalt hus insåg jag nu inte stod utan var enbart något jag antog. X)

Sedan blandar du tempus på ett ställe ” Jag går in i det stora vardagsrummet och möttes av allt ljus som släpptes in från de stora fönstrerna som tog upp den breda väggen. ” – går, kanske borde vara gick?

Jag gillar också hur du får med att mamman gillade/gillar att spela piano, tycker att sådana små detaljer ger berättelsen/novellen (whatever) mer djup.

Jag reste mig upp försiktig och gav henne en liten sur blick och fortsatte att springa och för alla trappstegen. – tror du råkat sätta dit ett och istället för uppför.

Överlag så är den väldigt välskriven skulle jag vilja säga och skriven på ett litet annorlunda sätt som (nu har jag tappat det svenska ordet men men) humor me. Fortsätt så här!!

Mort

Waah! Tack så jättemycket för all kritik :3
Jo, när du säger det så har jag gjort fel på några tempus. Jag har läst igenom texten några gånger men det är svårt att upptäcka allt själv och jag har ingen Beta Men jag ska vara extra noga nästa gång! ^-^

Och tack så mycket för tipsen om att blanda in de andra sinnena. Hade inte tänkt på det innan. :3

Superbra! ^^ *bevakar*

Super bra!

OKEJ!
Jag har skrivit om hela kapitel 1 så atte. Det blir nog bättre nu. Detta kapitel består av 3501 ord :]

Kapitel 1

Jag stod i mitt rum men alla mina möbler var borta och väggarnas vita färg var inte kvar. En lukt av gammalt trä och mögel spreds sig i rummet och jag rynkade min näsa. Jag hann inte uppfatta mer av rummet innan allt blev svart, som om någon hade släckt taklampan. Det var kallt så jag började frysa lite. Plötsligt började ett starkt ljussken lysa upp en punkt i mitten i rummet. Mitt i ljuset satt det en pojke med ryggen mot mig. Jag gick närmre för att se mer av honom. Pojken såg ut att vara i min ålder och hans svarta hår var till hans haka. Han hade en svart tunn skjorta och ett par svarta byxor som satt åt på hans smala ben. Det som förvånade mig var att han inte märkte mig eftersom jag var precis framför honom. Han satt i skräddarställning och i hans famn hade han den sista sidan uppslagen i en bok där han skrev något med sin fjäderpenna. Någonstans inom mig fick jag känslan av att detta hade hänt för länge sedan. Jag var lite nyfiken på vad han skrev men jag var för långt ifrån honom för att kunna läsa de små bokstäverna.

När han satte sista punkten längst ner på sidan stängde han boken och la den framför sig. Han tittade sedan osäkert på fjäderpennan en stund innan han la den försiktigt på den bruna boken. Om jag såg rätt så stod det ordet ”Dagbok” med samma snirkliga bokstäver som det stod på vår dörr till vinden. Pojken tittade upp och jag kunde se hans isblå ögon titta ledsamt åt mitt håll. Jag kände en sval vind mot mig, en rysning klättrade upp för min rygg så att jag ryckte till. Efteråt såg jag att en väldigt lång person hade gått igenom mig. Personen hade huvudet nästan upp till taket och han lutade sig lite framåt på grund av hans längd. Jag antog att personen var en man då jag inte fann några tecken på att det skulle vara en kvinna.

Han hade ljust kort hår så jag kunde se snirkliga mönster i silver på hans hals som nästan såg ut att klättra mot hans ansikte. Hans ögon gav mig stor uppmärksamhet. De såg nästan ut att lysa och färgen på dem var väldigt speciella. Jag gick lite närmre för att se hur de såg ut på närmre håll och intill pupillen var det rödaktigt. Sedan ändrades den röda färgen långsamt till gult och sedan ytterst vi kanten kunde man se en ljusgrön linje. Jag visste inte varför jag blev så nyfiken på hans ögon men det var lite utöver det vanliga.

Efter att ha tittat närmre på den långa personen började jag lägga märke till hur trött och lidande han såg ut. Hans hy var sjukligt blek och det nästan skrämde mig. Man kunde också se lite ilska men på något sett en liten lättnad i hans ansikte.

I hans hand hade han en stor vit krita och i den andra ett stort stearinljus. Pojken flyttade lite på sin bok då den längre mannen placerade det ljusgula ljuset framför honom. När han hade rest sig upp igen började han rita en stor cirkel runt pojken. Han mumlade främmande ord samtidigt som han fortsatte att rita mer mönster runt cirkeln. När han hade slutat att rita klart började linjerna lysa. Rökelser placerades sedan ut i rummet och torkade lavendelblommor spreds ut på golvet. Men det mesta av lavendeln hällde den blonda mannen över pojken. Jag förstod inombords att detta var en ritual av något slag.

Mannen satte sig på knä framför pojken och fick ögon kontakt med honom. Jag tyckte synd om pojken så han var livrädd. Om jag kunde hade jag gärna velat stoppa detta men de såg mig inte så det var ingen idé. Den blonda började sedan sträcka på sin arm och förde sedan sin hand mot pojkens ansikte och han tryckte sin tumme mot pojkens panna. Ett starkt sken kom ur pojkens ögon och ett skrik lämnade hans mun...

Ett dunkande hördes och jag satte mig snabbt upp i sängen alldeles andfådd. Jag var alldeles kallsvettig och jag förde min hand mot min panna. "mardröm" mumlade jag för mig själv. Som vanligt hade jag glömt vad jag hade drömt men jag kom alltid ihåg om det var obehagligt eller inte. Jag försökte minnas men det var som om någon hade tagit bort minnet från mig.

Det var kolsvart i mitt sovrum då det var natt så jag lutade mig bakåt och la mig på rygg. Men det var då jag hörde ett dunkande igen och det var nu jag lade märke till det. En rädsla började sprida inom mig samtidigt som jag satte mig upp igen och tittade stelt åt dörrens håll. "Hallå?" sa jag men inget svar fick jag tillbaka. Det gick en minut innan jag hörde dunkandet igen. Jag samlade mig mod och reste mig upp och började gå mot dörren. När jag hade öppnat lite av dörren kikade jag ut mot den mörka korridoren. Mina ögon började vänja sig av mörkret och jag började se lite konturer av de få föremål som var intryckt till väggen till vänster om mig.

Jag gick långsamt mot trappan till höger om mig och när jag började ta första steget neråt hörde jag dunkande igen. Nu visste jag exakt vart det kom ifrån, så jag gick mot dörren som ledde till vinden. Men jag var lite nervös eftersom jag visste att dörren var låst. Den förra ägaren, som var en väldigt lustig dam vad vi hade fått reda på senare, var väldigt paranoid och hon bad oss att inte gå in till vinden. Så Marilyn hade alltid låtit dörren vara låst då damen alltid kom på besök hos oss bara för att kontrollera att vi hade lyssnat på henne.

Jag drog ner handtaget men till min förvåning var det inte låst och jag blev genast osäker på om jag borde gå in. Men sedan efter att ha funderat en kort stund, men som kändes som evigheter, beslöt jag mig för att gå in och titta. Det enda jag ville veta var vad det var som gjorde det dunkande lätet. Så jag gick in och kisade men såg bara lite av konturerna av allt som fanns där inne. Min hand letade automatisk efter knappen för att tända och jag hittade den tillslut till höger om mig.

Jag gnuggade mig i ögonen och gäspade lite innan jag studerade hur det såg ut. Det var lika stort som mitt rum men det hade inte renoverats här. Men det var inte så konstigt då vi hade låtit vinden stå låst sen jag var liten. Vi hade bott i detta hus i snart nio år så det betydde att jag var femton år nu. Det var kartonger överallt och jag hade aldrig sett så många kartonger på en och samma plats förut. Man kunde se lite äldre möbler sticka fram här och där men då var det bara någon liten kant av dem. Det luktade instängt och allt damm där inne stack mig i halsen när jag andades.

Men jag tröttade tillslut då jag inte hittade något intressant. Inget som heller kunde visa något tecken på att ha orsakat dunkandet där inne, så jag gick tillbaka till mitt rum med tunga och trötta steg. Efter att ha slängt mig på sängen och landat med ansiktet intryckt i kudden så började jag fundera litegrann.

Vad var det för något som orsakade dunkandet? Det kan ju inte ha varit en liten råtta eller något annat djur för att det var ju väldigt högt. Om det var en människa, hur skulle den personen överlevt då? Då hade den människan varit inlåst i flera år och inte haft tillgång till mat eller något annat. Ingen skulle överleva det. Sedan, varför var dörren olåst?

Jag gäspade en gång och sedan en till gång och glömde sedan vad jag tänkte på. Jag gnuggade mitt ansikte in i kudden och somnade. Men precis innan jag somnade kunde jag känna av lukten av lavendel

~*~

Jag tuggade klart den sista biten av mackan och drack sedan lite av det varma teet. Det var morgon och hela familjen satt vid bordet och åt frukost. Lukten av nybakat bröd hade spridits runt i hela huset och när jag hade vaknat hade jag rusat ner till köket direkt. Jag hade alltid tyckt att brödet var godast när det var som varmast, sedan när smöret och osten smälte på så blev det ännu godare.

Vi satt tysta och åt, i bakgrunden kunde man höra regnets droppar landa på fönstrens runt i huset. Då och då kunde man höra min far bläddra sida i dagens tidning. Ines skrev något på sin telefon i smyg som om vi inte skulle märka det och Esther såg ut att dagdrömma. Min mor Marilyn tittade ut genom fönstret och såg ut att vara i djupa tankar. Det var bara jag som fortfarande åt.

"Evelyn har dött" sa min mor helt plötsligt och alla blickar fästes på henne. Evelyn var den äldre damen som hade kommit till oss några gånger varje vecka för att se att vi inte hade gått in till vinden. "Hon dog igår. Eftersom vi har känt henne länge tycker jag att vi ska gå på hennes begravning." Ett suckande lämnade Ines läppar.

"Hon va' ju ba' galen så ja’ vill inte gå på hennes begravning." sade hon och la ner sin telefon i fickan och snurrade på sitt glas ett varv.

"Sorgligt" mumlade Esther och såg lite stel ut

"Sedan tänkte jag att vi kan ju rensa på vinden nu. Vi behöver lägga våra saker som vi inte använder där uppe. Jag tror inte ni leker med era gamla leksaker längre, det var ju trots allt några år sedan." fortsatte min mor. Jag tittade upp på min mor.

"Aha, var det därför dörren till vinden var olåst igår?" frågade jag. Hon tittade förvånat på mig och jag tittade lite frågat tillbaka på henne. "Igår kväll hörde jag ljud från dörren och sen när jag drog ner handtaget för att kolla vad det var så var det öppet” fortsatte jag och nickade lite med huvudet.

"Du måste ha drömt eller gått i sömnen Sebbe" svarade Ines mig med en irriterad ton och himlade med ögonen. Jag tittade på henne och sedan på mina andra familjemedlemmar som såg ut att hålla med henne.

”Det var det väl då” mumlade jag tyst och tittar ner på bordet. Men jag visste inombords att det var på riktigt.

"Jag behöver en ny klänning då för jag äger knappt något svart." sa Esther tillslut för att byta samtalsämne. ”Jag har ändå ingenting att göra idag.” Mor tittade på henne och log lite.

”Jag kan ta med er till affären så ni kan köpa lite kläder. Vi behöver köpa mat sedan också.” sa Marilyn och reste sig upp för att duka av bordet.

”Jag följer inte med” sa jag och reste mig upp från bordet. ”Tack för frukosten” sa jag innan jag lämnade rummet. Jag kan medge att jag blev lite besviken att de inte trodde mig, men sedan att det skulle komma oljud från vinden är inte troligt så jag förstod dem lite.

Jag sprang upp de alla våningarna och gick till vinden för att öppna dörren. ”Det var ingen dröm” mumlade jag för mig själv och ryckte ner handtagen. Men till min förvåning var det låst och jag blev besviken. Ett suckande lämnade mina läppar och jag gick sedan in till mitt rum och stängde efter mig. Det var ganska mörkt i mitt rum eftersom solen inte var synlig på himlen och jag ville inte tända taklampan. Jag lutade mig mot dörren och la armarna i kors. Jag tittade på fönstret på andra sidan rummet och gick sedan och satte mig på fönsterbrädan för att titta ut och ner på gården. Gräset hade klippts och i rabatten kunde man se blommor som inte hade fällts ut på grund av vädret. Gatan var helt öde och de flesta satt nog inne för att undvika ovädret. Efter tag såg jag min familj gå till bilen och jag följde dem med blicken när de började åka tills de försvann helt och hållet.

Min arm stötte emot det kalla fönstret och jag hoppade till lite men lutade sedan mitt huvud mot fönstret. Jag andades ut genom munnen och det bildades ånga på fönstret men till min förvåning så såg jag mönster i ångan som hade bildats. Efter att ha flyttat på mig lite andades jag mer på fönstret för att se vad det var för mönster och jag förvånades lite över att jag kände igen det. Men jag visste inte vart jag hade sett det innan. Det var en stor cirkel som man sedan hade målat något snirkligt mönster runt om. Inuti cirkeln var det en sträckgubbe som hade en bok framför sig

Ångan krympte och försvann helt och hållet och när jag andades en till gång för att se mer på mönstret så var det inte kvar. Bara vitt, men helt plötsligt såg jag något börja rita igen. Det första som kom fram var ett stort H och sedan ett litet a. Jag sa bokstäverna som skrevs lågt för mig själv tills en punkt sattes efter en stund. Framför mig stod det två ord. ”Han kommer” mumlade jag.

”Han kommer?” sa jag högre och rätade på mig. ”Vem då kommer?” Men inget mer skrevs efter det så jag tog lite kläder från min byrå och gick ner till badrummet på andra våningen.

Badrummet var ganska stort så vi hade också ett stort badkar som tog upp en stor del ett av de fyra hörnen i rummet. Jag gick med barfota fötter över det gråsvarta klinker som täckte golvet och jag satte på vattnet för att fylla på badkaret. Efteråt gick jag till handfatet för att borsta tänderna. Efter att jag hade tagit på lite tandkräm på tandborsten förde jag den till min mun och jag tittade på mig själv i den stora spegeln framför mig. Som vanligt började grimasera för mig själv och rufsa till mitt hår blonda lite lockiga hår. När jag spottade ut tandkräm en sista gång sköljde jag av tandborsten och hoppade i badkaret som precis hade fyllts upp med vatten.

Jag la mig ner och gled långsamt ner med huvudet och sedan under vattnet. Mina ögon var stängda och jag lyssnade efter ljud men det enda jag hörde var plaskandet av vattnet. När jag behövde andas gled jag upp till ytan igen och öppnade ögonen. Jag tog schampot som var på badkarskanten och sedan schamponerade jag mitt hår lite snabbt. Efteråt gled jag ner med huvudet igen men inte lika långt denna gång, utan jag stannade så att mina öron var under vattnet. Jag började nynna lite och min röst lät annorlunda när man lyssnade under vattnet. När jag sedan tystnade hörde jag något annat i bakgrunden så jag låg tyst och lyssnade på det. Det lät som om det kom från pianot så jag satte mig upp snabbt och jag hörde att det var pianot.

Jag reste mig upp och torkade mig snabbt för att sedan klä på mig. Eftersom jag såg min familj åka iväg så visste jag att jag var den enda hemma. Så det måste ha varit någon inbrottstjuv eller något liknande. När jag hade klätt på mig öppnade jag tyst badrumsdörren och smög långsamt ner för trappan.

Personen kan inte ha hört mig eftersom han eller hon spelade väldigt högt. Jag lyssnade samtidigt och denna människa måste vara riktigt duktig på piano för det var inte lätta melodier han spelade. Min mor hade hjälpt mig att spela piano men jag hade ingen talang för musik kom jag på senare. Även om jag har suttit framför det där pianot flera timmar per vecka så var jag nästan lika dålig som jag var från första början.

När jag kom fram till tröskeln till vardagsrummet så stannade piano spelet så jag tittade snabbt in för att se vem det var. Men det var ingen där och jag hade absolut inte inbillat mig allt pianospel. Jag gick långsamt mot pianot och hukade mig lite för att kolla om någon var bakom piano.

”Hallå? Är det någon där?” frågade jag men jag fick inget svar och jag kunde heller inte se några fötter under pianot. Jag tittade runt på alla möbler och bakom de fördragna gardinerna men det fanns inget man kunde gömma sig bakom, så jag gick vidare till pianot och satte mig sedan på pallen. ”Konstigt.” sa jag för mig själv och tryckte ner några ackord på pianot och stängde sedan locket efter en stund.

När jag lämnade vardagsrummet öppnas ytterdörren så jag hoppade till lite. Esther kom in med en stor påse i sin hand. ”Hej Seb.” sa hon och klev in och tog av sig sina skor och hängde upp sin regnkappa. Hennes blonda hår var dyngsurt så hennes lockar hade försvunnit men hon hade fortfarande ett leende på sina läppar. Ines kom in bakom henne och hon såg irriterad ut som vanligt.

”Dumma regn” sa hon och ställde sin påse bredvid Esthers och tog också av sig ytterkläderna. Efteråt tog hon sin påse igen och gick med irriterande steg upp till sitt rum.

”Jag förstår inte varför hon är så irriterad hela tiden.” muttrade jag för mig själv och Esther skrattade lite.

”Hon har alltid varit sådan så det förvånar mig att du fortfarande är chockad över hennes beteende.” skojade Esther och gav mig en liten puff på min axel innan hon gick upp till sitt rum för att lämna sina nya kläder.

Jag tittade sedan på mina föräldrar när de kom in. Min far gick raka vägen till köket för att lämna alla matvaror de hade köpt, men min mor tittade på mig och log.

”Ska vi gå och rensa i vinden nu?” frågade hon och jag nickade som svar.

~*~

Hela familjen var inne i vinden och rotade i lådor och slängde saker i stora svarta påsar. Om vi hittade något intressant fick vi spara det så jag och mina systrar letade snabbt i alla lådorna för att ta det vi gillade snabbt. Rummet tömdes långsamt på prylar då vi tittade i varje kartong för att antingen slänga något eller spara något. Många möbler var dolda bland alla kartonger och min mor blev genast förtjust i en byrå hon hittade.

Jag hittade blandat lite LP-skivor och en vinylspelare så jag bar in de direkt in till mitt rum så fort jag fick syn på dem. Men min far fick hjälpa mig med den tunga vinylspelaren för jag hade inte klarat av den helt själv.

Efter ett par timmars rotande lyckades jag ta mig till hyllan som var på andra sidan rummet. Hyllan var fylld med gamla och dammiga böcker så jag drog ut en bok var för sig men hittade inget intressant. Jag flyttade lite snabbt på foten men sparkar lite löst in i något hårt så jag tittar ner och tittar förvånat. Hur kunde jag inte se den innan?

Bredvid mig var det en mörkbrun kista vars höjd var till mina lår. Jag hukade mig ner och tittade på den. Nyckeln satt i låset så jag låste upp och öppnade sedan kistan. Inuti fann jag ljus, rökelser, kritor och mycket mer. Det var nu jag kom ihåg allt, allt detta var från min dröm. Jag rotade i kistan och hittade tillslut den bruna boken som hade ordet ”dagbok” på framsidan.

”Vad hittade du?”

Jag vände mig om snabbt och tittade på personen bakom mig.

”Ta det lugnt Seb! Det är bara jag.” sa Esther och log. Hon tittade sedan på kistan och öppnade munnen. ”Men vilken fin kista du har hittat! Vad finns det i den?”

Jag gömde boken utan att hon märkte och sedan tittade jag ner i kistan igen och tog upp ett stearinljus. ”Det finns stearinljus, rökelser och lite sådant bara. Men jag vill ha denna kista så det är ingen idé” svarade jag henne för jag visste att hon så gärna ville ha den.

”Ååh” sade hon och gjorde en liten ledsam min. ”Aja, du hittade den först så.” sade hon sedan och gick sedan iväg för att rota vidare. Jag pustade ut och reste mig upp och gick till mitt rum med boken i famnen.

När jag stängde dörren till mitt rum satte jag mig i skräddaställning på sängen och tittade ner i boken. Jag slog upp första sidan och började läsa tyst för mig själv. Det var i skrivstil så det tog en stund för mig innan jag listade ut vad det stod:

Kära dagbok

Idag när jag kom hem och gick in i mitt rum såg jag en märklig människa i mitt rum. Jag frågade vem han var men han svarade bara…

”Jag skulle inte läsa det där om jag vore du”

Jag hoppade till och tittade upp för att se vem det var framför mig. Ett par isblå ögon stirrade in i mig.